Ta till exempel Hemingways sista böcker, som ”Öar i strömmen” och ”Sanning i gryningen” – oformliga textmassor som ännu inte slipats med författarens berömda isbergsteknik. Att läsa dem känns nästan som ett övergrepp och författaren skulle antagligen bli rasande om han vetat att de skulle publiceras i oredigerat skick. Som läsare kan man till och med fråga sig om de i litterär mening är Hemingway-böcker, eftersom de bär få av hans signum.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så där sitter jag och tänker när jag läser den superhajpade författaren Roberto Bolaños postumt utgivna ”Tredje riket”. Den skrevs egentligen 1989 men publicerades först 2010, sju år efter författarens död. Nu kommer den på svenska i tonsäker översättning av Lina Wolff. När jag läser den funderar jag på om Bolaño inte borde ha gömt manuset bättre.
Boken utspelar sig i en sömnig spansk kustort på sommaren. Dit kommer Udo Berger med sin fru Ingeborg, ett ungt välmående par från Tyskland som planerar att tillbringa slöa sommardagar på playan och våta nätter på stadens nattklubbar.
Men Udo har också ett udda intresse. Han är besatt av strategispelet ”Tredje riket” där kombattanterna återskapar slag under andra världskriget. Genom Udos dagbok får vi följa hur han hittar en spelkompis på stranden – en man med en mystisk brännskada i ansiktet som till vardags hyr ut trampbåtar.
Jag har genom åren läst samtliga böcker av Bolaño som givits ut på svenska. Det har varit ett mäktigt äventyr och framför allt är hans tre mästerverk – det vill säga ”De vilda detektiverna”, ”Natten i Chile” och ”2666” – omistlig läsning för den som vill förstå den moderna sydamerikanska litteraturen.
Efterhand har jag dock känt en viss mättnad på hans fiktiva värld. Den påminner lite om en litteraturens bakgata, full av mystiska utkantsvarelser. Här finns smågangsters som skriver poesi på kvällarna, detektiver som citerar långa stycken ur Joyce, performancekonstnärer som extraknäcker som bombflygare.
”Tredje riket” är skriven innan författaren lyckats framkalla detta sjabbiga universum och när jag läser den inser jag hur mycket jag ändå tycker om Bolaño-land. Här finns visserligen en mängd skumma fifflare och småkriminella, men de har ännu inte fått den konturskärpa som författaren senare skulle ge sina karaktärer. Dessutom är Udo en urtråkig typ. Han är ekonomiskt oberoende får vi veta, sover gott om nätterna och har en harmonisk relation med Ingeborg. De långa avsnitt då han återger händelser ur strategispelet är i det närmaste outhärdliga.
Men även om boken är långtråkig vilar en Twin Peaks-aktig stämning över den som blir allt mer fascinerande ju mer jag läser. Halvvägs in i boken börjar Udos spelintresse likna en besatthet; han tillbringar mer och mer tid på rummet, inleder en relation med ägarinnan till hotellet och när hans fru överger honom förstår vi att han är en så kallad opålitlig berättare. Udo är inte alls ekonomiskt oberoende, relationen med Ingeborg är instabil – till och med sin harmoniska nattsömn ljuger han om.
Som läsare får vi följa hur Bolaño repar upp Udos historia på samma sätt som protagonisten och den brännskadade repar upp 1900-talet i brädspelet. Det är en elegant dubbelexponering, väldigt typisk för författaren. Efter hand förstår vi att detta är en berättelse om en människas längtan efter att revidera historien. Möjligen också om det omöjliga i att göra det.
Men är ”Tredje riket” så mycket mer än en fascinerande karaktärstudie? Både ja och nej. Som läsare är det onekligen intressant att betrakta hur Bolaño använder sig av grepp som han senare skulle bemästra till fulländning. Udos berättarröst är monoton, vilket är en svaghet i boken, men i senare romaner som ”De vilda detektiverna” använder författaren monotonin för att skapa en distinkt estetisk effekt.
Dessutom känns vändningarna i boken konstruerade – som Udos bekantskap med den brände mannen på stranden – men i böcker som ”2666” blev osannolika möten ett sätt att belysa hur slumpartade de sociala strukturerna är.
”Tredje riket” är med andra ord en förövning till bok, men när det gäller stora författarskap finns det en poäng med att även ta del av det ofärdiga. Efter att Bolaño slog igenom med ”De vilda detektiverna” 1998 förvandlades hans författarskap till Sydamerikas viktigaste.
Likt ett mörkt källvatten i den färgsprakande sydamerikanska litteraturen gjorde han upp med den magiska realismen, och det var i noir-pastischer som ”Tredje riket” som han tog sats. Så Bolaño får ursäkta, men även en författares byrålådeprodukter är ibland värda att publicera.
