Alltså något som följer alla strukturer i samhället, in i alla rum vi inte har tillgång till. En serie som visar hur även politiken, skolan, medierna, hamnarbetarfacket och så vidare – föder gängvåldet.
Potentialen i en svensk kontext är ju enorm. Exempelvis en dramatiserad scen där en svensk politiker förklarar i förtroende för en vän varför barn som skjuter ihjäl varandra har noll betydelse för den nolltoleranta narkotikapolitiken. Eller hur en cynisk kvällstidning vrider och vänder på orden för att få ut mest klick av den senaste skjutningen?
En serie som lyfter blicken.
”Tealgia” – döpt efter ett fiktivt lokalt basketlag – skildrar visserligen snyggt hur ett samtida Sverige slits sönder av klaner och gäng. Men som vanligt är vi fast med tjuv och polis. Och så de oskyldiga civila förstås, som alltid hamnar i kläm.
En gråtande pappa har spelat bort familjens besparingar men fixar en ny lägenhet med hjälp av en organiserad klan som nu kräver lojalitet. Det bådar illa för tonårssonen Gabriel, som hamnar i sällskap med den lokala springpojken Marko.
Situationen kompliceras när den syrianska lokalpolisen Sibel försvarar en kollega efter ett rånförsök och kallas ”Judas” i området.
Påstått polisvåld leder till en hämndaktion där någon sprejar ned polishuset med en AK47 och en härva sätts igång, där gängen söker efter idioten som skapat rabalder, där ”Judas” plötsligt hamnat närmare den kriminella miljön än hon trodde var möjligt och där de längst ned i kedjan självmedicinerar hårt för att orka med.
Det är obehagligt och realistiskt illustrerat hur närheten till gängvåldet bara ligger en-två bekantskaper bort i ett så litet samhälle som Södertälje, i ett så litet land som Sverige. Tyvärr är tempot i ”Taelgia” trögare än i den mer spekulativa ”Snabba cash” på Netflix. Det finns mer tid för reflektion, men över vad egentligen.
Apropå ”The Wire”, vad sägs om lite polisarbete? Plantera en kamera någonstans? En gömd mikrofon för avlyssning? Läsa några krypterade chattar? Så att publiken åtminstone får något att hoppas på? Alltså utöver att Sibels syrianska bakgrund, som hennes chef hoppas på något magiskt sätt ska luckra upp tystnadskulturen och leda till avhopp eller vittnesmål.
Vi vet ju att svenska polisen faktiskt gör mer än att försöka prata sig till förändring.
