Hon har ledsnat på Islands strömslukande och miljövidriga industri och genomför attacker mot aluminiumverkets elförsörjning. Sedan sprider hon sitt manifest och snacket börjar gå om ”Fjällkvinnan”. Är hon en hjälte eller en marodör som hotar demokratin?

Vanlig kvinna i 50-års åldern

Utåt sett är det ingen som kan misstänka Halla för att vara den beryktade klimataktivisten/-terroristen. Tvärtom: hon är en helt vanlig kvinna i 50-årsåldern, som gör tai-chi (med tv-fjärrkontrollen i handen), odlar pelargoner, hänger med sin tvillingsyster yoga­läraren, cyklar genom Reykjavik och leder en kör (där hennes förtrogne, regeringstjänstemannen Baldvin, är med).

Halla har också ansökt om att adoptera ett barn från Ukraina, vilket hon mitt i sin aktivistgärning får reda på att hon blivit godkänd för. Men vad är viktigast för henne, att bli mamma eller att agera för klimatet?

Kompromisslös

Den moraliska grundfrågan – ska man hålla sig till lagen när den inte räddar världen? – är både brännande och aktuell, vilket inte minst märks i den delade synen på Greta Thunberg och hennes skolstrejkande efterföljare runt om i världen. Men trots det allvarliga ämnet är ”Woman at war” en både finurlig och rolig film. Till exempel driver den med actiongenren när Halla skjuter pilbåge och spränger saker – varpå hon i ylletröja joggar över den karga isländska heden och gömmer sig i kanten av en smältande glaciär (!) för att undvika att bli upptäckt av en jagande polishelikopter. Frances McDormands huvudperson i ”Three billboards outside Ebbing Missouri” är samma typ av hjälte, en rättshaveristisk, handlingskraftig och stenhård kvinna som har ledsnat på hur uselt saker funkar.

Halldóra Geirhardsdóttir är helgjuten och minst sagt fascinerande i huvudrollen som den kompromisslösa Halla. Jörundur Ragnarsson är finfin som den neurotiske Baldvin och Jóhann Sigurdarson gör årets charmigaste biroll som den redige och politiskt korrekte fårbonden Sveinbjörn.

Älskar soundtracket

Filmen är en visuell munsbit och Islandsporr i ordets bästa bemärkelse, där storslagen och karg natur varvas med pittoreska Reykjavikbilder. Både regi och manus visar på stor berättarglädje och leker friskt med genrer och välbekanta filmiska manér.

En av de mest utmärkande ingredienserna i ”Woman at war” är den i många meningar närvarande musiken. Ett spännande moment i filmen kompas av trummor, tuba och piano – och plötsligt går Halla förbi sagda trio mitt i naturen. Jag tänker direkt på Emir Kusturicas blåsorkestrar, som har samma tendens att dyka upp när man minst anar det. På samma sätt är det med den ukrainska sången i filmen, att den tar fysisk form i bild. Det är otippat, roligt och smart.

Jag må vara uppfödd på nordisk körsång, slaviska damkörer och balkan-blås, men jag älskar det här soundtracket. (Varför finns det inte att köpa/strömma?)

”Woman at war” är nyskapande, smart, aktuell och oavbrutet underhållande. Dessutom är filmen en stark kur mot politisk depression eftersom den påminner oss om att en enskild körledare kan göra en jäkla massa kaos för den goda saken.