– Jag känner mig ännu mer radikal idag än när jag skrev boken, säger hon.

Hon har gothiga handledsvärmare, blek hy och färgat knallrött snedklippt hår som ständigt faller ner i ögonen – en blinkning till hennes blogg ”Penny Red”.

Just nu tror hon att det är något som pågår. En rörelse.

När hon åkte på samtalsturné i Berlin var det slutsålt, och 200 personer köade utanför. Hon var förvånad över uppslutningen, men konstaterar att mycket handlar om tajming.

– Jag är i mitten av det, men det handlar inte om mig. Jag är bara en symbol för det som sker. Folk kommer till mina samtal för att träffa andra, vara en del av något.

Från dödssjuk till världskänd

Hon är karismatisk, med sin nyfikna blick, ivriga rörelser och snabba leende. Kroppen har varit centrum för en lång kamp för Penny. I tonåren drabbades hon av anorexia, något hon skriver om i Sex, lögner och revolution (Ordfront). Först 20 år gammal var hon återställd. På relativt kort tid gick hon från dödssjuk, till en världskänd journalist.

– Det var som att jag ville väga upp för förlorad tid, när jag väl blev frisk. Jag blev besatt av att arbeta.

Hon började blogga om feminism och politik i början av 00-talet, innan Twitter och Facebook hade kommit igång. Ämnet var ganska ovanligt i bloggform och det var lättare att etablera sig. Idag är hon 29 år och har skrivit ett flertal fackböcker, som ofta kretsat kring sveket mot ungdomarna efter kraschen 2008.

Grunden har hon i anarkismen. De flesta anarkister gillar inte journalister. Vissa av hennes vänner har inte velat träffa henne sedan hon blev mer känd. Ändå har hon behållit övertygelsen.

”Basinkomst feministisk fråga”

Hon har just skrivit en text om automatiseringen, om effekterna när allt fler jobb tas över av robotar. Lösningen tror hon är en universell basinkomst.

– Basinkomst är en feministisk fråga.

– Idén att frihet kommer genom att låta kvinnor arbeta är en stor lögn. Det går att kombinera, men de flesta kvinnorna omkring mig verkar behöva kämpa otroligt mycket.

– Jag älskar barn så mycket. Men jag vet inte om jag kan göra de uppoffringar som krävs för att det ska känna rättvist mot barnet. Inte som det ser ut idag.

– Jag tror det går i Sverige.

– Ja, i Sverige! Så är det med det mesta. Allt är skit. Utom i Sverige.

Jag berättar om den svenska föräldrapenningen och hennes ögon hon håller på att poppa ur.

– Vill du gifta dig med mig?

– Det räcker att du flyttar dit.

– Herregud. Jag flyttar till Sverige!

”Systemet är trasigt”

Hon säger att boken hade sett annorlunda ut idag. Att ett kapitel saknas om moderskap och familj.

– Bara när vi presenterar basinkomst som ett riktigt alternativ kan vi riktigt värdera omhändertagandet av barn.

– Lösningen till arbetes- och familje-balansen är inte att jobba hårdare. Frihet kommer delvis komma från att erkänna att systemet är trasigt. Jag vill inte! Jag är lat! Jag vill ha en revolution av lata kvinnor.

På vilka andra sätt hade boken sett annorlunda ut?

– Jag var lite för feg när det kommer till frågor som rör rasifierade kvinnor. Jag borde tagit i mer. Jag har lärt mig mer det senaste året, inte minst av att bo i USA där konversationen är annorlunda.

Vad tycker hon om den hajpade svarta amerikanska feministen Roxane Gay?

Hon lyser upp.

– Jag älskar henne.

Jag tvekade länge innan jag tackade ja till att recensera henne bok Bad feminist (som just kom ut på svenska, red.anm.). Är det rätt av oss som vita, europeiska kvinnor att recensera böcker om svart – och i det här fallet amerikansk – feminism?

– Vi måste läsa de här grejerna. Det är vårt ansvar att konsumera och diskutera den här litteraturen. Det handlar mycket om att ta risken att göra det fel. Och i­bland för att konfrontera vår egen rasism.

– Varje gång jag pratar om aktivism eller böcker av rasifierade kvinnor är jag orolig, för jag jobbar fortfarande med rasismen som jag lärt mig som barn. Det kan skina genom, och det är en konstant process att arbeta med hos sig själv.

– Vi måste förstå att när vi blir ”called out” och utmanade om rasism är det inte samma sak som att någon säger att vi är de värsta människorna i världen. Det är samma sak för män och sexism. Det kan ta tid att få grepp om saker. Och det finns vissa frågor där min åsikt faktiskt spelar mindre roll.

Kampen är global

Laurie Penny går och köper en till stor kaffe, hennes andra på en timme.

Vi går ut i den ljumna hösteftermiddagen. Vi passerar flådiga Harvard Law School och går mot det lilla ”internethuset”. Alla på gatan ser anmärkningsvärt friska ut, raka i ryggen med tunga sportiga ryggsäckar. Dyra friluftsplagg, praktiska frisyrer, fotriktiga skor. Övre medelklass gödd på hemlagade måltider, omåttligt självförtroende och maxande av sin IQ-potential.

Vad tänker du om migrationssituationen i Europa?

– Min grundinställning är ”no borders”. Det stora problemet är praktiskt. Vi måste bara acceptera att folk har rätt att komma till Europa, att folk som upplevt år av utsatthet efter kolonialism ska få en trygghet. Vi har ett mänskligt ansvar mot de människorna.

– Vi pratar om frågan som om den vore etisk när det egentligen handlar om logistik. Hur ska vi hitta plats för alla på kort sikt? Vi måste ha bättre koordinering.

Vi är framme vid huset och stannar upp för att säga hejdå.

– Jag känner flera fantastiska och modiga feministiska muslimer som försöker organisera sig inom sina egna gemenskaper. Jag har inte rätt att säga åt en kvinna med muslimsk bakgrund hur hon ska klä sig eller bete sig. Men jag har ett ansvar att behandla henne som en kamrat.

– Kampen mot sexism är global.