Bosse Skoglund, snart 80 år, sitter på en brandgul plastback inne på Stockholms berömda skivaffär Pet Sounds. Han är sur över ett tv-inslag kvällen innan som han anser fokuserade för mycket på nostalgi och vilka kändisar som han har spelat med genom åren och för lite på den nya skivan han precis har släppt.
– Jag trivs i bakgrunden och gillar att vara en doldis. Helst skulle jag vilja vara osynlig. Jag vill göra musik, det är mitt kall i livet, säger han med emfas i rösten.
Men det är nästan tjänstefel att berätta om Bosse Skoglund utan att åtminstone dra en kort resumé över hans livsgärning.
Legitimerad legend
Nyligen blev han utnämnd till ”Legitimerad legend” av Mikael Ramel och Wille Craaford, med tillhörande diplom. Få människor lever upp till epitetet så väl som Bosse Skoglund.
I över fem decennier har han spelat trummor med nästintill alla som har betytt något inom svensk jazz, progg, folkrock, blues och reggae. Lars Gullin, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Hasse och Tage, Peps Persson, Bo Hansson, Turid, Sonya Hedenbratt, Fläsket Brinner, Bernt Rosengren, Nature, Pugh Rogefeldt. Det går att fortsätta listan med namn i oändlighet.
Men vi gör väl som han säger och fokuserar på nuet.
Ny skiva släppt
I förra veckan släppte han en ny skiva tillsammans med Johan ”ZilverZurfarn” Zachrisson, även han en musiker med tung meritlista, mest känd från tiden i svenska rockreggae-pionjärerna Dag Vag, men också det egna bandet Zilverzurf & His Space Cadets.
Albumet Mantra Sessions är uppbyggt kring elva indiska mantran, som Bosse och ZilverZurfarn har lagt bas och trummor till.
– Jag gav Bosse en mantramaskin och vi ville testa om det funkade att göra något utifrån den musiken, säger Johan.
De letade fram ett antal av de bästa musikerna de kunde hitta på att improvisera på flöjt, gitarr, blåsinstrument och sång. Och så spelade de in hemma hos Bosse på Ekerö.
– Vi tog in dem en och en och sade åt dem att spela vad som helst ovanpå vår bakgrund. Det är som ett jam där alla är med på en gång, berättar Bosse.
Musiken är precis så lekfull och fri som de båda herrarna beskriver den. De gillar att den är svår att definiera genremässigt.
– Intentionen är att folk ska förstå att all musik är samma språk, bara olika dialekter. Oavsett om det är jazz, blues, reggae, calypso eller rock. Allt är musik för mig. säger Bosse.
– Det är så öppet och fritt. Jag är väldigt ödmjuk inför att spela med Bosse, säger Johan.
De träffades för första gången redan på 70-talet, när Johan bodde i Gamla stan och Bosse spelade på en jazzklubb där.
– Bosse kom upp till mig någon kväll. Det var min första egna lägenhet, vid Stortorget. Hyran var på 175 kronor i månaden, minns Johan.
– Vi har känt varandra länge, men inte umgåtts förrän senare. Vissa människor lyckas komma en väldigt nära, säger Bosse.
”Jag lever här och nu”
De gillar inte att gräva ner sig för djupt i gamla minnen utan återkommer snabbt till nutiden.
– Jag lever här och nu. Det enda jag kan tänka på är den här nya plattan och att den ska sälja en miljon exemplar minst, säger Bosse Skoglund och börjar nyfiket bläddra bland backarna med vinylskivor.
Efter en stund skiner han upp och plockar med sig en LP från 1968 med jazzmusikerna Arnold Johansson och Åke Persson. Han går fram till disken för att betala. På baksidan av konvolutet går det att läsa ”Bosse Skoglund, trummor”. Han får rabatt i kassan.
– Jag har inte kvar den här så det är klart att den måste inhandlas.
