I boken skriver den 49-åriga författaren om de tre F som avgör en kvinnas värde: feminitet, fertilitet och fuckability (knullbarhet?). När en kvinna inte längre är ung förlorar hon enligt författaren samtliga av dessa F, vilket är synonymt med att förlora allt. Smith skriver: ”Att en gammal kvinna är en ful kvinna, och att fulhet är lika med moraliskt fördärv, är ingen ny tanke.” Enligt henne är det förklaringen till att så många ”Karens”, det vill säga vita medelålderskvinnor, anklagas för att vara transfober och rasister.

Författaren redogör, med en ton som känns som ett personligt angrepp mot mig, för att varje generations kvinnor tror att det kommer bli annorlunda för just dem. Att de inbillar sig att de på något sätt skulle vara benådade från det kommande åldersföraktet och att det bara är tidigare generationers kvinnor som inte ansträngt sig tillräckligt för att undvika det.

”För yngre kvinnor vilar tron på att de är ämnade för stora ting (…) på övertygelsen om att äldre kvinnor aldrig riktigt är värda det, och att man själv aldrig kommer att bli som de. Jag ska tala om för er att det är ett enda stort bedrägeri alltihop. Kom och sätt er hos mig i förlorarhörnan.”

Jag kan inte tänka mig en mer deprimerande plats än Victoria Smiths förlorarhörna och jag vägrar tro att hennes erfarenhet av att passera 40 är den enda sanningen om att passera 40. Och om det är så att hon har rätt, att jag ändå kommer hamna där en dag eftersom alla vägar leder dit, vill jag åtminstone njuta av de ungefär 13 år jag har kvar innan det är dags.

”Unga kvinnor bryr sig inte om äldre”

Med hopp om att få en mer lovande framtidsbild presenterad för mig, plingar jag på hemma hos författaren och professorn Ebba Witt-Brattström, 70 år. Det är dagen efter Expressens kulturfest, vilket för somliga innebär en viss huvudvärk. Men Ebbas energinivå märks av redan från trapphuset där jag hör henne prata i telefon med en väninna med högtalaren på. ”Jag måste lägga på nu, jag ska intervjuas om åldrande. Men vi hörs sen”, följt av lätta steg genom hallen.

Vi sätter oss i hennes bibliotek som domineras av facklitteratur (romanerna försvann i skilsmässan, bortsett från Strindbergs samlade verk som exet Horace Engdahl skickade med posten) och påbörjar ett livligt samtal om kvinnligt åldrande och generationssplittringar.

Jag blev ganska nedslagen av att läsa ”Haggor”, det är en så dystopisk bild som målas upp. Smith beskriver hur kvinnor över 45 automatiskt blir ignorerade och avfärdade som bittra och dumma.

– Och det har hon helt rätt i. Det är bara att titta på sjukvården, som ger dig sämre villkor. Eller bara en sådan sak som pensionen; kvinnor i Sverige har sämst pension i hela Norden. På Island är det fem procents pensionsgap mellan könen. Här är det 28 procent. Det är skandal. 

Ebba Witt-Brattström fortsätter resonemanget medan hon ställer fram en ask chokladpraliner. 

– Nu har vi äntligen kvinnliga ledarskribenter. Tacka oss, liksom. Men vad gör de? De skriver ju inte om pensionsgapet trots att de själva kommer hamna där. De tror att de har ett bra och välavlönat jobb och gör allt rätt. Men det trodde vi också.

Varför är det så? Varför uppmärksammas inte den här frågan?

– Därför att unga kvinnor inte bryr sig om äldre kvinnor. Och det är problemet. Eller, inte det enda, men det är ett problem.

Innan sa du ”tacka oss”, känner du så? Att unga kvinnor borde vara tacksamma för den kamp tidigare generationer har bedrivit?

– Men det är ju bara som man säger. Jag känner inte bitterhet, utan sorg över att varje generation ska uppfinna hjulet på nytt. Det tyckte ju redan vi i Grupp 8 när vi började läsa kvinnoklassiker och tidigare kvinnliga filosofer. Det blev som en insikt: ”Oj, det fanns kvinnor före oss”. Allt fanns ju där.

