Vad är det med systerrelationen som gör den så tacksam att skilda på film?

– Svårt att säga, men systrar såväl som andra syskon har ju en speciell relation eftersom man ofta delar en gemensam bakgrund. Det finns ett band, samtidigt som allt annat som ryms i en relation också kan finnas med. Det behöver inte vara enkelt bara för att man är systrar, ibland kanske det till och med blir mer komplicerat just därför – systerrelationen är också något universellt som många kan identifiera sig med.

Din film, Blodssystrar, är en dokumentär om tvillingarna Julia och Johanna. Varför ville du berätta deras historia?

– Jag träffade dem för några år sedan när jag var på deras skola i Bromölla för att prata om min förra film. Då bestämde jag mig för att göra en kortfilm om dem, och kände sedan att det fanns mer att berätta så jag fortsatte filma. De är sådana fantastiska människor som har varit med om mycket tillsammans. Att de är tvillingar bidrar till att det finns något speciellt mellan dem. Det är också en intressant tid i deras liv, de är unga tjejer som håller på att bli vuxna. Tvillingar som är väldigt nära, men som måste frigöra sig lite från varandra. Det är sådant jag brinner för, att lyfta rösterna som inte hörs, och unga tjejer gör tyvärr sällan det.

Du är inte ensam om att göra film om systrar, varför verkar det vara ett vanligt tema just nu?

– Jag tror inte att det har med någon slags trend att göra, utan det handlar nog mer om att kvinnors historier äntligen får komma upp på bioduken. Och det beror mycket på att fler kvinnor har gjort film de senaste åren än tidigare, då blir det historier om systrar och systerskap.