Till och med för de allra minsta finns det numera pekböcker i skräckgenren – för grötkladdiga munnar som vill ljuda ”Cthulhu”. För ett inbitet gammalt skräck-fan är detta givetvis goda nyheter. Idag finns det en mängd skräckförfattare som skriver kvalitativa serier för barn, kretsande kring ungefär samma teman som rysarna för vuxna. På senare år kan man också glädja sig åt alla uppslagsverk som har kommit – fulla av fantasifulla bilder på varelser som krälat upp från helvetet. Kolla till exempel in Johan Egerkrans storverk ”De odöda” från 2018. En bok där författaren går igenom hur monster porträtteras i olika kulturer. I framtiden kommer kanske inte barn skrämma varandra med vampyrer utan den betydligt läskigare grekiska varianten, ”vrykolakas”.

Nu kanske någon undrar om man verkligen ska läsa om alla dessa hemskheter för de små? För sina ömtåliga guldklimpar? Det tycker jag definitivt! Barn skräms inte så lätt – däremot blir de vuxna ofta rädda för att barnen ska bli rädda. Så slappna av, ett större bekymmer är att hitta böcker av hög kvalitet. Jag har därför gjort ett urval från de senaste månaderna då det kommit ovanligt många bra böcker. Och jag kan lova att några är så kusliga att det kommer vara du som sover med lampan tänd.

Lena Ollmark – Mardrömssällskapet

Barnbokssverige har en skräckdrottning – och hon heter Lena Ollmark. Till skillnad från Kristina Ohlsson och Ingelin Angerborn ägnar hon sig inte åt något ”mysrys” utan chockeffekter. I hennes senaste novellsamling får vi bland annat läsa om en svartsjuk och ondskefull docka som får självaste Chucky att framstå som lam, om träd som sväljer barn levande och om ”Nattmannen” som är påfallande lik Slenderman. Novellen om den sistnämnda är så skickligt skriven att jag ryser av välbehag och fasa samtidigt. Typiskt för Ollmark är hennes ekonomiska berättande och att hon ofta använder sig av effekter från japansk skräck (alla som sett ”The Grudge” kommer känna igen de knastrande ljuden från nattmannens knyckiga kropp). ”Mardrömssällskapet” är kort sagt en mörk pärla till bok som illustrerar att skräck gör sig bäst i novellform.

Skräcknivå: 5/5

Mårten Melin – Husets hjärta

”Husets hjärta” är en originell omtagning av gotikens urkundsberättelser. Två tonårsflickor söker skydd i ett övergivet hus under ett oväder. När de kommer in upptäcker de att levande ljus är tända och till en början verkar huset mysigt. Men vem är det som bebor det? Efter ett tag blir tjejerna dåsiga på ett onaturligt sätt och kvav värme sprider sig från väggarna. Huset tycks leva och tjejerna inser till sina fasa att de befinner sig i dess matsmältningssystem. Mårten Melins prosa får mig att tänka på klassiska historier som Edgar Allan Poes ”Huset Ushers undergång” och Shirley Jacksons ”Det spökar på Hill House”. Språkligt påminner det om H.P. Lovecrafts stämningsmåleri. Dessutom förhöjs berättelsen av Mattias Olssons på samma gång fotorealistiska och expressionistiska bilder.

Skräcknivå: 3/5

Martin Olczak – Dödskallar i domkyrkan

”Dödskallar i domkyrkan” är den fjortonde delen i Martin Olczaks omåttligt populära berättelse om den trollkunniga pojken Jack. Seriens framgångar bygger på två saker: dels att varje bok utspelar sig på en specifik plats i Stockholms innerstad, där magiska varelser gömmer sig (de senaste två delarna har dock utspelat sig i Göteborg och Uppsala). Dels att Olczak gör samma sak som John Ajvide Lindqvist och Stefan Spjut gjort i vuxenlitteraturen, dvs återinstallerat nordiska väsen i skräckvärlden. Berättelsen om Jack kryllar av vättar, troll och annat lagom läskigt småknytt. Själv tyckte jag länge att Martin Olczak skrev lite träaktigt och att konceptet var alltför formelartat. Men han har utvecklats som författare och numera är serien ganska engagerande. I den senaste boken finns till exempel en dråplig scen där Jack återuppväcker Carl von Linnés skelett – som ber pojken sammanfatta de senaste 200 årens teknikhistoria innan hans knotor faller ner i en hög.

Skräcknivå: 1/5

Lena Arro – De dödas resa

”De dödas resa” är något så originellt som en experimentell skräckroman för barn. En pojke har irrat bort sig i dimman vid Göteborgs hamn. Plötsligt reser sig en enorm man ur en liten eka och lockar pojken till sig. Han heter Anders Block och behöver hjälp att hämta märkliga tingestar från svunna tider. Gradvis förstår vi att han är en färjekarl – en man som transporterar människor mellan de levandes och de dödas rike. Arros bok är avskalad in till stommen. Som läsare får vi aldrig veta vem pojken är, miljöerna som han besöker är avfolkade och beskrivna på en impressionistisk prosa. På så sätt ansluter sig boken till den gotiska traditionen där vålnader och spöken inte används för att skrämmas – utan för att skapa en känsla av melankoli och ensamhet.

Skräcknivå: 2/5

Neil Gaiman – Coraline

Neil Gaimans ”Coraline” publicerades ursprungligen 2002 och räknas som en modern klassiker. I dagarna ger Bonnier Carlsén ut den på nytt, i Kristoffer Leandoers tonsäkra översättning. Det är en lycka att en ny generation barn kommer drömma mardrömmar om ”megäran” och hennes krälande råttor. Romanen handlar om en flicka som hittar en hemlig passage till en annan värld som är snarlik vår egen. Där finns en kopia av hennes mamma som lovar att hon ska få stanna – om hon byter sina ögon mot svartglänsande knappar. Gaimans bok är en njutning att läsa för sitt på samma gång precisa och lite skruvade språk. Dessutom har den en allegorisk dimension som lyfter historien. Anledningen till att Coraline upptäcker det lewiska kaninhålet är att hennes föräldrar är så disträa och oengagerade – upptagna med att knappa på sina datorer. En berättelse som känns mera aktuell än någonsin, i distraktionsteknologiernas och de asociala mediernas tidevarv.

Skräcknivå: 4/5

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.