– Vänta lite, jag tror att jag svalde en stor insekt.
Det vore väl det sista amerikanarna behövde 2016: Dolly Parton kvävd av en mygga på scen i Mellanvästern. Men med självdistans och fortfarande urstark sångröst skrattar den eviga stjärnan bort olyckan. Sedan kastar hon sig ut i balladen som gjort henne rik tre gånger om: en gång 1974, sedan igen 1982 och, mest känt, genom Whitney Houston och filmen The Bodyguard 1992 (fyra gånger om man räknar med uppsvinget för låten när Whitney Houston hittades drunknad i ett hotellbadkar i Beverly Hills 2012). Dock sjöngs den aldrig av Elvis Presley, trots att han ville göra en cover på den. Men Dolly Parton, som styrde över sin egen karriär, vägrade låta denne ”hound dog” sätta sitt namn på melodin efter att Elvis Presleys manager krävt 50 procent av utgivningsrättigheter och royalties.
Både Elvis Presley och Whitney Houston har sedan dess lämnat byggnaden. Dolly Parton, däremot, är nu ute på sin första stora turné på 25 år. 2016 fyllde denna singer-songwriter, skådespelerska, filantrop, gayikon och ”hillbilly-Dalai Lama” 70 år.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon förnyade sina äktenskapslöften på sin 50-åriga bröllopsdag med sin hemlighetsfulle man, Carl Dean (som fortfarande inte synts i offentligheten). Hon firar sex decennier i branschen (100 miljoner sålda skivor) och har gratulerat sin nöjespark Dollywood på 30-årsdagen. I en politiskt skakig tid för USA förblir Dolly Parton en fast hållpunkt i den amerikanska drömmen.
– Jag har musiken från min mammas sida, berättar hon för publiken och minns tillbaka hur hon lämnade hemmet som 18-åring för att bege sig till Nashville och satsa på sina sångdrömmar.
I början sov hon ibland i sin morbror Bills bil och sminkade sig i backspegeln. Hon växte upp i Smoky Mountains i Tennessee som det fjärde barnet av tolv till Robert Lee Parton, en lantbrukare, och Avie Lee, som sydde jackan som inspirerade Dolly Parton att skriva Coat of many colors. Hon berättar för publiken att hon spelade in sin första skiva när hon var tio år och sjöng på Grand Ole Opry i Nashville. Morgonen efter hon slutade high school gav hon sig av på en Greyhoundbuss med ”en väska full av sånger och ett huvud fullt av drömmar”.
Under konserten sjunger hon flera av dem a cappella. Saint Louis är ett av stoppen på turnén, som går över hela USA genom dussintals småstäder på landsbygden, den sort man ger sig av på som ny countryartist, en som sprider sitt budskap på gammalt vis och sväljer insekter mellan ölen.
– Vi ville göra något rent och enkelt, förklarar Dolly Parton.
Pure & Simple är också titeln på hennes 43:e album som släpptes i förra veckan. Det är så rent och enkelt att hon inte ens har någon trummis med på turnébussen. Dolly Parton spelar fler instrument än de tre gråhåriga gubbar hon har med sig på scen gör tillsammans: piano, flera olika sorters gitarrer, fiol, flöjt, munspel och en miniatyrsaxofon (jag är dock inte helt övertygad om att hon blåste i den). Alla instrument är vita och utsmyckade med bling-bling. Men de överglänser inte Dolly Parton själv, som glittrar som en mänsklig discokula.
– Min trummis frågade om jag inte skulle göra mig av med allt smink och glitter. Jag frågade om han var galen. Det är därför vi har en ledig plats i bandet. Han är kvar i Nashville och försöker få loss en fem tum glitterklädd klack ur rumpan!
Fansen vrålar av skratt. Hon pekar på en billig trummaskin på scen.
– Vi har sparat massa pengar: 47 dollar istället för de 47 000 jag skulle ha betalat honom för att vara här.
Dolly Parton må vara känd för sitt uttryck ”det är dyrt att se så här billig ut”, men hon slösar uppenbarligen inte pengar i onödan.