Ebba Witt-Brattström har varit inblandad i många kulturdebatter. Hon har en förmåga att glömma bort dem i efterhand, och kan därför förundras över att vissa hon debatterat mot är nervösa när de stöter in i henne. ”Man skriver något och sen går man vidare”, förklarar hon, och rycker på axlarna. En debatt som Ebba Witt-Brattström startade för några år sedan handlade om att yngre kvinnliga forskare och kritiker, enligt henne, var dåliga på att referera till sina äldre kvinnliga kollegors akademiska verk. 

I Expressen skrev hon: ”Jag vill gärna tro att forskningsfobin hos nyare biografer mest handlar om tafflighet. För det kan väl inte vara så lumpet att de (de yngre kvinnorna) hellre vårdar sina bylines än håller klassikerdiskussionen levande, att de räknar med att det passerar obemärkt eftersom de ger sig på kvinnodelen av vårt kulturarv?” När vi nu diskuterar frågan presenterar jag en egen teori:

Jag tror inte alltid att yngre kvinnor avfärdar äldre kvinnors jobb för att de vill ”vårda sina bylines”. Jag tror det kan handla om att man på något sätt förstått att man, för att lyckas slå igenom, måste paketera det man presenterar som något nytt.

– Det är en bra tanke. Det är säkert så, att de tänker: ”Jag håller ifrån mig det gamla och gör mitt, för de äldre kvinnorna har ju ändå inte lyckats lösa det. Annars skulle det ju inte vara så förjävligt för mig när jag står här.”

Kulturdebatt eller internaliserad misogyni?

Att yngre kvinnor distanserar sig från äldre är en fråga som också diskuteras i ”Haggor”. Där skriver Victoria Smith: ”Den internaliserade misogynin hos kvinnorna själva – både de yngre som inte vill kännas vid sin koppling till äldre kvinnor, och äldre som inte vill bli betraktade ’som alla andra’ – utvecklas i nära relation till manlig makt.”

Personligen känner jag inte igen mig. När jag började närma mig kulturdebatten som 23-åring, kom i princip allt annat material från äldre personer. Jag har alltid läst böcker och artiklar av kvinnor som är äldre än jag, eftersom det framför allt är de som skriver böcker och kulturartiklar. Ofta har jag inspirerats och använt mig av deras tankar. Men många gånger har jag också gått i polemik.

I spalterna har jag kritiserat texter av kvinnor som levt flera decennier längre än jag, eftersom jag helt enkelt tycker att de har fel. Att det egentligen skulle handla om internaliserad misogyni känns osannolikt, men också svårt att falsifiera.

Vad är din erfarenhet av att åldras? Var det lika smärtsamt som Victoria Smith beskriver i boken?

– Nej, för mig var det en lättnad. Som forskare hade jag liksom ingen auktoritet förrän jag var åtminstone 35-40. Det kände jag väldigt starkt. Det var först efter 40 som jag blev en auktoritet. Sen har det gjort att jag tydligen skrämmer män, eftersom kvinnor inte ska visa att de är intelligenta. Men jag har en så annorlunda bakgrund, jag gick i flickskola.

Exmannen gav bekymmersrynka

Ebba WittBrattström reser sig från soffan och hämtar ett klassfoto från Franska skolan, skolåret 1969/1970. Bilden föreställer drygt 20 unga, vackra kvinnor som går andra året på gymnasiet. På mittersta raden, med en frisyr som påminner om George Harrisons 1965 och ett smil som signalerar ”Jag ska ta över världen”, står Ebba Witt-Brattström.

– På flickskolan var det inga pojkar som vi skulle curla och ställa upp för. Så det är en brist i min utbildning, säger hon och skrattar. Jag gick inte i en skola där man fick lära sig att det var pojkarna som räknas. Istället kunde vi vara busar, eller plugghästar, vi kunde vara allt. För flickor skulle flickskolor vara det bästa. Men för pojkar är ju pojkskolor döden.

Den bild som Ebba Witt-Brattström målar upp av att åldras skiljer sig alltså markant från den som presenteras i Victoria Smiths bok.

