I dag är det premiär för den senaste omgörningen – den av ”Lejonkungen” (1994), en av bolagets mest älskade filmer och också den som är bäst rankad på filmsajten IMDB.

Detaljrikedomen är otrolig

Där de flesta animerade Disneyfilmer gjorts om som ”otecknade” går historien om Simba samma väg som ”Djungelboken” (dessutom med samma regissör): det är återigen animerat, men nu med vår tids toppteknik. Och det tekniska är i sanning imponerande. Det är svårt att förstå att alla miljöer och djur i nya ”Lejonkungen” är skapade i en dator. Detaljrikedomen är otrolig och allt från lejonpäls till klippskrevor och insekter ser ut att vara hämtade ur en David Attenborough-dokumentär – i alla fall tills flodhästarna börjar sjunga stämmor. Då blir det mest märkligt.

Kort synopsis för den som har glömt/missat originalet: unge Simba är tronarvinge i lejonens rike. Hans avundsjuke farbror Scar dödar kung Mufasa och skyller allt på Simba, som av skuldkänslor lämnar flocken och antas vara död. Simba träffar vårtsvinet Pumbaa och surikaten Timon, som blir hans nya familj. Samtidigt kör Scar sitt nyvunna kungadöme i botten med hjälp av hyenorna. Så småningom inser Simba att han måste ta fajten om tronen.

Improviserade i studion

Röstskådespelarna är ett ännu mer namnkunnigt gäng än förra gången det begav sig. Simba och hans barndomsbästis Nala görs av Donald ”Childish Gambino” Glover och Beyoncé, två av de absolut hetaste artisterna just nu. De är båda skickliga sångare, vilket inte minst märks i den wailiga duetten ”Can you feel the love tonight”. Rollen som Mufasa repriseras av James Earl Jones och som Scar har han en bra matchning i Chiwetel Ejiofor (”12 years a slave”). Timon och Pumbaa görs av komikern Billy Eichner och Seth Rogen, känd från typ alla komedier de senaste tio åren. Duon improviserade mycket i studion och detta kärleksfulla gnabb är en av de saker som känns som ett välkommet tillskott i nya filmen. Det flörtas stundtals vilt med publiken som kan originalet: som att Timon INTE bryter in för barnens skull innan Pumbaa rimmar på ”skutta”...

Karbonkopia på originalet

Filmen dubbas till svenska också, men är egentligen inget för den som är för ung för att läsa undertexter. (Kanske skönt för alla storasyskon som låtit sig släpas med på ”äventyr för hela familjen”?) 11-årsgränsen är rimlig med tanke på att själva grundpremissen är att en vuxen dödar sin bror och får brorsonen att känna skuld över detta hela livet… Dessutom är de mörkare scenerna i filmen betydligt svartare nu än 1994, både bokstavligt (likt de senaste 15 årens actionfilmer) och bildligt. Scars medvetna missbruk av jordens resurser för egen vinning är en levande påminnelse om de utmaningar planeten står i tack vare den rovgiriga kapitalism vårt samhälle genomsyras av.

Vad tillför den här omgörningen, då? Inte mycket. Manusmässigt är det i princip en karbonkopia på originalet. Men den magra förnyelsen vägs upp av teknisk briljans och att det är en fantastisk film den bygger på. Om slutresultatet är värt biljettpengarna är nog en fråga om tycke och smak – för mig är svaret ett givet ja.

Lyssna extra noga till musiken

Det stora argumentet, förutom en stark berättelse och imponerande tekniska landvinningar, är såklart musiken. Elton John och Tim Rice stod för popsångerna (varav tre nominerades för bästa låt på Oscarsgalan – ett svårslaget rekord), sydafrikanen Lebo M levererade både sång (inte minst det ikoniska utropet i början av ”Circle of life”) och (kör)arrangemang som gav förankring i den afrikanska myllan, medan Hans Zimmer skapade den episka filmmusiken.

Att få återuppleva detta fantastiska soundtrack plus en del av musiken från Broadwayuppsättningen i nya inspelningar ger mig gåshud över hela kroppen. Den som tvekar får gärna lyssna extra noga till musiken då de framrusande gnuerna blir Mufasas död. Rysligt bra.

Beyoncé har också bidragit med låten ”Spirit”, som är habil modern pop och står bra på egna ben, men inte tillför så mycket i filmen. Den hade varit bättre som låt i eftertexterna i stället.