Kanske kan skrivandet – samlandet och organiserandet av vansinnet in i hanterbara berättelser – rädda honom. Plocka honom ur loopen av eviga ändlösa krogkvällar, shotsen och pillren och tillfälliga sexuella förbindelser.

Hassan Blasim är en finsk författare med ursprung i Irak, han skriver på arabiska och har tidigare gett ut novellsamlingen ”Irakisk Kristus” som hyllades över världen som en förnyelse av den arabiska litteraturen. Nu har han skrivit en roman, men mycket känns igen från debuten. Myllret av berättelser, som här skrivs fram som sprungna ur de intervjuer som Buma gör med irakier i exil och i hemlandet. Brutaliteten och absurditeten i det som berättas, diktaturen och kriget som huxflux klipper av livstrådar. Människor tar slut mitt i en mening, avbrutna av en självmordsbombare som spränger dem till slamsor, eller nedmejade av amerikanska soldater. Kriget kliver in och gör helt vanliga vänner till monster.

Samtidigt som allt annat också fortsätter att finnas: längtan, kärlek, dumhet och skratt. Försök att få hångla med någon, strävan efter att tjäna pengar, suget efter konst och litteratur. Människor ägnar sig åt alla aspekter av livet också under de mest osäkra omständigheter, det är bara det att allt man byggt upp kan sprängas i bitar vilken sekund som helst och alla vet om det. Den vetskapen hindrar ingen från att försöka leva, men det vränger perspektiven, från det tryggt liknöjda till ett mer akut.

Precis som i ”Irakisk Kristus” leker Hassan Blasim med fiktioner och fakta. Berättaren här, Hassan Buma, svajar i trovärdighet och berättelserna som han återger rör sig mellan slamrigt groteska och det stilla blodisande. I kontrast till kaoset, kriget och korruptionen i Irak framstår Finland som närmast bisarrt stillastående.

Mellan försöken att få ihop sitt projekt går han på bar, tjatar med fåniga rasister som värmer barstolarna kväll efter kväll, träffar vänner, ligger runt, blir förälskad men ligger ändå lite mer med lite fler. Super ner sig igen och igen, knaprar piller, ramlar vidare, möter nya människor, får höra nya sönderslitande berättelser, knullar lite mer.

Som ett svalkande glas vatten kommer brevväxlingen med den döende författaren Aliya in. Hennes kristallklart formulerade reflektioner kring skrivande och kring livet, med favorittänkarna Cioran, Sartre och Kafka som litterärt sällskap nyktra, i kontrast till det berusade vansinne som Basun lever i.

Det är bitvis roligt och bitvis rörigt, men hela tiden fascinerande att följa Hassan Blasims skrivande veterinär i hans sökande efter berättelser som kan bära honom. Han har en drastisk och träffsäker humor, både inför den taffligt välmenande rasism som möter Buma i Finland och krigets och migrationens fruktansvärda verklighet. Framför allt så har han en vidöppenhet inför exakt hur grotesk krigets och terrorns vardag är. En kompromisslöshet inför det fasansfulla och sönderfallande som han tvingar på sin läsare med ett motsvarande sönderfall i berättandet. Det är omtumlande, trasigt och skakande.