– Det har inte varit en fråga överhuvudtaget. Däremot har det varit en ideologisk kamp på universiteten. Män har tyckt illa om mig, inte för att jag passerat menopausen, utan för att jag höll på med det jag höll på med. Och forskade på det jag forskade på. 

Witt-Brattström får det som Victoria Smith beskriver som omöjligt, att som äldre kvinna ta plats och bli tagen på allvar, att låta enkelt. Jag tänker att det beror på att de två kvinnorna lägger olika vikt vid skönhetskapitalet. Att utseendet enligt Smith definierar allt, oavsett om man vill att det ska vara så eller inte.

Det känns inte som att ditt utseende är särskilt viktigt för dig? 

– Nej jag vet inte. Vad ska jag göra åt det? Det är klart att jag fixar till mig lite innan du kommer hit, till exempel. Men jag har gäddhäng, jag har rynkor. Kolla på den här, säger hon och pekar på ett bekymmersveck mellan ögonbrynen. 

– Men den blaimar jag i och för sig min exman för. 

Vi kommer in på den skönhetsdebatt som pågick för några år sedan, då profiler som Ann Heberlein och Åsa Linderborg deklarerade att deras åldrande gjort det ångestladdat för dem att visa sig i offentligheten.

– My god alltså. Jag tänkte: Vad sänder ni för signal här nu? Åsa Lindeborg, vad sänder du för signal?

Vad tycker du att hon sänder för signal? 

– Att det inte finns något liv värt att leva om inte män tittar på dig. Det är väl det den här boken, ”Haggor”, försöker ta tag i och förklara. Att du kring menopausen förlorar ditt värde som kvinna. Att vi har internaliserat den här mansblicken.

Har du gjort det? Du känns inte så manstillvänd? 

– Alltså jag är ju egentligen jätteförtjust i män. 

Både jag och Ebba Witt-Brattström börjar skratta. 

– Men nej, jag har inte lagt mitt värde där. Så är det.

Illojalt att ligga sig till fördelar

Ungefär en vecka senare sitter jag i en annan vacker lägenhet på Södermalm. Denna gång hemma hos Åsa Linderborg, 55 år. Innan intervjun har hon motvilligt fotograferats, men med tydliga instruktioner: bara utomhus och inga närbilder, det orkar hon inte just nu. Som hon skrivit om, både i sin utgivna dagbok ”Året med 13 månader” och i den tidigare nämnda kulturdebatt som startades av Linderborg 2021, har åldrandet varit smärtsamt för henne. I perioder klarar hon inte av att fotas alls.

I den omtalade NRK-krönikan skriver du bland annat: ”Förut kunde jag dra nytta av mitt utseende, och det gjorde jag skamlöst”. Kan du berätta mer om det? 

– Jag fattar inte varför jag i den här texten valde att använda ordet skamlöst, det låter som att jag försökt förföra människor med makt. Det har jag absolut inte gjort. Jag har ganska liten tolerans för människor som ligger sig till fördelar. Det är väldigt illojalt mot alla som vägrar göra det. Men jag har manipulerat. Jag har dragit nytta av att flörta.

Att ligga sig till fördelar och att flörta sig till fördelar tillhör väl ändå samma kategori, på något sätt. Var det något du gjorde medvetet?

– Ja. Jag har absolut medvetet sett till att styla mig för att få större självförtroende, men också större legitimitet. I en svensk kontext tycker man jag har extrema åsikter och jag har kunnat ha det för att jag har varit väldigt noggrann med hur jag ser ut. För att jag har gått i högklackat och målat läpparna. 

Åsa Linderborg avbryter sitt resonemang och säger att hon kommer få mycket kritik för det hon precis har sagt. Att hon kommer uppfattas som skrytsam och koketterande.

– Men det är min erfarenhet och jag står för den. Jag ansågs vara snygg och jag hade väldigt gott självförtroende kring hur jag såg ut som ung. Nu har jag tappat det helt och hållet.

Tror du att åldrandet blev mer smärtsamt för dig just för att du var så snygg? 

– Det tror jag. Och det är den bild jag får när jag pratar med vänner och kollegor som också varit omtalade för att de var snygga. De går in i åldrandet med en väldigt tung förlust.

