De krispiga hembakade knäckebröden som han serverar mig och fotografen Jenny på terrassen i hans flickväns hus i den socioekonomiskt privilegierade delen av ön Hisingen utanför Göteborg. ”Det här är mitt eget recept, jag triggar verkligen på knäckebröd.”

Spelet mellan män och kvinnor. Som det ser ut i sydamerikanska länder där gränserna mellan det ”manliga och det kvinnliga inte suddats ut” på det sättet som han tycker att det börjat göra i Sverige. ”Jag triggar på manlighet. Att dra ut en stol för en kvinna till exempel.”

Folklig med lust att döda

Sanningen, den triggar han också på. Han berättar att hans bokare avrått honom från att gå med på en intervju med Dagens ETC med hänvisning till att det är ”ett slags vänsterblaska”, vilket föranledde Lasse Kronér att genmäla att bokaren ”för fan inte har något att göra med vad jag ställer upp på eller vad jag står upp för eller tycker”. Lasse Kronér gillar tydligen Dagens ETC. Han säger att tidningen i fråga skriver ”sanningen”. Dessutom berömmer han mig för att jag intervjuar honom; han menar att det kan bidra till att ge tidningen en mer folklig touch. 

Till dessa triggerutlösare ska även Göteborgshumor fogas. Göteborgshumorn är en stark kraft. Lika stark som avskyn han hyser gentemot människor som försöker dra detta nationalarv i smutsen.    

– När någon från Stockholm säger ”götlaborg” och drar ett dåligt skämt, då får jag nästan lust att döda. På riktigt. Göteborgshumorn är det finaste som finns. Det är ironi som slår så jävla hårt, fast med hjärta. Men folk tror att Göteborgshumor bara är dåliga vitsar. I själva verket är det som arbetarklasshumor från engelska städer som Liverpool och Manchester. Göteborgshumorn har samma arbetarklassarv.

Inte heller gillar han just Hisingen. Rättare sagt hatar han ön. Av alla platser i världen som han skulle komma att bo på hade han aldrig föreställt sig att han skulle hamna här. Men livet kommer med sina små överraskningar och nu sitter vi alltså i skuggan av ett parasoll på Lasse Kronérs flickväns tomt och lyssnar till hamrandet och sågandet och tjutandet från skelettet till det som snart ska förvandlas till orangeri i andra änden av trädgården där fyra fem byggarbetare kämpar på med sitt i solgasset. Knaprande på Lasse Kronérs knäckebröd är det svårt att inte känna ett styng av medlidande för dem. 

Jag är helt dum i huvudet. Jag kan inte sluta måla.

Bredvid har vi en annan nyuppförd tillbyggnad, en studio som hans flickvän, tillsammans med sin far, uppfört åt honom. Därinne kan han ostört ägna sig åt sitt skapande. Sedan åtta månader tillbaka målar han tavlor. Han säger att hans konstnärsdrift har blivit ett slags besatthet. Framåt slutet av intervjun börjar han skruva nervöst på sig eftersom han fortfarande inte satt igång med den första av de två tavlor som han numera måste förfärdiga om dagen.

– Jag är helt dum i huvudet. Jag kan inte sluta måla. Jag kan inte riktigt förklara varför jag började med detta, jag har aldrig målat tidigare men en sjuk grej är att jag under varje resa jag gjort köpt med mig oljefärg och penslar. Trots att jag inte varit intresserad av att göra något med det.

– Men sedan, när jag ställde i ordning grejerna i studion och skulle börja skriva, då tänkte jag, ska jag inte ställa upp alla de här penslarna också? Och så tänkte jag, man borde kanske testa detta? Och sedan gick det som det gick.

Utsända från Hänt i veckan

I det lilla huset trängs nu mer än tvåhundra verk, bland annat en tavla föreställande en teddybjörn vilken han producerade som en present till Lasse Berghagen när denne låg på sin dödsbädd (den skickades tillbaka till Lasse Kronér när programledarkollegans puls upphörde). Ett tjog av tavlorna försvinner när en solkysst Jan Rippe, känd från Galenskaparna och Aftershave, under intervjun dyker upp och tar emot en bunt som han tjatat sig till att få ställa ut i sin frus galleri (Dagens ETC presenteras för honom av Lasse Kronér som utsända från Hänt i veckan).

