Män! Kan inte leva med dem, kan inte leva utan …Eller okej, tydligen går det hur bra som helst utan det otäcka könet. Fråga bara invånarna i det helkvinnliga samhälle som gestaltas i ”Kvinnoland”, skriven redan 1915 men först nu tillgänglig på svenska i noggrann och lyhörd översättning av Emilia Fjeld.
Charlotte Perkins Gilman (1860–1935) var en produktiv mångsysslare som idag kanske främst är känd för novellen ”Den gula tapeten”, en text som använder den gotiska litteraturens formspråk för att skildra en sekelskifteskvinnas tilltagande vansinne. I jämförelse med denna klaustrofobiska text är ”Kvinnoland” en annorlunda, och överlag muntrare, läsupplevelse. Premissen är enkel: tre äventyrslystna karlakarlar får under en forskningsexpedition höra talas om ”ett besynnerligt och skräckinjagande Kvinnoland högt i fjärran” och bestämmer sig för att ta berättelserna på allvar. Tänk om en oupptäckt civilisation faktiskt gömmer sig där i vildmarken? Det visar sig att det gör det – sedan tvåtusen år befolkas den enbart av kvinnor som på något oförklarligt sätt blivit kapabla till självbefruktning. Det är svårt att säga om de tre sekelskiftesherrarna är mest förvånade över det där med självbefruktningen eller över att ett samhälle helt styrt av kvinnor kan vara långt mer harmoniskt och ändamålsenligt än den västerländska civilisation de lämnat bakom sig.
”Kvinnoland” kan förstås läsas som ett verk i den utopiska traditionen eller en medveten pastisch på det förra sekelskiftets många äventyrsberättelser om exotiska förlorade världar – men framför allt brukar boken betraktas som ett föregångsverk inom en uttalat feministisk science fictiontradition (och här tycker jag väl att Ebba Witt-Brattströms koncisa förord hade kunnat nämna hur boken inspirerat efterföljare som Joanna Russ och Ursula Le Guin). Viktig roman, med andra ord.
Men om vi utgår ifrån att de flesta av oss läser av lust snarare än av plikt – är ”Kvinnoland” fortfarande bra då? Ja – förutsatt att du har rätt förväntningar. Ganska tidigt in i texten konstaterar berättaren lakoniskt att det inte är någon ”vits med att försöka brodera ut den här redogörelsen med en massa äventyr” – om läsaren inte tycker det är intressant nog med en skildring av ett socialistiskt kvinnosamhälle är det inte mycket att göra åt saken. Det stycket ska nog både betraktas som en läsanvisning och ett tecken på att Gilman är väl medveten om den utopiska litteraturens inneboende problem. För hur berättar man på ett meningsfullt sätt om ett statiskt lyckotillstånd? Och nej, det finns faktiskt inga sprickor i fasaden här – alla tycks vara veganer, man hör ”aldrig några barn gråta i Kvinnoland” och innan männens ankomst har ingen tänkt en enda ohygglig tanke.
Låter det …Skittråkigt? Ja, om du är på jakt efter en rafflande bladvändare kanske. Men det är inte riktigt det som är poängen med att läsa utopisk litteratur – snarare är det en möjlighet att studera vad ett samhälle drömde om vid en given historisk tidpunkt. Här möter vi typer snarare än psykologiskt sammansatta individer och det som skildras är rena inverteringar av de förgivettaganden som gällde då boken skrevs. I stället för korsettbärande nervvrak möter vi alltså atletiska och frimodiga kvinnor som, i stark kontrast till vår egen kulturs besatthet av den unga kvinnan, blommar ut på allvar i medelåldern. Och när männen långsamt förstår precis hur mycket de kommer till korta lär sig åtminstone delar av gruppen att lägga undan den värsta chauvinismen – och prövar lite trevande det där med att stå i bredd med en kvinna.
Kanske ändå något mindre av en vild önskedröm i vår tid? Man kan åtminstone hoppas. Och hur man än ställer sig till det – åtskilligt av det som skildras i ”Kvinnoland” framstår som minst lika radikalt och svåruppnåeligt idag. En påminnelse om vikten av att fortsätta drömma.
