Marspremiären ”Captain Marvel”, Marvel Studios första film på fjorton år med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen, stod för årets dittills största öppningshelg på landets biografer då den kom. Sedan förrförra årets biosuccé ”Wonder Woman” har filmbolagen på allvar insett den kommersiella potentialen i superhjältinnefilmer, och filmer med fokus på bland annat karaktärerna Black Widow och Batgirl samt en ”Wonder Woman”-uppföljare är att vänta. Även i andra filmgenrer har kvinnor alltmer börjat inta de traditionella hjälterollerna, med exempel som ”Tomb Raider”, ”The hunger games”, ”Mission impossible: Fallout” och de Disney-producerade ”Star Wars”-filmerna.
Men vad gäller action- och superhjältefilmgenrernas övriga könsrepresentation ser det sämre ut. Det går i princip att räkna på ena handens fingrar de filmer där kvinnor återfinns i andra actionbetonade roller än just huvudrollen, och stridande massor utgörs i princip alltid av män. Dagens solitära kvinnliga filmhjältar förblir därmed inget annat än en dekorativ – och för filmbranschen ofta lukrativ – parentes i en fortfarande lika mansdominerad värld.
Varför ser vi då, med några få undantag som amasonkvinnorna i ”Wonder Woman”, fortfarande nästan bara helmanliga arméer och bataljer på vita duken? Och varför tillåts kvinnor fortfarande bara spela actionbetonade huvudroller om de samtidigt gör avkall på både bekväma och täckande kläder och andra kvinnliga motspelare, och dessutom tvingas inta poser ingen av deras manliga kollegor skulle posera i på filmaffischerna?
Inget reellt hot
Mycket vatten har flutit under Hollywoods broar sedan roadmovieskrällen ”Thelma & Louise” med buller och brak på allvar banade vägen för den moderna filmhjältinnan – hon som både tillåts visa känslor och behålla kläderna på – och även sedan ”The hunger games”-filmernas Katniss Everdeen spände sin pilbåge för en hel generation av fantasyvurmande flickor. Men varken en eller två är dock en vidare bra siffra vad gäller filmisk representation. Är det så att en ensam hjältinna till syvende och sist inte anses utgöra något reellt hot mot den rådande ordningen, medan den kollektiva vreden hos en samlad trupp kvinnor blir för mycket för Hollywoods producenter?
”Skjut kvinnorna först” ska under 70-talet ha varit ordern till tyska antiterroriststyrkor vid konfrontationer med vänsterterrorgruppen Röda armé-fraktionen – kvinnorna tvekade nämligen, till skillnad mot männen, sällan vad gällde att avlossa ett skott. Förklaringen kan ligga i det faktum att kvinnor i regel har så mycket mer att förlora på att släppa lös sin aggressivitet än vad män har, inklusive ett motstånd mot att återgå till könsstereotypt status quo, och därför långt större skäl att vinna en kamp. Och kanske är det just därför som hjältinnor på film så ofta villkoras av sin minimala klädsel i ett försök att flytta fokus från det eventuella hot dessa kvinnor faktiskt skulle kunna utgöra, vilket exemplifieras mer än något i filmer som agentdebaclet ”Charlies änglar” samt i Zack Snyder-haveriet ”Sucker punsch”, där handlingen mest kretsar kring en grupp lättklädda kvinnor i sceniskt koreograferade krigsdanser.
Utesluts från krigsskildringar
Även vad gäller renodlade krigsfilmer lyser kvinnor fortfarande med sin frånvaro, trots att kvinnor i stor utsträckning deltagit i USA:s väpnade insatser i både Irak och Afghanistan. Att det ännu i dag inte finns någon kvinnlig soldat inom den så kallade Navy seal-truppen, USA:s spektakulära specialförband som så ofta figurerat inom populärkulturen, kan vara en förklaring. Men det förklarar inte det faktum att amerikanska krigsfilmer så gott som alltid framställer kvinnliga soldater som offer för sexuellt våld när de väl får vara med. Nu finns det givetvis mycket att problematisera kring dessa filmer överhuvudtaget, men trenden att utesluta kvinnor från verklighetsbaserade krigsskildringar pekar ändå på något mer komplext än missriktad ridderlighet.
Kanske säger den brittiska studie som tittat närmare på andelen manliga respektive kvinnliga repliker i ”Star wars”-filmerna mer än något annat på temat. Det visade sig nämligen att till och med i en film som ”Star wars The last jedi”, där handlingen fokuserar på jedi-arvtagaren Rey och hennes träning, uttalas bara 43 procent av filmens repliker av kvinnor. För att parafrasera ett gammalt ordspråk så gör inte ens en Rey-docka någon särskild sommar – det gör däremot nästa års filmpremiär och ”Suicide squad”-spinoff ”Birds of prey”, där superhjältinnekaraktärer som Black Canary, Huntress och Cassandra Cain gör filmdebut i en helkvinnlig superhjälteposse, samt den planerade DC Comics-produktionen ”Gotham city sirens” med en lika helkvinnlig rollensemble. Och när kvinnliga regissörer och manusförfattare på allvar välkomnas in i Hollywoods produktionsapparat lär vi också få se en hel del annat på området.
