Colson Whitehead har slagit världen med häpnad. Från att ha varit en omtyckt, men lite förbisedd, författare av science fiction-böcker som ”The Intutionist” och kriminalromaner klev han 2016 fram som en betydande samtidsröst. ”Den underjordiska järnvägen” var en kontrafaktisk historia om abolitionisternas kamp för att frita slavar och i boken lät Whitehead den flyktväg som användes bli en verklig järnväg. Tre år senare publicerade han romanen ”Nickelpojkarna”, om en internatskola där ”vanartiga” svarta barn placerades – och torterades till döds. På ett fullkomligt briljant sätt lyckades romanerna summera slav- respektive Jim Crow-eran – samtidigt som de berättade rafflande historier. Böckerna slog ner som bomber i ett USA där Donald Trump var president och Black Lives Matter protesterade på gatorna.
I dagarna kommer Whiteheads senaste roman på svenska under titeln ”Harlem Shuffle”. Det är en kriminalhistoria som utspelar sig i 60-talets New York och kretsar kring affärer och skumraskaffärer – samt det vidsträckta gränslandet emellan. I centrum för berättelsen står Raymond Carney (namnlikheten med Raymond Chandler, den hårdkokta deckarens fader, är knappast en slump), en möbelhandlare och son till benknäckaren Big Mike. Carney är stolt över sin uppgörelse med det sociala arvet, men när affärerna går knackigt säljer han stöldgods åt kusinen Freddie. Tidigt i romanen öppnas två framtidsutsikter för Ray: han kan avancera i Dumasklubben – ett Rotary för svarta kapitalister. Eller delta i ett rån av Hotell Theresa, där samma företagare håller till.
Att kliva in i en Whitehead-roman försätter mig alltid i ett speciellt stämningsläge. Ofta har jag känslan av att springa längs banvallen för att hoppa på ett långsamtgående godståg. Det har färdats länge och kommer fortsätta rulla efter att jag hoppat av. Detta berättargrepp – som på litteraturvetenskapliga kallas ”in media res” – bygger givetvis på att Whitehead gjort en rigorös research. Dessutom håller han korten tätt intill kroppen. Inte förrän alldeles på slutet kan man syna honom – det var det här han ville berätta om.
I ”Harlem Shuffle”, till exempel, gör Ray aldrig något val. Eller rättare sagt: han väljer båda vägarna, lite halvhjärtat. Hans fru och svärfar övertalar honom att ansöka till Dumasklubben, vilket han motvilligt går med på. Samtidigt tvingar Freddie honom att gömma stöldgodset, varpå han tänker ”vad fan”. Kort därefter får vi en antydan om varför Ray inte kan lämna skumraskaffärerna: en glamorös möbeltillverkare vänder honom ryggen: ”vi handlar inte med svarta återförsäljare”. Whitehead är aldrig övertydlig, som läsare får man dra slutsatsen själv. Ska man avancera i Jim Crow-land måste man omväxlande klättra på sol- och skuggsidan. Känslan förstärks av Whiteheads subtila bakgrundsteckning, där både rasupplopp och gentrifiering pågår parallellt.
På så sätt vränger Whitehead ut och in på kriminalromanen. Kanske är det rentav en dekonstruktion av genren. Vad är en stöld, frågar Whitehead, i ett land byggt på systematiska berövanden? Läckert är bara förnamnet. I romanen förvandlas Ray till en sammansmältning av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Som läsare frågar man sig om Whitehead betraktar honom som rättfärdig? Kanske inte: i bakgrunden vaknar medborgarrättsrörelsen och en öppning mot ett rättvisare USA, men Ray bryr sig inte (så länge det inte stör affärerna). Han förblir en klassklättrare som inte ser sig om – och som läsare kan man bara beundra detta komplexa porträtt.
Slutligen ska översättaren Eva Åsefeldt ha en stor eloge. Hon har på ett närmast perfekt sätt lyckats avlyssna Whiteheads stilettknivsvassa prosa och överfört den till gatusmart svenska. ”Harlem Shuffle” är pepprad av ljuvliga repliker som denna:
”Rån var som kotletter – hög temperatur, in och ut snabbt. Spaningsjobb var som revben – låg värme, lugnt och fint, mycket väntan”. Ni hör: med Åsfeldts översättning befinner man sig där i Harlem, bland rivningskåkar insvepta i morgondimma och med smuggelspriten rullande som en järnkula i skallen.”