Ignorerad och efterfrågad

Linderborg berättar om ett samtal hon och författaren Nina Björk haft om åldrandet som en slags demokratisering, där alla börjar tävla på samma meriter. ”Jag kan inte trumfa med min svarta mascara längre, nu måste jag också leverera intellektuellt”, förklarar hon. 

Åsa Linderborg, som sitter rakt framför mig med ett par svartmålade, svårtrumfade ögon, får mig att tvivla på att hennes och Björks teori stämmer. Finns inte skönhetsskillnader även bland äldre kvinnor? Och om de mot förmodan har jämnats ut, fortsätter ju äldre kvinnor konkurrera med de yngre. Och det är mellan dessa två grupper de riktiga orättvisorna uppstår om man ska tro Victoria Smith. 

I boken skriver hon: ”Män som är jämnåriga med mig eller äldre talar till yngre kvinnor som jämlikar men tar knappt någon notis om mig. Jag får kämpa för att komma in i samtalet och känner mig liten, som om man knappt ens tolererar mig, som om jag tränger mig på i en diskussion som inte angår mig.”

– Känslan av att bli ignorerad, den känner alla kvinnor i min ålder. Oavsett hur de ser ut. Man måste verkligen visa vad man kan, man måste nästan höja rösten, säger Åsa Linderborg.

Har du fått färre möjligheter att vara i offentligheten sedan du blev äldre? Eller handlar det snarare om att du oftare tackar nej? 

– Jag tackar nej. Jag har nog aldrig haft så många jobberbjudanden som nu, faktiskt. Så jag skulle ljuga om jag sa att jag blev ignorerad. Men om jag säger såhär: förut när jag gick på krogen kunde jag räkna med att få det bästa bordet. Det kan jag inte längre. Personalen skannar av mig, ”gammal harpa, vi sätter henne här borta.”

Ett dåligt bord på krogen, är det verkligen något att sörja? Ja. För bakom det som ser ut som fåfänga döljer sig något betydligt mer existentiellt, vilket Linderborg förklarar när jag tar mod till mig och berättar om kritiken hon fått av Ebba Witt-Brattström.

Witt-Brattström menade att du och dina sympatisörer sänder signaler om att det inte finns något liv värt att leva när man inte har den manliga blicken på sig. Vad tänker du om det? 

– Jag är nygift, så jag har en manlig blick på mig kan jag säga.

Linderborg är sedan ungefär ett halvår tillbaka gift med författaren Bengt Ohlsson, 60 år. Jag flikar in ett grattis innan hon fortsätter bemöta Ebba Witt-Brattström. 

– Det här handlar inte om att män inte tittar på mig längre, det här handlar om döden. Och fattar inte Ebba Witt-Brattström det så är jag glad för hennes skull. Statistiskt sett så har jag 25 år kvar att leva och under de 25 åren kommer jag bli sjuk, jag kommer få krämpor, mina vänner kommer dö ifrån mig.

Linderborg förklarar att det är det som skrämmer henne med åldrandet i första hand. Men hon verkar också tycka att kritiken mot henne varit bristfällig i sin logik. 

– Feminister pratar om att kvinnor är slavar under utseendefixeringen. Men om man erkänner det och berättar om sin erfarenhet av det, då är man illojal. Det är någonting här som inte går ihop för mig. Feminister kan vara så elitistiska. Det är en nästan fascistoid syn på vad en kvinna ska klara av ibland, tycker jag. 

Hon fortsätter med att förklara att feminister överlag har svårt att förstå att kvinnor som är fertila har väldigt mycket makt. Att säga det är enligt henne kontroversiellt, eftersom det sällan pratas om unga kvinnor i de termerna.

– De kan välja och välja bort, fertila kvinnor har extremt mycket makt över män.

Projicerad avundsjuka 

Ytterligare några dagar senare träffar jag kulturjournalisten och författaren Saga Cavallin, 26 år. För transparensen ska sägas att vi är vänner, och att vi därmed redan närmat oss åldersfrågan i privata sammanhang tidigare. Då har hon berättat att hon och en annan (ung) kollega för några år sedan slöt ett löfte om att alltid vara uppmuntrande mot yngre talanger.

Berätta mer om löftet. Var det ett resultat av att ni inte kände er uppmuntrade av äldre kvinnor? 

