– Det är en familjegrej, hemma hos oss har vi alltid hittat på nya ord eller lekt med ord på svenska eller baluchiska. Vår mamma älskar att göra det! Vi från orten lär ju oss också en massa ord från andra språk, våra raptexter är ett resultat av det. Men ibland hittar vi på ord som vi är oense om vad de ska betyda. Till exempel kucha betyder enligt mig fitta, men Sabina säger att det betyder hem, säger Anfa och skrattar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Silvana Imam största förebilden
Det är först när Lash börjar prata om sina musikaliska referenser och barndomsidoler som det blir tydligt att de tillhör två olika generationer.
– Jag är ju uppvuxen med ZTV och MTV, hiphopare som Missy Elliot, men även svenska rappare som Ison & Fille, Blues och Feven. Vår storebror pumpade västkust-hiphop dygnet runt och sprängde högtalarna när jag var liten, säger Sabina.
Anfa säger att hon nästan uteslutande har lyssnat på svensk hiphop och nämner Ken Ring och Silvana Imam som sina största förebilder.
– Silvana Imam var ju anledningen till att vi överhuvudtaget sökte till Nästa Nivå, hon var vår förebild redan innan. Både Ken och Silvana har revolutionerat svensk hiphop tycker jag, deras uttryckssätt och texter är unika. Det är det vi också vill göra, eller det gör vi redan, vår stil knockar den svenska hiphop-scenen, tillägger hon med en självsäker min.
Sabina och Anfa Lashari växte upp i Boråsförorten Hulta, eller Sveriges Baluchistan som de kallar det på skämt. De säger att de precis som många andra balucher uppvuxna i Sverige har fått kämpa med att definiera sin identitet.
– Även om vi var många med baluchiskt ursprung i Hulta så var det ändå svårt för oss att förstå vad det egentligen betydde att vara baluch. Baluchistan ligger ju både i Pakistan och Iran och våra andra kompisar trodde inte på oss när vi sa att vi var balucher, inte iranier. Vi har också mycket mörkare hudfärg än de flesta iranier. Men våra föräldrar har alltid lärt oss att vara stolta över vår baluchiska kultur, trots att vi tillhör en minoritet, säger Sabina.
En annan del av systrarna Lasharis identitet som inte heller varit lätt för personer i deras närhet att förstå och acceptera är att de båda är öppet queer. Anfa beskriver dagen när Sabina som 23-åring kom ut inför familjen som chockartad och omtumlande:
– Jag minns det som igår. Jag satt inne på toan och chattade med min tjej, jag var bara 13 år men visste redan att jag gillade tjejer. Jag hörde genom dörren hur Sabina berättade att hon var tillsammans med en tjej och hur våra föräldrar började beklaga sig. Och jag blev så chockad så när jag kom ut från toan sa jag till Sabina att hon var äcklig, det blev som en slags försvarsmekanism och jag slutade träffa min tjej, berättar hon.
Sabina säger att det var ett stort steg att komma ut och berättar hur hon tvingade sig själv att spara ut håret, gå i högklackat och hänga med killar fast hon inte ville. Allt för att passa in.
– Jag skämdes för mig själv, kände mig onormal. Jag och mitt tjejgäng brukade håna lesbiska par som vi såg på stan, säger hon.
Jag frågar om de har följt debatten om huruvida det är svårare eller lättare att vara öppen hbtq-person i förorten.
– Jag tror att det är lättare att vara lesbisk i orten än i till exempel Stockholms innerstad. Jag tänker att tjejer i orten inte behöver vara typiskt ”kvinnliga” medan det känns som att tjejerna på Stureplan måste vara tysta och inte ta plats, säger Anfa.
”De flesta vågar inte komma ut”
Sabina håller inte med. Hon berättar om sina erfarenheter av att jobba med hbtq-personer i förorten och säger att många känner sig väldigt utsatta.
– Framför allt möter jag lesbiska tjejer som blir trakasserade av killarna och får höra kommentarer som typ ”Vad är det för fel på dig, vill du vara kille eller?”. Även hemma känner de stor press att bete sig som ”en riktig tjej” och måste förhålla sig till en massa regler. De flesta vågar inte ens komma ut, det är inte bara din familj som du kommer ut för, får familjen veta så vet hela släkten och alla landsmän och släkten i hemlandet, säger Sabina.
På frågan om de själva upplevt homofobi, sexism eller rasism svarar de med ett snett leende.
– Alltså vi kan ju inte ens gå in på en damtoalett eller tjejomklädningsrummet på simhallen utan att folk kommenterar. De tror att vi är killar och en gång började några tjejer skrika rakt ut när vi kom in, suckar Anfa.
Sabina berättar att hon oftast möter homofoba attityder från äldre kvinnor som hon inte alltid har tålamod att diskutera med, men Anfa säger att hon har blivit positivt överraskad i sitt jobb inom hemtjänsten.
– De pensionärer jag jobbar med älskar mig och att jag sticker ut, de vill inte ha nån annan. Det finns så mycket fördomar om pensionärer, men rasism och homofobi finns i alla samhällsgrupper, och det finns snälla pensionärer!
