Få svenska kulturpersonligheter har levt och verkat med ett sådant tjurskalligt egensinne som den nyss avlidne Lars Vilks. Med en benhård övertygelse om att konstens frihet står över allt, genomlevde han över ett decennium av akut dödshot från islamister efter sitt beslut att rita profeten Muhammed som en rondellhund.

Under samma period, från 2007 till hans för tidiga död denna helg, stod han också i ett sårigt, för att inte säga infekterat, förhållande till hela den svenska kulturvärlden. Vad ville han? Provocera som ett barn genom att säga de fula orden högt i den fina salongen? Slå upp ett större hål för yttrandefriheten och för konsten, göra luften i offentligheten mer syrerik, lättare att andas? Eller  försåtligt gå islamofobernas smutsiga ärenden under ”den fria konstens”-flagg?

Han var inte alldeles enkel att förstå sig på, Lars Vilks. Lika entydigt lätt som det var att förfäras över det dödshot som riktades mot honom och hans närmaste, lika ambivalent var jag inför den roll han intog i offentligheten.

Deltog i konferenser med högerextrema förtecken – förde samtidigt glasklara resonemang om faran med den självcensurerande konsten och kulturen. Envetet ute och pratade, mötte människor, trots attentaten mot honom, det mest allvarliga vid kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 2015 där en person blev dödad.

En oerhört modig människa som utan att darra på manschetten i varje situation valde sin egen övertygelse, sin egen världsbild, sin egen väg, framför gruppens.

Naturligtvis fanns där samma grundläggande syn på konst och liv när han skapade sina fantastiska monumentala skulpturer av gammal drivved på 1980-talet: ”Nimis” och ”Arx” i naturreservatet Kullaberg i Skåne. Skapade utan tillstånd ledde de till en evighetslång konflikt med myndigheterna samtidigt som allmänheten njöt av de sinnliga, lekfulla och inbjudande verken som gjorde Vilks till något av folkkär.

När den där självsvådligheten istället kastade honom in i en av vår tids mest brännande frågor: den om det bör finnas en gräns för yttrandefriheten med hänsyn till vem som kränks i andra änden – och ritade den där rondellhunden 2007, var det inte lika självklart älskansvärt.

Inte för att någon religion bör skyddas från kritik, vare sig i karikatyrens form eller någon annan, snarare på grund av den efterföljande debatt där Vilks ofta slirade i argumentationen.

Men det blev med tiden uppenbart vilket fruktansvärt pris Lars Vilks betalat för att på detta sitt egensinniga sätt hävda konstens frihet. Från 2010 levde han under ständigt polisbeskydd, samtidigt som en rädsla för att röra vid den ”pestsmittade” gjorde honom ensam i den svenska kulturvärlden, en besvärlighet, något som skavde.

Det har alltid legat ett finurligt leende och lurat under Lars Vilks bistra blick, ett litet lur, en ironisk tvist, ständigt ett mått av osäkerhet om vad han egentligen ville oss. Kanske bara skratta en stund åt oron han väckte? Åt hur fyrkantiga och fastslagna alla påstått fria kulturmänniskor egentligen var? Men ironin hann nötas ned av alla dessa år av hot, av att få sin rörelsefrihet begränsad, behöva frukta för sitt liv, lämna sitt hem, leva dold på hemlig ort, skriver journalisten Niklas Orrenius, som kände Vilks väl.

Det fasansfulla i att en bild kan generera en sådan massivt våldsam reaktion från krafter som vill slå sönder demokratins fundament, kunde inte ens spjuvern i Lars Vilks rå på.