– Jag tror att det som gav mig den känslan var att äldre kvinnliga skribenter replikerade på mina texter med en sorts raljerande, lite nedlåtande ton. Och det är kanske rättfärdigat med tanke på att jag själv skriver på ett raljerande sätt. Men det finns ju någonting med det som är att inte riktigt välkomna de yngre. 

Saga Cavallin beskriver det som att hon projicerade en avundsjuka på dessa kvinnor. Att hon tänkte att deras nedlåtande ton handlade om att hon var ung och att de var gamla, men säger också att det kan ha varit något hon själv läste in.

Ungdom som en ”kul perk”

Du är yngre än de flesta andra som skriver, ser du det som ett privilegium? 

– Det är ett konstigt privilegium, för det kommer ju försvinna. Men som ung har man per definition brist på erfarenhet, vilket kan vara en fördel. Att komma in med någonting nytt eller att komma in och vara lite crazy kan uppfattas som attraktivt eftersom alla tidningsredaktörer alltid vill ”förnya sig”. Samtidigt har jag svårt att känna att min ålder skulle vara något enbart positivt. Det är en position som inte är självvald och därför har jag ingen kontroll över den.

Har du, medvetet eller undermedvetet, utnyttjat ditt ”ungdomskapital”?

– Jag vet inte om jag är tillräckligt smart för att göra det. Men det är klart att det ger mig fördelar hela tiden, som jag antagligen bara tar för givet och inte märker förrän de försvinner. Vilket säkert kommer bli helt fruktansvärt.

Vadå för fördelar? 

– Att folk tycker att man är snygg och därför är mer intresserade av vad man har att säga, till exempel. Men hur ska jag kunna utnyttja någonting som jag inte ens förstår vad det är? Fisken märker inte vattnet, säger Saga Cavallin och skrattar lite. 

Sedan berättar hon att hon, som har en ”ganska youthful look,” kan uppleva att hon blir förminskad av manliga kulturpersonligheter hon träffar ute. 

– Och då menar jag inte att jag inte blir tagen på allvar. Utan att jag blir tagen på för stort allvar.

Lite som ett barn?

–Ja, och jag tycker det är ganska rimligt att jag blir sedd som ett barn i de sammanhang jag pratar om nu. Jag är ju 10-15 år yngre än alla, jag har inte lika mycket erfarenhet, jag har precis börjat. Det är ganska kul att inta den rollen. Men jag inser ju också att om de här personerna bara är intresserade av mig i egenskap av ett barn, då kommer de vara totalt ointresserade av mig dagen jag slutar vara ett barn.

Det känns som ett ganska svagt privilegium? 

– Ja, jag ser det inte som ett privilegium, men en ganska kul perk. Som jag får vara vaksam på och dosera i lagom mängd.

Vad tänker du om att kvinnor, med mycket mer erfarenhet och mycket större materiell trygghet, känner sig underlägsna i förhållande till yngre kvinnor? 

– Det är det där som på något sätt blir patetiskt. När personer som är mycket mäktigare än jag håller på att posera med någon sorts underlägsenhet för att de typ har rynkor. 

Ur ett större perspektiv menar Saga Cavallin att det finns ett ointresse för äldre kvinnor. Hon beskriver det som en osynliggjord grupp, vars problem inte tar särskilt stor plats i samhällsdebatten. Samtidigt ser hon det som något som håller på att förändras.

– Fan vad de kvinnor som är typ 70-80 nu är pigga, de kommer ju leva tills de är typ 150. Och de kommer hålla på in i graven, med att lobba olika frågor, kampanja, skriva böcker, vara med i debatter och vara jättekonfrontativa i offentligheten på olika sätt.

Saga Cavallin fortsätter med att beskriva hur äldre kvinnor får ett slags övertag i att driva politiska frågor, eftersom de lever längre och har bättre hälsa än män i samma ålder.

Det var något Åsa Linderborg också tog upp, att ett perspektiv som verkligen saknas när det kommer till åldrande är det manliga. Den erfarenheten är det ju ingen som berättar om. 

– Nej och det är ju inte så konstigt. De som skulle kunna berätta om det, alltså äldre män, är ju typ döda.