Kylan har återigen kidnappat sommaren när ETC Stockholm träffar Aki (Aleksi Swallow) och Dajanko (Dejan Milacic) från Labyrint i Masmo, där Aki för tillfället bor. Pizzerian har inte hunnit öppna än och Aki vill helst inte gå upp till sin lägenhet eftersom natten innan slutade sent och han inte har hunnit städa.

– Jag tror att jag hann sova i tre timmar, säger Dajanko och tänder en cigarett.

Labyrint bildades 2007 av Aki, Dajanko, Jacco och dj:n Sai. Alla är uppväxta i Gottsunda i Uppsala, men numera bor Dajanko i Jakobsberg och Aki i Alby. Med låten Vår betong blev de kända och i dag räknas de som ett av Sveriges framgångsrikaste hiphopband. De blandar hiphop med reggae, melodier med rap och politiska tal. I maj släpptes deras andra studioalbum Garalaowit. De fyller sina spelningar och i dag finns även äldre i publiken som sjunger med i texterna.

”Får inte spela för unga längre”

Samtidigt är de ett kontroversiellt band. De tar ställning för legalisering av cannabis och har rökt gräs öppet på Grammisgalan. Det har gjort att flera spelningar har ställts in och att polisen är ständigt närvarande.

– Det är lite dumt att vi har gett dem drogkortet så att de kan motarbeta oss. Numera får vi aldrig spela på ungdomsgårdar och det saknar jag. Jag kommer
ihåg när jag själv var ung och ville lyssna på musik. Det är ju då man är som mest intresserad, säger Aki.

Men att anpassa sig? Nej, det tänker de inte göra.

– Vi vägrar att kompromissa, säger Dajanko.

 Och den som lyssnar på Labyrints låtar hittar inte bara cannabisvänliga låtar. Den hittar också texter som tar ställning mot andra droger och beskriver vad det gör med människor. Som låten Sagostunden e slut på nya skivan där de lyfter frågan om varför droger alltid hamnar i vissa områden och målar upp bilden av ett område i förfall. Där ”människor självmedicinerar för att rymma till sitt drömland där de är värda mera”.

– Jag ser det som värsta förolämpningen när folk säger att jag är drogliberal, säger Aki upprört.

– Jag har kompisar som har dött av överdoser, en så sent som i förrgår. Alla som känner mig vet att jag tar ställning mot tyngre droger – de kommer inte in i mitt hem. Men tar du med cannabis så är du välkommen, fortsätter han.

Dajanko håller med:

– I dag får du ingen hjälp om du är beroende av droger. Det dör folk av. Cannabis är en annan grej, där vi kommer ifrån är det normalt att röka på. Det är som svenskarna och deras nubbe. Ingen vill att ens barn ska börja röka eller dricka alkohol, säger han.

Oundvikligt politiska

Men engagemanget slutar inte där. Deras texter handlar ofta om social utsatthet, eller hur det är att försöka få ihop tillvaron med osäkra anställningar. Om den moderna arbetarklassen. Om förorter kontra etablissemanget eller om hur det är att vara född i Sverige men att alltid ses som något främmande. Men Dajanko och Aki håller inte med om att de är en politisk grupp. I alla fall inte medvetet. Snarare är det oundvikligt när man speglar livsvillkoren i förorter, menar de.

– Vi går ju inte på massa möten och sådant, vi är vanliga människor bara, säger Dajanko.

Aki menar att hiphop är politisk till naturen.

– Den representerar arbetarklassen. Men all hiphop är inte politisk. Och det är det som gör musikgenren så fet.

”Vi tänker ta plats”

Låten Swerje, där ni beskriver dagens Sverige och menar att ”det är dags att tänka om” och sjunger om rasism tycker jag ändå är väldigt politisk...

– Det bara blir så. Det är svårt att inte vara politisk när man skriver om Sverige idag. Men om vi är politiska, ja, det får andra bestämma, säger Aki och skrattar.

 När de 1 300 allmännyttiga lägenheterna på Albyberget skulle säljas till en privatvärd förra året tog Labyrint ställning för motståndsgruppen Alby är inte till salu.

– Jag bor ju där själv. Det var mitt hem som skulle säljas. På ett sätt var det av egoistiska skäl som jag engagerade mig. Och det är fucked up att allt ska privatiseras. För oss är det naturligt att använda sin röst om man kan påverka, säger Aki.

Alby är inte till salu lyckades inte. Botkyrka kommun underkände deras namninsamling. Det kändes som att etablissemanget redan hade bestämt sig för att motarbeta dem, menar Aki och Dajanko. Men ur nederlaget föddes hopp, tycker de.

– Det var så stor organisering runt det och för några månader sedan ockuperade ungdomarna från Alby kommunhuset för att få sin fritidsgård. Det är inspirerande, säger Aki.

– Ja, det känns som att det kommer att lösa sig för det här landet, säger Dajanko.

 Och att svensk hiphop har fått sitt stora erkännande samtidigt som förortsorganisationer som Pantrarna och Megafonen har vuxit fram tror de inte är någon slump.

– Det handlar om att generationen med svartskallar som har växt upp här börjar ta plats. Vi tänker inte stå och tacka för att vi får vara här längre. Vi tänker inte leva i utanförskap längre, säger Aki.

– Precis. Jag har bott här 36 år, jag är född här. Ändå blir jag aldrig betraktad som svensk. Det är sjukt. Det är dags för oss att ta plats och ta för oss, inte bara genom musiken och fotboll. Vi ska in i makten. Det skrämmer etablissemanget, säger Dajanko.

– Jag är så trött på att ”etniska svenskar” ska avgöra vad som är rasism, ta Tintin-debatten till exempel. Eller som en dag när det var jättekallt, då frågade en tant vid busshållplatsen mig ”Nu när det är så kallt vill du väl åka hem?” Hon menade ju inget illa, men det visar att man fortfarande ser oss som främmande, oavsett hur länge vi har bott här, fortsätter Aki.

”Lever drömmen”

Dajanko och Aki ska snart åka iväg till kvällens spelning i Trollhättan. Efter det följer en rad spelningar i småstäder och i går, på nationaldagen, spelade de på Debaser Medis. Men att låta framgången stiga dem åt huvudet tänker de inte göra.

– Det är skönt att kunna leva på musiken och inte ha ett vanligt jobb längre. Det är värsta drömmen. Men vi tjänar inte feta pengar och åker limousin. Vi är vanliga människor som åker tunnelbana när vi ska någonstans. Det är fansen som har gjort att vi är där vi är nu och man får aldrig glömma sina rötter, säger Dajanko.