Att det ser ut så här har till viss del att göra med traditionen – när foto blev en kategori för 27 år sedan fanns det knappt några kvinnliga filmfotografer. Och fortfarande är de i stor minoritet. Det syns inte minst i medlemsförteckningen hos Föreningen Sveriges filmfotografer. Av 160 medlemmar är bara elva kvinnor. 

Pengarna går till män

– Det beror framför allt på att det fram till för tio år sedan mest var män som valdes in. Eftersom man blir invald på livstid är många av dem inte aktiva längre, så bland dem som är verksamma i dag är fördelningen inte lika ojämn, säger Ewa Cederstam, regissör och fotograf som också var med och grundade nätverket Women in film and tv Sverige (Wift).

Men även om det i alla fall finns fler kvinnliga fotografer i dag menar Ewa Cederstam att det är ganska sällan en kvinna tas in som huvudfotograf i de största produktionerna.

– Fortfarande är det som att det ses lite mer som en chansning att använda sig av en kvinna som filmfotograf, varför vet jag inte. Och det gäller egentligen alla yrkesroller inom film – som regissör, producent och manusförfattare också. Även om Svenska filminstitutet jobbar aktivt med jämställdhet går det inte bara att räkna antalet filmer som får stöd där kvinnor har huvudfunktionerna, utan man måste också se till den totala budgeten. De största pengarna går fortfarande till filmer som är gjorda av män, säger hon.

Få förebilder

Det är en bild som Ita Zbroniec-Zajt känner igen. Sedan hon gick ut filmskolan i Polen 2012 har hon aldrig haft problem med att få uppdrag, hon har varit eftertraktad och lär bli det i ännu större utsträckning nu efter Guldbaggepriset, men ändå ser hon vad det är för slags filmer hon och andra kvinnor får göra. Det är inte de med de allra största budgetarna.

– Jag vet i och för sig inte ens om jag vill det. För mig är det viktigaste att det är ett manus jag känner för, och en regissör jag får bra kontakt med. Men jag ser ju ändå att det finns en skillnad i vilka slags projekt kvinnliga och manliga fotografer får göra. De filmer där det finns mycket pengar, och där fotot kan vara mer avancerat och tekniskt, dem är det oftast män som gör, säger hon.

Ita Zbroniec-Zajt är född och uppvuxen i Polen. Också där är de flesta filmfotografer män. Och som ung tänkte Ita Zbroneic-Zajt att det var stillbildsfoto hon skulle ägna sig åt.

– Jag tänkte inte ens på att man kunde bli filmfotograf, och så tror jag det är för många fortfarande i Polen. Man tänker stillbildsfoto, säger hon.

”Känns som ett kvitto”

Men hon blev inte stillbilds-fotograf. Ita Zbroniec-Zajt läste några förberedande utbildningar och började filma, och kom sedan in på den välrenommerade skolan. Kärlek och jobb tog henne till Sverige, och sedan dess har hon hunnit göra både kortfilmer och långfilmer som Svenskjävel, Yarden och Min faster i Sarajevo. När Dagens ETC träffar henne är hon i Göteborg för att som en av fyra sitta i den jury som ska fördela Filmfestivalens tyngsta pris – Dragon Awards. Ita Zbroniec-Zajt har helt klart blivit ett namn i Sverige.

– Jo, nu är jag väl inte längre oetablerad. Guldbaggen kändes lite som ett kvitto på det, ett erkännande. Så det är stort för mig, jag har ju inte hunnit jobba här i 20 år utan är ändå fort-farande ganska ny, säger hon. 

Få ett annat perspektiv

Många av de kvinnor som jobbar som filmfotografer i Sverige i dag är precis som Ita Zbroniec-Zajt relativt nya. Annika Hellström, scripta, producent och initiativtagare till Dorismanifestet och plattformen Doris, som jobbat för en mer jämställd filmbransch i över 20 år, menar att det därför finns hopp – för yngre generationer är filmfotografyrket inte längre otänkbart. 

– Bara de senaste tio åren har det hänt jättemycket! Många av de filmer som har fått störst uppmärksamhet de senaste åren har haft kvinnliga regissörer, men också kvinnliga fotografer. Bland de mest eftertraktade fotograferna skulle jag säga att det nästan är lika många kvinnor som män, säger hon. 

Och att yrket blir jämställt menar hon är viktigt. Vem som står bakom kameran spelar roll. 

– Det handlar om att få ett annat perspektiv på berättelserna, varje problematik kan ses ur en mängd olika vinklar. När vi skrev Dorismanifestet kände vi att det fanns en kvinnlig aspekt som inte blev berättad. Det handlar mest om det, att bredda perspektivet, och att alla ska ha samma tillgång till ett yrke, förstås.