Kontroversiell, omåttligt populär och höljd i mystik – den amerikanska artisten Lana Del Rey är en av de mest komplexa karaktärerna inom modern musik. Dagens ETC:s utsända Shaun Curran har lärt känna personen bakom musiken och försökt nysta upp lite av det olösliga Del Rey-enigmat.
Under det här decenniet har ingen annan popfigur varit så splittrande som Lana Del Rey. För de sju miljoner människor som köpte hennes debutskiva Born to die (2012) finns det sju miljoner till som högljutt kritiserar hennes konstnärskap. För alla som har fängslats av hennes paradoxalt retromoderna stil finns det lika många som ifrågasätter substansen.
Och för alla fans som troget lyssnar på varje ord och kontroversiell kommentar – låt oss inte glömma det redan ökända ”Jag önskar att jag redan var död”-citatet från en färsk intervju med tidningen the Guardian – finns det de som undrar hur en 28-årig kvinna vars framgång överskrider hennes vildaste drömmar kan vara missnöjd med sin lott i livet.
Nu finns det andra albumet Ultraviolence ute i affärer och en viss oro råder över Del Reys inställning när hon – till synes motsträvigt – gör reklam för skivan.
– Det kan inte vara lika illa som förra gången, säger hon med en entusiasm som påminner mer om någon som ska till tandläkaren än någon som släpper uppföljaren till ett av de senaste årens mest intensivt diskuterade album.
– Jag vet precis vad jag ska vänta mig den här gången.
Del Rey heter egentligen Elizabeth Grant och föddes i New York den 21 juni 1986. Hennes pappa var entreprenör och hennes mamma ”account executive”. Del Reys uppväxt var besvärlig för henne, men nu ger den henne en bakgrund som gör hennes personliga historia ännu mer tilltalande. Hon säger själv att hon spårade ur totalt i ungefär sex år och under den tiden hade då tonåriga Del Rey väldigt lite kontakt med sina föräldrar. Istället vandrade hon längs New Yorks gator, umgicks med mc-knuttar och blev beroende av alkohol.
Det är runt den tiden som den riktiga ”Lana Del Rey”-historien börjar, det formgivande musikintresset kan enkelt spåras tillbaka till hennes livs mest rebelliska period.
– När jag var femton skickade mina föräldrar mig till Kent School, en privat internatskola i Connecticut, för att hjälpa mig bekämpa mitt alkoholmissbruk. Jag hade en väldigt ung lärare, Gene Campbell, som introducerade mig för hiphop. Det satte mycket i rörelse för mig och min musik utvecklades under de följande åren. Speciellt efter att jag flyttade till New York, vilket var en väldigt svår, men också mycket kreativ, tid. Mycket av den musiken jag har skrivit under de senaste åren anspelar på känslorna jag hade när jag var berusad, det kändes bra tills det slutade fungera och blev väldigt destruktivt.
Nostalgin en katalysator för framgång
Hennes nostalgi antyder att hon fortfarande bär med sig några av de gamla problemen, men det var också nostalgin som fungerade som en katalysator för hennes framgång. Del Rey-karaktären gjorde entré i det allmänna medvetandet som en blixt från klar himmel 2011 när låten Video games, en vacker och känslosam klagosång, kom från ingenstans. Med låten kom en stilfull musikvideo som var så lysande att det nästan var omöjligt att tänka sig att den var självproducerad av en artist som tidigare var helt okänd. Över 100 miljoner YouTubevisningar senare var en stjärna född.
– Om jag hade vetat att den skulle ses av så många skulle jag definitivt ha haft mer smink och fixat håret, förklarade hon bedrövat en gång.
Den magi hon gav i Video games var oemotståndlig för hennes nyförskaffade fanskara. Videon förvandlade omedelbart Lizzy Grant, en tjej som laddade upp videos där hon sjöng i sitt sovrum på internet med förhoppningen att få lite uppmärksamhet, till Lana Del Rey – en helt unik tjugohundratalspopstjärna.
Hennes debutalbum Born to die fortsatte med samma stilistiska teman som Video games – David Lynch möter cinematisk femme fatale-melankoli, hiphopbeats blandas in i en cynisk livssyn som till och med fängslar de som inte lockas in av själva låtarna. Men som albumets försäljningssiffror visar – det sålde i fler exemplar än de senaste två Beyoncé-skivorna tillsammans – fanns det ingen brist på människor som förälskade sig i hela paketet.
När Del Rey slungades in i en sorts framgång hon knappt hade vågat drömma om cirkulerade gamarna direkt och allting från hennes utseende till hennes drivkrafter ifrågasattes. Vem var egentligen den här Lana Del Rey? Var hennes glamorösa utseende riktigt? Var hon en sponsrad bedragare som tilldelats förutbestämd framgång? Hade hennes utseende förändrats av plastikkirurgi? Eller kunde svaret vara så enkelt som att hon var en lysande modern popstjärna, olik alla andra som hamnat på topplistorna det här årtusendet?
– Jag var inte redo för det, erkänner hon när hon funderar på mediaanstormningen som mötte hennes debut.
Läs hela intervjun med Lana Del Rey i Dagens ETC (18 juli 2014)
Översättning:
Andrea Wesslén
