Just nu spelar Leif Andrée för utsålda hus i pjäsen ”Obehöriga” som Stadsteatern sätter upp i en före detta kyrka på Mariatorget i Stockholm. I sin roll spelar han en hyresgäst hos en bostadsrättsförening just vid Mariatorget.
Det är en roll som han kan känna igen sig i. Leif Andrée var under en kort tid hyresgäst hos det som senare blev hans bostadsrättsförening när huset han bodde i såldes ut till bostadsrätter och är idag innehavare till en dyr bostadsrätt.
– Vi var först inte intresserade av att köpa vår hyreslägenhet, utan var nöjda med att hyra. Men efter ett tag gick vi med av ekonomiska skäl. Det blev billigare att äga och betala amorteringar än att betala hyra. Dessutom har lägenheten blivit vår pensionsförsäkring.
Området kring Mariatorget som är centrum för pjäsen ”Obehöriga” har i mycket hög grad förvandlats från en fattig stadsdel till ett område dit folk med mycket pengar söker sig och köper mycket dyra bostadsrätter.
I pjäsen av John Ajvide Lindqvist, mest känd för boken och filmen ”Låt den rätte komma in”, skildras bland annat hur en bostadsrättsförening vid Mariatorget handskas med olika problem, som när obehöriga tar sig in i porten.
Just det där är klassiska problem för bostadsrättsföreningar i områden som gentrifieras, alltså förändras helt när människor med höga inkomster flyttar in och ersätter de gamla invånarna.
Bjöd in uteliggaren
Leif Andrée har varit med om problematiken vilket fick honom att tänka på hur skört livet är, och hur lite som krävs för att allt ska förändras.
– Jag skulle åka till Åre med mina döttrar och gick mycket tidigt en morgon ner i källaren för att hämta mina slalomskidor. Men när jag går in i källaren, mitt källarkontor ligger längst in, ser jag att det ligger en människa och sover där. Vi blir bägge chockade när vi upptäcker varandra.
Mötet utvecklades på ett oväntat sätt.
– Han var i samma ålder som jag och gjorde sig i ordning för att gå därifrån, jag sa till honom ligga kvar och sova en stund till – men det kunde han inte tänka sig. Jag lyckades övertala honom om att följa med upp i min lägenhet och ta en macka och en kopp kaffe.
Där berättade den hemlöse sin historia, hur han kommit från Kramfors för att jobba med att bygga Globen, där han var inredningssnickare, hur han träffade en kvinna, hur de flyttade ihop.
– Men han drack för mycket och blev utslängd av sin kvinna, han blev hemlös och senare förlorade han jobbet. I Stockholm hade han inget kontaktnät och han vägrar flytta tillbaka till Kramfors. Det fick mig att tänka på att vi alla skulle kunna hamna i den situationen.
För Leif Andrée är det viktigt att inte döma människor:
– Både i mina rolltolkningar på teatern och i verkligheten närmar jag mig människor underifrån, vill förstå hur de tänker, vilka de är och vad som händer med dem.
De ljusa åren
Leifs Andrées egen uppväxt har hjälpt honom att förstå. Han föddes 1958, men hans mamma orkade inte ta hand honom och när pappan skickades till Långholmen så blev Leif omhändertagen. Leif Andrée blev bortadopterad och tillbringade vid tre års ålder ett år hos Majsan och Lennart, en lantbrukarfamilj utanför Ulricehamn, ”helt fantastiska människor”.
– Men sedan ordnade mamma upp sin tillvaro och jag fick komma tillbaka. Hon träffade en tidigare kärlek, Rune, och flyttade så småningom till nybyggda Östberga. Då hade jag Rune som behandlade mig som sin egen son.
Men så dog Rune:
– Jag fick vara son till Rune i tio år, mellan jag var 3 och 13. Jag minns de här åren i ljust skimmer, det var lycka. Vi levde som en vanlig arbetarfamilj, pappa läste Aftonbladet och på fredagar köpte han en kvarting Explorer; han gav sin lön till mamma som köpte kläder och mat. Det var en fin tid.
Men 1971 kom katastrofen, Rune dog och Leifs mamma blev knäckt och ensam med en änkepension. Efter ett tag träffade hon en ny man som slog henne. Han var kriminell, söp och var hotfull mot hela familjen:
– Det var en fruktansvärt olycklig tid. Jag fick försöka sova med ett baseballträ under sängen, han hotade mig också. Morsan förklarade sina sår och blånader med att hon hade ramlat på mattan eller att en dörr som hade smällt upp på henne. Jag vet inte hur många gånger jag var på sjukhuset med henne. Jag fick helt enkelt nog, jag kunde inte leva på det sättet. Jag var tvungen att åka därifrån.
Möjligheten kom genom Leif stora fritidsintresse, simningen. Leif Andrée hörde till Sverigeeliten och tränade och simmade med klubben Hellas i Stockholm. När dess tränare fick ett anbud att ta över en hårt satsande klubb i Sundsvall vädjade Leif Andrée om att få följa med.
– I oktober 1974 kom jag 16 år gammal till Sundsvall och det var en nystart för mig. Jag bodde inneboende i en familj och från början grät jag mig till sömns och längtade hem. Men det blev bättre.
Leif Andrée tränade hårt i princip varje dag och fick så småningom jobb som hemsamarit.
– Jag blev nog den första manlige hemsamariten i Sundsvall. Jag gick helt enkelt upp till kommunens reception och frågade hur jag kunde söka jobb som hemsamarit . När jag kom till rätt ställe frågade de om jag kunde börja jobba direkt.
Erfarenheten får honom att undra över utvecklingen inom branschen idag.
– När jag läser om hemvården i dag förstår jag ingenting. När jag jobbade var jag två timmar hos de jag skulle hjälpa, i dag läser jag om att hemvårdarna får tio minuter hos sin så kallade kund innan de måste springa vidare till nästa. Hur kan det komma sig att vi hade tid då, men att det inte finns någon tid idag?
Grät över pris
Den 2 januari 1982 flyttade Leif tillbaka till Stockholm och började på Mimskolan, en skådespelarkarriär som fortfarande pågår fick sin början.
Trots att hans släkt drabbats hårt av alkoholens skador har Leif klarat sig, hans barndom och delar av uppväxten hade kunnat vara drabbande, men Leif har klarat av det:
– Jag jobbade med den kloke Roland Jansson i Göteborg som sa till mig att man blir full på sprit och inte på taskig barndom. Jag ville överleva och jag ville bli skådespelare. Det har räddat mig. Men det är klart att det hjälpte också att jag tillhörde idrottsklubbar och satsade på simningen.
I maj 2015 fick Leif Svenska Dagbladets prestigefyllda skådespelarpris Thaliapriset. Det kom som ett slutligt erkännande:
– Jag var ute och gick på Söder när jag fick reda på att jag skulle få priset. Det kom som en chock, jag blev så otroligt glad. Jag satte mig ner på en uteservering och började storgråta. Efter en stund kom en servitris och undrade hur det var med mig så jag berättade. Då sa hon att jag inte skulle gråta, utan jag skulle ha champagne. Och så blev det. Jag har alltid fått bra recensioner, men att få det här priset var något extra; jag kände att jag hade kommit med i landslaget!
