BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Idag vet de flesta mycket om ungdomens ikoniska år. Vad som däremot är mindre känt är att året innebar ett formidabelt uppsving för arbetarhistoria. Numera har ordet en lite grå och tråkig klang – någonting som morfar är intresserad av – men så var det inte då. Unga sociologer, ekonomer och idéhistoriker började skriva avhandlingar om 1800-talet ur ett klasskampsperspektiv. Proggband skapade evighetslånga låtar om de fattigas uppvaknande. Inom litteraturvetenskapen exploderade intresset för äldre proletärlitteratur och författare som Maria Sandel, Moa Martinsson och Vilhelm Moberg återutgavs i billighetsutgåvor – arbetarhistoria och arbetarkultur var helt enkelt hippt. Som historikern Kjell Östberg konstaterat fokuserade de svenska 68:orna på att påverka de etablerade arbetarrörelseinstitutionerna (till skillnad från i många andra länder). Visst ockuperade studenterna sitt kårhus, men vad få känner till är att minst lika många studenter försökte överta lokala hyresgästföreningar – för att återuppliva en tradition av hyresstrejker från mellankrigstiden. Detta var helt enkelt en generation som läste på.
Kan vi lära oss något av detta idag? När en ny ungdomsgeneration med tydliga vänstervärderingar träder fram? Det sitter jag och funderar på när ett mejl från Jacobin – en tidskrift som bildats av kretsen runt Bernie Sanders – dimper ner i inkorgen. Där berättas om ett antal panelsamtal som anordnats i Chicago; om de amerikanska fackföreningarnas historia och vingårdsarbetarnas kamp. Seminarierna, skriver redaktionen, har varit oerhört välbesökta med tusentals åhörare. När jag läser detta får jag gnugga mig i ögonen. Jag tänker på Sverige idag och intresset för våra fackföreningars historia. Det skulle kunna sammanfattas som: minimalt. Om klass, som filosofen bell hooks har uttryckt det, ses som ”the uncool subject”, så är arbetarhistoria att jämföra med galonisar på en nattklubb. Själv har jag talat med mängder av unga vänsteraktivister som kan rabbla komplicerade queerteorier i sömnen – men nämner man ordet ”industriavtalet” är de helt lost. Trots att det har en enorm betydelse för såväl klasskampen som kvinnokampen 2018.
Detta måste det bli ändring på. För arbetarhistoria är inte alls något trist ämne; i själva verket är det ett intellektuellt äventyr att läsa om Katas agitationsturnéer och Palmes bataljer med maoisterna. Ibland sägs det att vänstern inte kan vinna några val på att upprepa historiska paroller – och det stämmer kanske – men för att hitta på nya måste man kunna de gamla. Så låt mig därför komma med tre tips på nyutkomna böcker. Det handlar om arbetarhistoriska verk som sällan recenseras i några stora tidningar. Titlar som kan låta oansenliga, men som i själva verket sätter samtiden i blixtbelysning. Förhoppningsvis kan de också förmedla en gnutta kamplust.
• ”Socialismen inför verkligheten” av Nils Karleby. Hur många känner till begreppet ”funktionssocialism” idag? Inte särskilt många, skulle jag tro. Det är märkligt med tanke på att ideologin varit central inom den svenska socialdemokratin. I boken ”Socialismen inför verkligheten”, skriven 1926 (återutgiven av S-akademikerna med ett matigt efterord), presenteras en av partiets bortglömda tänkare. I korthet skulle man kunna säga att Karlebys funktionssocialism går ut på att arbetarrörelsen ska strunta i ägandet och fokusera på fördelningen av produktivitetsvinsterna. Eller med andra ord: hellre skatter än expropriering. Det var ett framgångsrikt recept under folkhemmet och rekordåren, men sedan 1970-talet och diskussionen om storföretagens ”övervinster” har det blivit alltmer problematiskt. Själv läser jag Karleby och ser en slags socialdemokratisk ”systembugg”, som bland annat förklarar varför partiet varit så naivt när det gäller driftsfrågan i välfärden.
