Kanske för att flygblad trycktes för hand, foton skulle framkallas – men att förtränga vad Putin och al-Assad håller på med nu borde väl vara omöjligt, när till och med fyraåringar filmar hur de gräver fram varandra i rasmassor och ögonen bubblar av klorbomber, innan barnen dör i kramper eller vandrar runt föräldralösa i rasmassor och äter löv. Detta har pågått i flera år.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Dokumentären ”Ett rop från Syrien” måste ses av alla. Den är delvis inspelad av medborgare med mobilkameror och så smärtsam att jag undrar om den manliga delen av homo sapiens överhuvudtaget vill att den här planeten ska överleva – och att kvinnor ska föda fler barn.

Ena stunden känns krig så långt bort, men de rustar, hetsar och skrämmer upp varandra. The Great Liberation of France, Breitbart, Alt-right, Avpixlat, Nordfront – genom alternativa fakta och avhumanisering av framför allt muslimer men även vänstern och kvinnor – gör de bomber och spänner muskler. Jag lärde mig en ny förkortning för ett tag sen, MÖP – Militärt Överintresserad Person.

Den lilla grupp svenska män som är MÖP har en övertro på disciplin och tyvärr för mycket fritid. I kombination med en snabb internetuppkoppling är det farlig. De hyllar våld i alla former och lever i tron att dom är offer. De kan bara bemötas med kunskap – för även om de kanske inte går att förändra, så kan vi förhindra att de blir fler.

Långsiktigt måste vi givetvis arbeta för mindre ekonomiska klyftor i samhället – och aldrig bemöta dem med våld, för det är det de laddar för.

Jag fastnar ibland vid att det redan är för sent. I ett slags förlamande frozen fright efter alla som redan dött i Medelhavet eller som vi har hindrat asyl i Europa. Men vi kan fortfarande förändra och minska fördomar, inom alla våra områden: kulturarbetare, journalister, författare, politiker, medmänniskor. Nu kan vi vrida världen till något bättre, annars blir det ”sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.” 

Assad, en man som dödar sitt eget folk. Putin med en femåringsego, barbröstad i solnegången, samtidigt som han fängslar och förgör alla som riktar kritik mot honom, vare sig om det är på en teaterscen eller som politisk rival. Jag litar mer på Robinson-Robban. Och så har vi drag under galoscherna på andra sidan Atlanten, som plötsligt gick in och gjorde något bra genom att bomba sönder ammunition och vapenförråd i Syrien. 

Jag förstår att folk även i Sverige är rädda att ta ställning. Vem är inte det? Men innerst inne, vem är för dessa ondskans axelmakter Putin–Assad–Trump? Eller har avhumaniseringen av ”de andra” gått så långt att det är kört?

Är till och med våra närmaste grannar redan hjärntvättade att tro att muslimer är fienden – när det är precis tvärtom? Det är tillsammans med muslimerna vi måste stå enade och starka mot dessa fascister och islamister. 

Jag läser i DN om den dåliga integrationen på arbetsmarknaden, men det som förvånar mig är nationalekonomens lösning; restriktiv invandringspolitik inom kommande decennier. Varför inte bekämpa rasismen, istället för människorna som migrerar? 

När syriska Rasha i Alexandras Odyssé på Göteborgs Stadsteater skriker ut till oss i publiken att ”ni kommer få leva med att ni inte gjorde något”, så rinner plötsligt tårarna på mig. Men till vilken nytta? 

De behöver inte medlidande – de behöver någon som inte riktar ett vapen mot dem när de flyter i land i Europa. De behöver någon som inte tvingar dem att visa id-handlingar vid gränsen, eller att bli förrådd av socialtjänstpersonal som tvingas ange dem till svenska polisen. 

Men ljusstrimman här i Sverige är att vi fortfarande har en kultur där vi kan spegla och fördjupa det politiska läget och det kan hjälpa en bit på vägen. Ibland är spegelbilden ful, men den är i alla fall sann, och kanske förändrar det trots allt något när tårarna rinner på mig. Den möjligheten har vi i dag. Det har inte våra kulturkollegor som kritiserar Putin, de fängslas och torteras. 

Jag står inte ut med framtidens frågor om att jag levde då, alltså nu – och jag inget gjorde trots att jag visste, och jag såg det hända. 

Är Le Pen ”the tipping point”, när själva tändstickan slängs och elden blir ostoppbar? Inför det franska presidentvalet säger Rebecca Amselem från de franska feministerna Les Glorieuses att ”detta kan vara den sista striden.”  

De vet hur farlig nättrollsarmén är och att den kan göra Le Pen till president på samma sätt som Trump. 

Låt oss vara lika effektiva som motståndarna, men i stället för hat sprida fakta, kunskap och mångfald även i det lilla, nu medan vi kan!