När dessa två återförenas i musikalfilmen ”A music story” är förväntningarna därför höga. Samtidigt sitter det en djävul på min axel och undrar hur bra manuset kan vara. Widmark har nämligen valt att skriva det själv.
Motarbetas av sin far
Handlingen kretsar kring familjen Widebeck. Pappa Anton (Widmark) tvingas inse att hans dagar som eftertraktad jazzpianist är över och att han knappast kan bota sin skrivkramp med jobbet som studiomusiker på en utdaterad tv-produktion. Mamma Elisabet (Sjöholm) jobbar som sångpedagog men drömmer om en egen sångkarriär. Dottern Moa (Rönnefall) är en elvaåring som vill sluta med sin klassiska musikskolning och istället vara med i en låtskrivartävling, men som dels har svårt att få ihop en låt, dels motarbetas av sin far, som inte tycker att folk – allra minst barn – ska tävla i musik.
Klyschigt manus
Ganska snart visar det sig att djävulen på min axel har rätt – manuset är fullt av klyschor, övertydliga scener och logiska luckor. (Som att två av huvudpersonerna bestämmer sig för att brygga 8,5-procentig öl som några minuter senare ska säljas in till en vanlig matbutik. Va?)
Det är dessutom oklart vem som är filmens huvudperson. I början ligger mycket av fokuset på pappan, senare på dottern. Mamman hamnar helt i skymundan och Antons manager Alexander (Malmberg) och hans försök att slå mynt av familjen får en hel del (omotiverat) utrymme.
Stjärnorna används inte
Musikalformen är svår. Den ställer alla krav som en vanlig film har – hög kvalitet i allt hantverk, underhållningsvärde, att säga något om vår tid och så vidare. Samtidigt ska de insprängda låtarna föra handlingen framåt, passa i ramen och levereras av skådisar som kan både teater, dans och sång. I ”A music story” är det hög klass på artisterna, bland andra Adam Baptiste, André Monde de Long, Ace Wilder och Uppsala-vokalisterna Vibafemba kompletterar huvudpersonerna med solida insatser. Däremot tillför flera av musiknumren inget till handlingen. Widmark skulle ha behövt en rutinerad manusförfattare att bolla med istället för att ta på sig hela jobbet själv.
De två stjärnor som står till förfogande – Sveriges bästa röst Helen Sjöholm och den unga jättetalangen Victoria Rönnefall – används förbluffande lite. För den som får briljera mest i den här filmen är låtmakaren Anders Widmark. Här visar han upp hela sitt register: jazzigt, poppigt, modern schlager – oftast med oerhörd finess. Låtarna är också mästerligt arrangerade, men behöver inte filmen för att vara bra.
”A music story” är en lätt nostalgisk kärleksförklaring till musiken – och musikaliskt är det ett gediget hantverk. Filmmässigt lämnar det tyvärr en del i övrigt att önska.
