– De radikaliserades i en högerextrem föreställningsvärld, säger författaren Andreas Magnusson.

I sin nya bok ”När humanismens fördämningar brister: personerna och partierna som drogs med” kartlägger han personerna och partierna som drogs svängde mot ytterkantshögern.

Allt gick snabbt.

Hanif Balis lappkast

Ett nästan övertydligt exempel på högerradikaliseringen är den moderata politikern Hanif Bali. Som nybliven riksdagsledamot 2011 profilerade han sig som en flyktingvänlig humanist. I en debattartikel i Expressen varnade han för att samarbeta med SD och för att legitimera partiets hatiska språkbruk. Annars, larmade han, kunde ”humanismens fördämningar” brista.

Kontrasten till idag är ­hisnande.

– Hanif Bali blev på något sätt profeten som fullbordade sin egen profetia. Idag använder han precis det språkbruk han varnade för. I slagkraftiga tweets hetsar han regelbundet mot muslimer och ensamkommande flyktingbarn, säger Andreas Magnusson.

Han kallar Hanif Bali för typexempel.

– Han visar på en samhällsförändring. 2010 gick det att komma in i riksdagen genom att plädera för ett mjukt, medmänskligt och öppet samhälle. Efter skiftet 2015 blev ett sätt att bli populär på att göra precis motsatsen – att ge sig på utsatta minoriteter, att raljera och vara hånfull.

Joakim Lamotte – rik på hat

En annan politisk metamorfos har fullbordats hos Swish-­journalisten Joakim Lamotte. Dennes resa i offentligheten är så drastisk att Andreas Magnusson i boken jämför med Kafkas ”Förvandlingen”.

”Byt ut Gregor Samsa mot Joakim Lamotte och insekt mot högerpopulist så har du hela berättelsen.”

När Joakim Lamotte startade som ett folkets journalist ville han lyssna på vanliga människor. I sin blogg kallade han sig feminist, pläderade för vikten att gå i Pride-paraden och kritiserade sexismen i den ­Alfons Åberg-film han sett på bio med sin dotter. Inför valet 2014 skrev Joakim Lamotte även en lång pamflett där han varnade sina följare för att rösta på SD.

Idag är åsikterna i princip inverterade.

– För att fortsätta få gillande och Swish-pengar behövde han säga något nytt. I princip sprider han vidare högerextrem ­propaganda, han samarbetar med Fria Tider, Swebbtv och Medborgerlig samling, säger Andreas Magnusson.

Och högerpopulismen visade sig fungera, inte minst ekonomiskt. 2021 omsatte Joakim Lamottes och hans frus bolag nära fyra miljoner kronor.

– Han ger gärna bilden av att han är den orädda journalisten som ger sig ut i farliga områden och vågar säga sanningen. I själva verket är han en person som sitter i sin mångmiljon­villa utanför Göteborg och ­skriver en internetdagbok där han sprider vidare höger­populism. Det är en person som stod upp för något gott och nu känner sig hotad och hatad av alla. Han är livrädd. Det är ett väldigt sorgligt fall, säger Andreas Magnusson.

Avradikalisering möjlig

Så vad berodde högerradikaliseringen hos opinionsbildare, politiker och partier 2015 på, och varför gick det så snabbt? Enligt Andreas Magnusson framträder två tydliga orsaker: Den ena var Sverigedemokraternas stora valframgångar 2014, den andra flyktingvågen från Syrien 2015 när Sverige fick det högsta antalet asylsökande någonsin, drygt 160 000 personer.

– Det blev en stor press på samhället. Många blev oroliga och den gamla högerretoriken om massinvandring fick stort fotfäste. SD började uppfattas som lägret som hela tiden sagt sanningen och haft rätt, säger Andreas Magnusson.

Men egentligen började ingredienserna till den högerpopulistiska bomben gro redan på 80-talet, menar författaren. Då gick Sverige från trettio år av minskade klassklyftor och framtidstro till växande ekonomiska gap. Från 1980 har klassklyftorna sedan ökat för varje år, oavsett politiskt styre.

– När välståndet ökar men många människor inte får ta del av det blir missnöjet större och större. Där får vi en grogrund, en perfekt konstruerad bomb för att utlösa högerpopulism. Det var det som hände 2014–2015, den briserade. Det blev en fullständig vändning av samtals­klimatet.

Vad är hönan och ägget i den snabba högerradikaliseringen? Är det debattörer och politiker som Joakim Lamotte och Hanif Bali som har drivit fram skiftet, eller speglar de ett åsiktsskifte i samhället?

– Jag tror att det är både och. På många sätt tror jag att de här personerna drogs med. De är offer som har blivit förövare. De blir en slags temperaturmätare på var Sverige befinner sig, säger Andreas Magnusson.

Hur skulle en avradikalisering av det politiska samtalet och debattörer som Lamotte och Bali kunna se ut?

– Den kanske inte kan ske så mycket på individnivå. Framför allt tror jag att politiker måste börja driva sin egen politik utifrån sin egen ideologi. Nu försöker de bara hitta saker att säga som kan locka till sig väljarna som flydde till SD.

Vad är risken när andra ­partier försöker spegla SD?

– Då säger de ju bara att SD hade rätt hela tiden. Men varför ska folk rösta på en kopia när det finns ett original – ­nämligen ett parti som grundades av ­nazister i nutid? Politikerna borde istället börja presentera förslag om ett gott samhälle.