Hon hade egentligen inte tänkt turnera under 2016 och man kan undra vad som fick henne att ändra sig. Efter att ha gjort en handfull spelningar i USA 2011 och i början av 2014, visade sig Glastonburyfestivalen i Storbritannien det året bli en höjdpunkt i karriären: omkring 100 000 personer kom till hennes maratonspelning på söndagseftermiddagen. Trots mottagandet sa hon att hon inte var säker på om någon därhemma ville se henne mer. Men hon hade fel – publikresponsen under Pure & Simple-turnén har överträffat alla förväntningar.
– Dom minus tre! ropar en av de tre pr-assistenterna och signalerar nedräkningen till min intervju tidigare samma morgon.
Jag väntar bakom scenen, intill Dollys Partons massagerum, i ett rum som har samma varma atmosfär som ett bårhus. Klockan är 11.15 och Dolly Parton, som alltid är i tid, är sju minuter försenad på grund av problem med ljuset när hon filmat ett inslag för tv. En skugga från ett hårstrå i hennes peruk har ställt till besvär.
En av assistenterna i teamet sitter i fåtöljen avsedd för henne.
– Hon kommer troligen att sitta så här, säger han och korsar benen.
Vi inväntar nyheter via walkie-talkie om hur långt hon har kommit i sitt klädombyte.
– Hon måste ta på sig ett par byxor så att männen inte kan se in under hennes kjol, förklarar någon.
Och klädd i byxor dyker hon upp. Denim, översållade med skimrande utsmyckningar och en matchande kristallbeströdd blus. När Dolly Parton kliver in blir rummet ljusare. Plötsligt känner jag mig som en pyssling inuti en regnbåge. Hon tar min hand och ber om ursäkt för att hennes är så kall.
– Jag har hållit i den här vattenflaskan, förklarar hon med sin karaktäristiskt gälla röst, som susar mot himlen som en heliumfylld ballong.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är inte lätt att komma Dolly Parton nära inpå livet, men hon visar genast en känsla av samhörighet.
– Du är skotte! säger hon och härmar min dialekt.
– Det är jag också.
Är du, frågar jag, som är säker på att hon är delvis Cherokee, men framför allt helamerikan.
– Jag är en blandning, säger hon och ler.
– Jag älskar människor, jag är människor. Jag älskar den där sången av ... är det Whitney? I’m every woman?
Chaka Khan, säger jag.
– Jaha. Jag är som varje människa. Jag ser min familj i alla. Ni påminner mig alla om en bror eller syster. Precis som mamma siktar jag in mig och försöker rå om folk så gott jag kan.
Dolly Parton är fortfarande en källa till inspiration för unga artister. Lily Allen, Adele och Grimes hyllar henne, medan stjärnrapparna Drake och Nicki Minaj hänvisar till henne i sin gemensamma låt Make me proud (”Double D up hoes, Dolly Parton” sjunger de – en komplimang.) Alla jag pratar med är avundsjuka på mig; unga låtskrivare, skivbolagsfolk, tonåriga popwannabees och obskyra indieband i Los Angeles, där jag bor, vill alla få följa med och träffa henne. ”Dolly! Hashtag avundsjuk”, utbrister de. Tidigare i år, vid Country Music Awards, bad Katy Perry att få sjunga Jolene med henne. Dolly Parton bjöd på ett förstklassigt uppträdande inför ett rum fyllt av countrymusikens moderna hjältar, bland dem Tim McGraw och Carrie Underwood.
Och Dolly Parton älskar dem tillbaka.
– Katy Perry är en fantastisk artist, en underbar tjej, säger hon.
Dolly Parton minns att hon träffade Taylor Swift – som många ser som hennes mest sannolika arvtagerska – under Nashvilletiden.
– Det Taylor Swift har gjort för att hålla sig balanserad och vara en sådan hjälte för ungdomarna är fantastiskt. Smart tjej.
Katy Perry och Taylor Swift är stora rivaler. I en tid då bekräftelse på Twitter är den officiella formen av beröm undrar jag varför Dolly Parton följer Katy Perrys Twitterkonto men inte Taylor Swifts.
– Åh, jag känner inte de där tjejerna. Jag är mer i Mileys Cyrus hörna, för jag har känt henne sedan hon var bebis. Hon är min guddotter. Är hon inte underbar? Men jag har inga favoriter. Jag är för gammal för det!