• ”Vem ska bestämma på lönemarknaden?” av Anna Danielsson Öberg & Tommy Öberg. Sverige är det OECD- land där ojämlikheten ökat mest sedan 1990-talet. Det beror till stor del på att socialförsäkringarna har urholkats samtidigt som kapitalvinsterna skjutit i höjden. Som amatör inom ekonomihistoria kan man lätt få intryck av att Sverige är det land där nyliberalismen gått längst. Så är absolut inte fallet, och det beror till stor del på vår exceptionellt starka fackföreningsrörelse och industriavtalet. Det har inneburit att vanliga arbetare kunnat förhandla sig till reallöneökningar de senaste 20 åren, vilket skiljer ut oss från många andra länder i väst. I ”Vem ska bestämma på lönemarknaden?” får läsaren lära sig om avtalets historia, men också om hur det hotas av krav på lokala förhandlingar och ett alltmera aggressivt Svenskt Näringsliv. Skulle politikerna dessutom lagstifta om sänkta ingångslöner skulle det med stor sannolikhet innebära slutet för den sammanhållna lönebildningen.
• ”År med Erlander” av Olle Svenning. Idag talas det ofta om att vi behöver ett svenskt Momentum, det vill säga en utomparlamentarisk folkrörelse som trycker på för att vrida socialdemokraterna åt vänster. Vi behöver dock inte gå till Storbritannien för att hitta en förebild. I den nyutkomna ”År med Erlander” berättar Svenning om hur en ung radikal generation påverkade en lyhörd socialdemokrati, vilket ledde till en kraftig radikalisering av partiet. Erlander var kanske den lyhördaste av dem alla och under sina sista år vid makten tog han intryck av en rad socialistiska tänkare. Här finns uppenbara historiska paralleller att dra: 1966 gick socialdemokraterna till val på paroller om ”ökad trygghet” och fick katastrofsiffror. 1968 lade man om politiken och bytte parollen till ”jämlikhet”. Därefter gjorde man sitt bästa val under hela efterkrigstiden.
Nu kanske någon tycker att min parallell mellan 1968 års revolutionära arbetarhistoria och samtidens motsvarighet är märklig. Skulle inte dåtidens unga radikaler avfärda dessa böcker som kättersk reformism? Här vill jag framhäva att det är viktigare än någonsin att läsa denna typ av böcker idag, som fokuserar på just det som många 68:or hatade: de grå kompromisserna. Anledningen är att många av de segrar som har vunnits hotas på ett helt nytt sätt idag. Som sociologen Wolfgang Streeck påpekat fanns det fortfarande ett revolutionshot från arbetarklassen på 1960-talet. Det gör det inte idag och därför är vänsterns uppgift – oavsett vilket parti man tillhör – att använda välfärdsstaten som en barrikad mot en framvällande marknadsliberalism.
Dessutom: efter att det Reinfeldtska projektet gått i stå har en gammal höger kommit tillbaka i politiken. En höger som vill upphäva LAS och inskränka strejkrätten, lagstifta om sänkta ingångslöner och permanenta vinstjakten i välfärden. Det här är inte nya högeråsikter, men aldrig under hela efterkrigstiden har man haft en sådan stark ställning i riksdagen. För vänstern gäller det därför att veta vad det är som står på spel. Om det under den feministiska vågen på 1990-talet var viktigt att vänstern tog till sig nya kunskaper om könets performativitet tvingar den blåbruna röran fram en motsvarande inlärningsprocess om välfärdsinstitutionerna idag.
Avslutningsvis vill jag också säga att det finns en fundamental skillnad mellan 68-generationens historiesyn och den samtida motsvarigheten. På den tiden var välfärdsstaten ohotad, skattehöjningar sågs som en självklarhet och socialförsäkringarna expanderade år för år. Därför kunde unga radikaler kosta på sig att vara kritiska mot välfärdsstaten. Det utrymmet finns inte idag. Idag är den mesta arbetarhistorian inriktad på att förklara hur man genom demokratisk klasskamp successivt flyttat fram till de positioner vi håller på att förlora idag. Om det 1968 var av stor vikt att förstå hur revolutionen förråtts, är det idag viktigare att begripa sveket mot reformismen. Några klasskampens sjumilakliv kan vi knappt ens drömma om längre.
