Att nöta in långa sjok text utantill fortsätter hela grundskoletiden. Idealet är bourgeoisins middagsbjudningar där det anstår en gäst att kunna knyta samtalet till berömda ord ur en klassisk text – och nonchalant kunna recitera den ur minnet. Det kommer också ur idén om den franska skolans uppdrag att fostra goda franska medborgare.
I högstadiet tar långläsandet vid. Då används oftast skolloven för att få tid. Hela romaner från avgörande epoker ska studeras:
”Candide” av Voltaire
Nowleen Odent och Miriam, som inte vill att vi skriver ut hennes efternamn, är båda snart 17 år och går andra året på gymnasieskolan Paul-Emile Victor en bit utanför Paris. Deras största intressen är skateboard och fotboll. Ingen av dem är särskilt intresserad av litteratur. Men precis som alla andra har de läst och analyserat flera klassiska romaner.
– Förra året var det Voltaire, den korta, den kunde man läsa ”lugnt”, säger Nowleen.
– Ja, den hade vi med. Candide eller hur? Den var ganska kul och lätt att läsa men den var ju filosofisk, typ, så vi fick arbeta flera veckor om budskapet, säger Miriam.
– Jag minns mest att hans tjej Kunigunda blev jätteful men han ville stanna med henne ändå av typ plikt, säger Nowleen.
Kunigunda är huvudpersonens Candides förlorade kärlek. Hon som lever ett så tufft liv med våldtäkter och prostitution att hon blir ful och ilsken.
Candide är en filosofisk pikareskroman full av underfundig humor som kom 1759. I den anses Voltaire göra upp med den kristna optimismen, att världen är perfekt eftersom gud har skapat den sådan.
– Den slutade med orden ”låt oss odla vår trädgård”, oj vad vi fick diskutera det och hålla på, säger Nowleen.
– Det handlade om upplysningen. Att ”odla sin trädgård” står för att man ska lära sig saker, bilda sig liksom och kämpa för en bättre värld, inte bara lämna livet i guds händer, säger Miriam.
”L’Assommoir” (Fällan eller Krogen), Émile Zola
– Alla har ju läst Émile Zolas J’accuse för det där med Dreyfusaffären. Känner du till den? Det är viktigt i Frankrike, säger Miriam.
– Ja, det var att han var jude. Han fick skulden för något han inte gjort bara för att han var det och Zola var modig nog att försvara honom, säger Nowleen Odent.
Författaren Émile Zola är mest berömd för sitt öppna brev i dagstidningen Aurorefrån 1898. J’accuse betyder “Jag anklagar” och brevet tog ställning för den judiske officeren Alfred Dreyfus som blivit oskyldigt dömd för spioneri och högförräderi – enligt Zola ett förtäckt uttryck för antisemitism.
Men Émile Zola ses också som en litterär banbrytare och representant för naturalismen. Karaktärer placeras i realistiska miljöer med vissa förutsättningar och romanerna är sedan som ett experiment om vad som sker karaktären i den situationen. I Krogen är det att vara arbetarkvinna i en värld där alkohol dränker sorger som är “situationen”.
– L’Assommoir är liksom äcklig och smutsig på slutet. Våra lärare älskar sånt där, det ska alltid vara tragiska böcker, säger Nowleen.
– Men den var lite rolig också på något vis. Men ja, en bok blir tydligen klassiker om man blir ledsen av att läsa den, säger Miriam.
– Det så jävla typiskt, ursäkta mig men att fröken väljer just den boken. Det är bara för att vi ska lära oss att det är skadligt att dricka alkohol.
Boken handlar om den övergivna mamman och tvätterskan Gervaise som gifter om sig med takläggaren Coupeau. Allt ser ljusare ut ett tag fram till att alkoholen fördärvar livet för dem. Det Nowleen och Miriam beskriver som ”smutsigt och äckligt” går i linje med författarens bild av vad litteratur ska vara: Vetenskaplig, exakt och aldrig förskönande. De är kött, fett, stank och sladdrig hud som gestaltar fördärvet.