Dolly Parton har aldrig ett ont ord att säga om någon, men hon har bättre ord att säga om vissa. Den artist som fått hennes största godkännande är Adele, som omnämns i en ny låt, Head over high heels: ”I painted my lips red, and my eyes like Adele” (Jag målade mina läppar röda och mina ögon som Adele). Dolly Parton skrattar bort textraden och säger att det var en lycklig slump, inte en inbjudan till samarbete.
– Jag älskar Adele, älskar henne, säger hon med glittrande ögon.
– Jag kan relatera till henne som om hon vore någon jag alltid känt. En dag kanske vi träffas och skriver, sjunger något. Vore inte det fantastiskt? Jag tror faktiskt att vi båda vill det.
Utan Dolly Parton hade inte vägen till kvinnliga musikframgångar varit lika framkomlig. En av Dolly Partons första hits, Dumb blonde från 1976, aviserade hennes ankomst genom att göra hennes kvinnlighet till vapen. ”Den här dumma blondinen är inte någons dumbom”, kuttrade hon.
Dolly Parton spelade spelet på sina egna villkor. Hon slog igenom i tv-programmet Porter Wagoner som 18-åring.
– Jag var tvungen att visa honom vad jag gick för. Han var en countrykille med den där inneboende manschauvinismen, säger hon.
Hon dök upp och sjöng inte bara sina låtar – hon skrev dem också själv och hade ett utpräglat sinne för affärer, vilket inte föll i god jord hos Porter Wagoner.
– Jag försökte inte ta över hans karriär, jag försökte ta över min egen!
Hon ville inte bli vad hon kallar ”lantis-rik”.
– Jag ville investera, behålla min utgivning, bygga mitt eget bolag, behålla kontrollen över mina originalinspelningar.
Hennes största hit, 9 to 5 (som också är med i Jane Fondas film med samma titel), är en hymn till lika lön.
– Jag gick med på att spela i den filmen på ett villkor, att jag fick skriva ledmotivet. Kvinnor är mycket smartare än män i höga positioner, säger hon och skrattar.
Än i dag är Dolly Parton ofta den enda ”tjejen” vid styrelsemötesborden.
– Vi arbetar extra hårt för att bevisa det. Det måste vi.
För Dolly Parton har hennes kvaliteter alltid varit en affärstillgång, en mentalitet som hon plockade lika mycket från sin lantbrukande pappa som från de lokala prostituerade hon snodde klädidéer från. Jag föreslår att hon är feminist och hon ryggar tillbaka.
– Det är ett politiskt ord. Jag hatar kontrovers.
Saint Louis är en av USA:s våldsammaste städer. Spänningarna mellan vita och afroamerikaner har stigit sedan mordet på Mike Brown i Ferguson 2014, en och en halv mil från arenan där Dolly Parton spelar i kväll. Arenan ligger också ett stenkast från den plats där ett Donald Trump-möte i mars slutade med att 31 personer arresterades efter sammandrabbningar mellan demonstranter och anhängare. Kvällens spelning är ett hav av vita ansikten. Jesusdemonstranter håller till utanför arenan och säger till folk att de kommer att hamna i helvetet.
För Dolly Parton, en kvinna som ”älskar alla”, har den här turnén i obygderna inneburit att hon behövt undvika en del heta frågor. Mycket står på spel: ett varumärke som under sex decennier tillfredsställt ett tvärsnitt av samhället, där flera av grupperingarna nu ligger i krig med varandra. Kanske är det därför hon fortfarande inte avslöjar offentligt vem hon röstar på.
– Jag stödjer varken Hillary Clinton eller Donald Trump offentligt. De har båda mycket att bevisa. Jag håller ögonen, öronen och hjärtat öppna och röstar på den som jag tror gör jobbet bäst. Min mamma var demokrat, min pappa republikan. Och jag? Jag antar att jag är en hypokrat!
Skämt åsido, Dolly Parton har inget annat val än att vara diplomatisk på FN-nivå. Hon upprepar ett skämt under kvällens spelning som hon först drog i New York.
