Det går att rabbla oändligt antal mästerverk inom roots reggae, ska, rocksteady och dub som Lee Perry legat bakom det senaste halvseklet, med grupper och artister som Bob Marley & The Wailers, The Congos, The Heptones, King Tubby, Gregory Isaacs, Peter Tosh, Max Romeo, Linton Kwesi Johnson, Horace Andy eller hans egna band The Upsetters.

Många av dem spelade han in i sin legendariska Black Ark-studio i Kingston, som han själv brände ner i slutet av 70-talet, eftersom han var övertygad om att studion hemsökts av demoner.

Samtidigt jobbade han också med artister som The Clash, Paul McCartney, The Orb och Beastie Boys.
Utan Lee Perry skulle varken punken, hiphopen, technon eller drum’n’bassen låta som den gör idag. Hans vilt fantasifulla lek med effekter och ekon och sättet han klippte och klistrade i låtar för att skapa remixer har påverkat musiken i grunden.

Att se Lee Perry live var alltid en upplevelse. Själv minns jag spelningen på Hultsfred 2001 då han var fem timmar försenad eftersom han, enligt ryktet, vägrat åka någon annan bil än BMW – ”Bob Marley Wagon” – från flygplatsen. Med sin keps smyckad med cd-skivor, i sprayfärgat skägg och i röd overall fick den gamle jamaicanen till sist tusentals spritfulla rockfestival-svennar att dansa i extas.

Keith Richards beskrev honom som ”musikens svar på Salvador Dali. Ett mysterium med världen som sitt instrument”.

Lee Perry var tveklöst en av musikhistoriens största innovatörer.