De senaste åren har inneburit en ny storhetstid för boken – en mix av roman, memoar, kritik och essä. Samtidigt har feminism blivit ett mer allmänt accepterat – och säljande – ord och intresse i USA. Nu ges I love Dick även ut i svensk översättning och författaren besöker Sverige i början av juni.
Så här börjar det.
”Chris Kraus, en trettionioårig experimentell filmskapare, och Sylvère Lotringer, en femtiosexårig universitetslektor från New York, äter middag med Dick, en nära bekant till Sylvère, på ett sushiställe i Pasadena. Dick är en brittisk kulturkritiker som nyligen har omlokaliserats från Melbourne till Los Angeles… Under middagen diskuterar de båda männen de senaste trenderna inom postmodern kritisk teori, och Chris, som inte är någon intellektuell person, lägger märke till att Dick hela tiden söker ögonkontakt med henne.”
Nästa dag kan Chris Kraus inte sluta tänka på mötet och de känslor det väckte. Hon berättar för sin make att hon tror att hon och Dick har upplevt ett konceptuellt knull. Känslan grundar sig delvis på Dicks hastiga och ljudlösa sorti vilken fick Chris Kraus att minnas känslosamma one night stands med killar som försvunnit i gryningen.
Eftersom Chris Kraus och Sylvère har slutat ha sex med varandra “behåller de intimiteten genom dekonstruktion: de berättar allt för varandra”. Chris Kraus hänförelse för Dick blir därför till en början det gifta parets gemensamma projekt. Det första kärleksbrevet skrivs av Sylvère. Snart är de uppe i tvåhundra brev. De försöker få tag på Dick på telefon men får inget svar. De skickar ett fax som råkar hamna på institutionen där han undervisar.
Vill lyfta kvinnors berättelser
Bokens karaktärer är hämtade från verkligheten, händelseförloppet likaså. Att Chris Kraus lät publicera tankar, åsikter och iakttagelser – kåta, drömmande, dömande, kulturkritiska, längtande – riktade till en verklig person gjorde boken skandalomsusad.
Personliga bekännelser, sa kritikerna. Bekännelselitteratur. Chris Kraus värjer sig från begreppet, det passar helt enkelt inte på hennes skrivande. En av hennes insikter under arbetet med I love Dick var att kvinnor aldrig givits tillträde till det icke-personliga.
– Kvinnors berättelser har nästan alltid setts som personliga och ofta patologiserats. Filosofen Simone Weil refereras ofta till som den anorektiska filosofen, Friedrich Nietzsche identifieras inte genom sin huvudvärk, förklarar hon på mejl.
Detta gäller inte minst berättelser om kvinnors sexualitet, anser Chris Kraus. Att vilja knulla är litterärt att betrakta som ett sjukdomstillstånd.
– Många kvinnor skriver om sex numera, men, åter igen, de patologiseras ofta. Den holländska 1960-tals porrförfattaren Jan Cremer lästes som en ”bad boy of the underground” men den franska författaren Catherine Millets läsare vill veta varför hon gör vad hon gör. Vilket personligt trauma som har lett henne in i promiskuitet.
Trött på osynlighet
Chris Kraus åtrå är en viktig del av I love Dick men ju mer man läser desto tydligare blir bokens kärnfråga: vem får prata och varför? Vem får synas och höras i olika rum. Chris Kraus är trött på osynligheten bakom sin upphöjda make. I de intellektuella och konstnärliga kretsar de rör sig är hon ständigt hans +1.
Vad har förändrats sedan I love Dick kom ut 1997?
– Jag har alltid uppfattat konstvärlden som en av de mest kulturkonservativa platserna. Även i dag, med några få undantag, innefattar diskursen kring konst skapad av kvinnor en diskussion om kön. De senaste årtiondena har kvinnor, inte minst författare, gjort motstånd mot detta och yrkat på att kvinnlig erfarenhet är lika allmängiltig som manlig.
Samtidigt betvivlar bokens Chris Kraus knullandets kraft och förespråkar läsning som ett bättre sätt att lära känna en människa.
“Att läsa levererar det svar som sex utlovar, men nästan aldrig kan ge – att växa för att man tar del av en annan människas språk, intonation, hjärta och sinne.”
Smala filmer
Chris Kraus växte upp i Nya Zeeland, i mitten av 1970-talet, som 21-åring, flyttade hon till New York. Då hade hon redan jobbat som journalist och tv-kritiker i flera år. Chris Kraus började studerade skådespeleri men både hon själv och omgivningen ansåg snart att hon skulle passa bättre i filmmakarrollen. Men de experimentella filmer hon skapade på 1980- och 90-talet fick aldrig några festivalvisningar. I love Dick blev hennes debutroman, sedan dess har hon skrivit ytterligare tre romaner som alla bygger på hennes eget liv.
Chris Kraus senaste roman, som även den bygger på författarens eget liv, Summer of hate, släpptes 2012. Här är George W. Bush-eran och amerikansk fängelsesystemet med dess massinlåsningar centrala teman.
Har du några nya projekt på gång som kommer att ta upp den aktuella politiska situationen i USA?
– Jag är intresserad av hur subjektiviteten har förändrats i takt med den ökade spridningen av digital media och kändiskultur men det gör jag främst genom att ge ut yngre författare vars skrivande tar itu med de frågorna, till exempel Natasha Staggs Surveys: A Novel, och Lodovico Pignatti-Moranos Nicola, Milan. Jag tror att mitt eget framtida arbete mer kommer att involvera tillbakablickar i historien … Hur hamnade vi där vi är idag.