– Kan ni begripa all galenskap som pågår kring det här valet? Jag har funderat på att kandidera själv. Jag har det rätta håret för det och vi skulle kunna behöva lite mer bröst i racet.
I New York drog hon skämtet inför en publik till stor del bestående av hbtq-personer i slutet av Prideveckan, med helt andra konnotationer. Jag antar att Dolly Parton, en genialisk ordkonstnär, komponerar sina skämt i en storlek som passar alla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Trots att hon har många fans inom gayvärlden blir det allt svårare att vara en lättsinnig taleskvinna för den. Jag frågar vad hon tycker om Bathroom Bill, ett lagförslag i North Carolina som kräver att transpersoner använder offentliga toaletter utifrån det kön som står på deras födelsebevis, och jag förvånas av hennes defensiva svar.
– Så här är det, jag är inte gay. Jag har en hel del fans som är homosexuella, men jag är inte deras affischnamn. Jag har en hel del bibelpredikande fans också – de vill korsfästa mig.
Hon är lika sårad av deras fanatiska påståenden.
– Som kristna ska vi inte trycka ned folk, vi ska lyfta upp dem.
Till skillnad från Bruce Springsteen och Ringo Starr ställde hon inte in sin spelning i North Carolina.
– Jag klev upp på scenen och sa att om någon där ute måste kissa så har jag fyra turnébussar här bakom. Jag uppfyller ett högre syfte på scenen än utanför den. Jag är helt för att låta människor vara dem de är. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, svart, vit, grön, gul eller grå som en utomjording.
För Dolly Parton är det enklare att hantera frågor av mer personlig karaktär, då lägger hon helt enkelt locket på. När hon och hennes man förnyade sina äktenskapslöften i maj tog de bilder – äntligen ett bevis på att Carl Dean existerar. Han gjorde också sin första intervju. Planen var att Dolly Parton skulle auktionera ut orden och bilderna till högstbjudande för att samla in pengar till välgörenhet för barn. Tyvärr, säger hon, har de fortfarande inte fått ett erbjudande som är stort nog för att det ska vara värt det.
– Än så länge har jag satt in bilderna i en bröllopsbok. Jag kommer att hålla Carl privat.
Hon säger inget annat om honom än att ”han är väldigt rolig”. Jag säger att hon måste tycka att Kim Kardashian och Kanye West är galna som visar upp sitt privatliv i tv.
– Det har varit fruktbart för dem, det är så de lever. Jag skulle inte kunna göra det. Jag skulle kunna göra ett realityprogram om det var Dolly Parton på turné, bakom scenen, men inte mitt privatliv. Åh herregud, nej!
Enligt ryktet har Carl Dean bara sett Dolly Parton uppträda live en gång. När hon senare introducerar Jolene från scenen skojar hon om den kvinnliga bankkassören med det flammande håret som inspirerade till låten efter att ha försökt flörta med hennes man.
– Den där rödhåriga tjejen fick inte min man. Jag hade en hel del bankärenden efter det, men inte i hennes bank.
Hennes scenpersonlighet måste vara svår för honom att uppskatta. Dolly Parton flirtar med alla killar.
– Herregud! Kolla in min sexiga cowboyassistent, säger hon när en cowboy ger henne en nystämd gitarr.
– Han är söt, eller hur tjejer? Eller hur killar? Jag sa att jag har varit gift i 50 år. Jag sa inte att jag var blind och död!
En av låtarna på hennes album, Can’t be that wrong, är en dokumentering av äktenskapsbrott. Är det dags för Dolly Parton att äntligen bekänna alla de där affärerna det ryktas om?
– Åh, det är en otrohetssång! Jag är först och främst låtskrivare. Folk säger att jag måste ha upplevt de här sakerna för att kunna sjunga om dem. Jag väljer ut historier, även sådana som jag inte själv upplevt. Det mesta har jag upplevt. Jag varken förnekar eller erkänner någonting.
Hon skrattar nervöst. När vi är färdiga får jag frågan om jag vill ta en bild med Dolly Parton. När jag tittar på fotot efteråt inser jag att min hand sträcker sig runt mot hennes behag. Jag var säker på att den var på hennes rygg. Kanske till och med hennes axel. Dolly Parton rörde inte en min.