”Pesten”, Albert Camus
– Haha, klart vi läste ”Pesten” av Camus i år och inte ”Främlingen” som man brukar. Det var nog bara för coronaviruset och pandemin. Fröken sa att hela världen läser
Camus nu. Och det är faktiskt helt sjukt hur mycket som påminner om nu, säger Nowleen.
– Ja, att sjukdomen börjar hos något djur. I boken var de råttor först och sen människor och sedan panik. Vi fick sedan diskutera hur folk reagerade. Vissa försökte tjäna pengar på olyckan, andra gör typ bara meningslösa saker och vissa som kämpar för att hjälpa. Vi pratade om vem som är vem nu med covid och kom fram till att de allra flesta gör meningslösa saker, vårdpersonal är hjältar och läkemedelsindustrin vill tjäna pengar, säger Miriam.
– Folk i allmänhet är patetiska, ärligt talat. Det behöver man inte läsa romaner för att fatta, säger Nowleen.
”Madame Bovary”, Gustave Flaubert
Förra sommaren fick alla i deras årskurs läsa Madame Bovary. Den handlar om den uttråkade hemmafrun Emma, gift med läkaren Charles Bovary. De får ett barn men med tiden bedrar eller sviker hon båda, lämnar landsbygden för Paris men får stora problem.
– Alla säger att den är så himla bra men den var fruktansvärt tråkig. Ärligt, jag kunde inte koncentrera mig. Jag frågade de andra och typ såg en film för att hänga med. Filmen var också tråkig, säger Nowleen.
– Flaubert skulle typ visa hur tråkigt det var och så blev det en tråkig bok. Fast det blev lite mer intressant då hon åkte till Paris tycker jag, säger Miriam.
– Den var lite samma som Krogen typ moralen att man ska lära sig att ha tråkigt annars går allt åt helvete, säger Nowleen.
”Bel-ami”, Guy de Maupassant
– Så underbar! Maupassant är den enda gamla författaren som är bra på riktigt, säger Miriam.
– Jag lovar, alla älskar Maupassant. Bel-ami är rolig när han drar runt i Paris och förför alla, slug och underbar, säger Nowleen Odent.
Bel-ami handlar om hur den unga, vackre journalisten George Duroy tar sig upp i karriären genom att manipulera och förföra kvinnor i Paris societet.
– Alla Guy de Maupassants böcker är bra. Ska du läsa några gamla franska böcker så läs honom. ”Fettpärlan” är super den med, säger Miriam.
Emma Sofia Dedorsons lästips – samtida franska författare
Alice Zeniter, ”Konsten att förlora”
På ett flyende språk berättas en familjesaga över tre generationer från Algeriet till dagens Paris – något jag initialt inbillade mig mest skulle intressera oss som bor i Frankrike. Men det var en bok om hur historien talar genom generationer hur mycket vi än försöker förtiga den. Om hur vi inte kan styra våra barns framtid men ändå avgör den. Om migration, generationsklyftor och lögner. Allt effektivt gestaltat med vad som känns som enkla medel.
Nina Bouraoui, ”Gisslan”
Sylvie är anställd på gummifabrik och har genom åren avancerat till en mellanchefsposition. Men identiteten som arbetare och vikten att de håller ihop är större. När hon får i uppdrag att sortera sina kollegor inför uppsägningar får hon nog, stoppar en stor kökskniv i handväskan och tar högste chefen som gisslan. En bok om frihet – inifrån fängelset. Allt med Bouraouis levande, flödande språk.
Édouard Louis – ”Combats et métamorphose d’une femme battue”
(Ungefär “En slagen kvinnas kamp och metamorfos”, ej utkommen på svenska än.)
Att vara både undre arbetarklass och kvinna, den kampen och sorgen och den såriga frigörelsen. Med den här korta, inte fullt lika rasande men ack så kritiska boken knyter Louis samman det som går att läsa som en trilogi: ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle” om att vara homosexuell son i en fattig nordfransk fabriksarbetarfamilj, ”Vem dödade min far”, om pappan och hans av politiska beslut nedbrutna kropp och nu mamman. Om våldets cirklar. Bokens svenska titel skulle kunna vara ”Göra sig kvitt mamma Belleguelle” Finns ännu inte på svenska men är på väg, på Albert Bonniers förlag.