Jag tror jag har för små armbågar.

Egentligen, bedyrar Lasse Kronér, vill han allra helst inte visa sina tavlor för någon, på samma sätt som han inte vill att någon ska höra de låtar han skriver – allt detta är enbart avsett för privat bruk. Han säger att skapandet i sig är ändamålet.   

– Jag är extremt snabb med allting och väldigt kreativ, jag har hållit på med spel, sällskapsspel och tv-spel. Jag är ruskigt snabb. Nu ska jag skriva en bok. Klar. Sedan har jag noll lust att sälja grejerna eller marknadsföra mig själv, åka runt till förlag och hålla på. Jag tror jag har för små armbågar. Vilket ju låter konstigt när man sitter och pratar med en tidning. Men jag är inte intresserad av kändisbiten av mitt jobb. Har aldrig varit sugen på det. Det har aldrig varit min drivkraft.

– Att folk slänger sig i armarna på en eller skriker mitt namn och hurrar… Det har varit avigsidan av mitt jobb. Jag menar inte att jag lider av det, men det roliga har varit det kreativa, att skriva den där låten och känna att den är bra som fan. Och sedan är det nästa grej som gäller.

Demokratisk scenföreställning

Lasse Kronér stoppar in en svulstliknande boll av lössnus under läppen, pikar mig för mitt vita snus (”ovärdigt”), säger sedan att det är en annan sak att skriva föreställningar, dessa vill han visa upp för världen, han älskar att stå på scen. Som manuset han skrev till första delen av ”Lasse på slottet” som i går hade premiär, en scenföreställning som i grova drag går ut på att Lasse Kronér med band tar emot låtönskemål från åskådarna, varpå han leder dem i allsång. Utfallet fick honom att trigga. 

– Tjolöholms slott där vi spelar är ett magiskt ställe, och jag har mycket connection dit eftersom jag bodde i Onsala en massa år. Publiken röstar fram temat för kvällen varje vecka. Nästa vecka är det mello och igår var det ”låtar alla kan”. Så skickar de sms och då måste jag ta låtarna på uppstuds. Men jag har rätt bra koll på texter i huvudet och man vet ju vad folk önskar, så det är inte svårt. Jag menar, mello, vilka låtar kommer folk att önska? Det är inte kärnfysik.

– Men du kan säga vilken låt du vill så tar jag fram guran och spelar den. Jag kan allt. Jag säger inte det för att skryta, det är så. Jag väldigt intresserad av texter, både när det kommer till musik och när jag ska programleda. 

Lasse Kronér säger att han är ”fruktansvärt bra” på att memorera texter. 

– Jag säger inte att jag är mycket bättre än vad mina kollegor är, men om jag besöker en annan programledare så sitter han eller hon med en prompter som är lika stor som Älvsborgsbron. Där står det hej och välkommen. Dessutom har personen något i örat där folk skriker vad han eller hon ska säga. Själv tillhör jag den gamla skolan. Jag skriver alltid mina egna manus, sedan memorerar jag dem. 

Lasse Kronér, som i ungefär fyrtio år varit en del av SVT-fabriken  och såsom den göteborgska folkligheten förkroppsligad har fått en spårvagn uppkallad efter sig, återkommer emellanåt till sin gryende gubbighet. Han är 62 år, levnadsglad men på kant med samtidsströmningarna. Ofoget med programledare som använder prompters är en sak. En annan är att folk nu för tiden jämt tigger beröm. Det ser inte bra ut. Ovärdigt det också.      

– Att alla hela tiden basunerar ut vilka bra saker de gör, det kan jag bli trött på, att alla hela tiden måste visa hur duktiga de är. Det är mycket bättre att göra saker i det tysta.

Du har lite samma inställning som Jesus i det avseendet? 

– Där har du rubriken också. ”Han har kommit tillbaka till jordelivet.” Men det kan jag gilla med ultramecenatgubbarna. Bill Gates är en sådan snubbe som verkar i det tysta. Jag hatar i och för sig  Microsoft mer än jag hatar något på jorden – men han gör ju extremt mycket bra saker, utan att tigga beröm för det. Han är ju en av de största givarna i världen. Det triggar jag på.

Samhället som en karbonkopia av 1920-talet

Lasse Kronér har också börjat känna en stark saknad efter den gamla tidens politiska ledare. Ögonen skiner upp när han talar om  Olof Palme, en gång såg han ett av statsmannens tal  från första parkett, det är ett vackert minne. De svenska politikerna i dag är av en sämre sort. Borta är bildningen och karisman. Statsminister Ulf Kristersson, om honom säger Lasse Kronér att det är den värsta människan han över huvud taget vet. 

– Att upprepade gånger lova Hédi Fried att man inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna och sedan bryta det löftet, då förtjänar man att hamna i helvetet. 

Den politiska utvecklingen är en källa till oro och grämelse för Lasse Kronér.

– Samhället i dag är en karbonkopia av hur det var under 20-talet. Jag tror att vi måste börja bli lite rädda om demokratin. Vi måste vara rädda om public service. I dag är ju public service hårdare ansatt än någonsin. När man säger att public service är vänstervridet – jag håller inte med om det. Den senaste tiden har tendensen tvärtom varit den motsatta.  Public service har börjat bli livrädda och man vacklar i sin styrka. 

– Visst har public service lutat åt vänster, det var kanske lite mycket av den varan förr i tiden, men public service i sig är skitfint. Och nu när man är inne och hackar på journalister… Så enkelt som Trump duckat frågor från amerikansk media, så enkelt är det att böja demokratin. 

Nu låter jag som farmor, som en bonad på väggen, men har man satt fan i båten så får man ro han i land.

När jag nämner att mina kollegor på Dagens ETC som granskar just politik ofta finner det svårt att få regeringsföreträdare att ställa upp på intervjuer, säger Lasse Kronér:

– Vilken regering? Är det en regering? Nu låter jag som farmor, som en bonad på väggen, men har man satt fan i båten så får man ro han i land. Nu har vi vad vi har, vi har val om två och ett halvt år, vilket samhälle vill vi ha? Då får man själv stå till svars för vad man väljer. Det är människans fundamentala skyldighet att läsa på. Du måste göra det om du ska rösta, vi kan inte leva i ett populistiskt samhälle där någon står och gapar med en falukorv i handen, det funkar inte. 

Kan du känna någon lust att själv ge dig in i politiken? 

– Jag skulle älska det. Att ta på mig en roll som jag aldrig haft. Men då skulle jag inte vilja ha den roll jag har i dag i ryggen. Men hade jag varit en young boy i dag, då hade jag velat göra det. Jag är helt övertygad om att jag hade varit bra på det. Jag är svinbra på att prata. 

Det är kanske inte för sent? 

– Jo, det är det. För jag har för stor ryggsäck. Folk ser mig som en clown. Jag fattar inte varför jag pratar politik med dig, jag ska inte prata om sådant här egentligen. 

Reningsbadet metoo

Samhällsutvecklingen rör sig åt fel håll, anser alltså Lasse Kronér. Men en sak som dock blivit bättre på samhällsplanet på senare år, säger han, det är hur hans bransch utvecklats genom metoo. 

– Metoo var ett reningsbad av Guds nåde. Tidigare fanns det en gubbighet, framför allt i underhållningsbranschen och teaterbranschen. Det var hierarkiskt och om man jämför hur det var att vara programledare 2016 med hur det är i dag, då är det som  natt och dag. Många av de sakerna som vi i toppen kunde säga då, de skulle man inte ens kunna nämna i dag.

Under metoo polisanmäldes Lasse Kronér för sexuella trakasserier av en tidigare kollega men friades sedermera från alla anklagelser. 

– Det året, eller ett och ett halvt blir det, är nog fan det nyttigaste jag haft. Ibland är det bra att få en riktig smäll på käften. Det gjorde så mycket för mig som person. Jag skulle inte vilja vara utan det. Men jag önskar inte min värsta fiende det.

Men i dag då, är Lasse Kronér lycklig? Även fast demokratin är skör och fast de fastsittande korkarna på plastflaskorna, som han säger, ”alltid åker upp i näsan” när han dricker? Jag ställer frågan, svaret lyder:

– Jag triggar på mitt liv. 

Tyvärr kan han inte ta för sig av de nygräddade bullarna han ställt fram på fatet bredvid knäckebrödet. 

Han säger att han blir tjock bara av titta på dem.