När Tuva Novotny fick uppdraget att göra en film baserad på Fredrik Backmans roman, och det med en budget på 35 miljoner kronor, så var föresatsen också att fokusera på Britt-Marie.

– När vi nu äntligen fick göra en film där en kvinna 60-plus inte längre bara fick vara en sidokaraktär, så var det självklart att göra det mesta möjliga av det. Vi har därför valt att inte ha med så mycket av Fredrik Backmans fina sidokaraktärer i romanen, utan ville låta Britt-Marie vara med i varje bildruta, säger hon.

Hennes andra beslut var att hon absolut ville ha Pernilla August i huvudrollen.

– Jag gillar att skapa dynamik genom att inte välja de enklaste sätten. Ett sådant var att ta Pernilla August med hennes dramatiska bakgrund och låta henne spela en karaktär i en humorbehängt landskap som detta.

Lågstatusmänniska

För Pernilla August är Britt-Marie en roll hon känner varmt för, men som också varit svår.

– Hon är nog den karaktär jag har spelat som ligger längst ifrån mig som person. Det var roligt men svårt. Det är inte ofta som äldre kvinnor får ta plats i filmer. Här handlar det dessutom inte om någon power woman, utan om en grå liten mus.

När Pernilla August pratar om sin karaktär så är det i kärleksfulla termer.

– Jag känner väldigt starkt för henne. Hon är en sådan lågstatusmänniska som får kämpa så hårt.

När filmens Britt-Marie skulle skapas inledde de med att välja hennes kläder. Allas tankar gick först till klichébilden av en tant, med hatt och handväska.

– Vi fick hejda oss och tänka om. Britt-Marie är ju i min ålder och jag går ju inte runt med hatt och handväska och det gör ju inte heller någon annan i min generation.

Utan leende

Resultatet blev en modern tant, där en utmärkande sak är hennes aningen för små kläder, med ljust rosa som genomgående färg.

– Det blev piratbyxor istället för handväska och hatt, men alla hennes kläder sitter aningen för tajt, så där så att magen väller fram. Som skådespelare får man i sådana lägen svälja den egna fåfängan.

Ett annat kännetecken blev mimiken, där Pernilla August fick tvinga sig till att inte le så ofta som hon brukar.

– Under en stor del av filmen är Britt-Marie en person som inte ler. Jag fick be Tuva säga till mig om jag log. Det var en svår utmaning. Jag märkte hur mycket leendet påverkade mig mentalt. Att gå omkring i två månader utan att le gjorde mig småsur och nästan lite deprimerad. Vi ler ju av så många skäl, för att knyta kontakt eller för att bli omtyckta. Inte minst brukar vi kvinnor le ofta av skäl som inte handlar om att vi känner oss glada, utan för att åstadkomma något annat.

Filmen följer historien i den roman som är förlaga, där Britt-Marie lämnar sin man efter fyrtio år och det enda jobb hon kan få är som coach för ett pojklag i en bortglömd håla. Där blir Britt-Marie, trots sin brist på leenden, en filmkaraktär med humoristiska inslag.

– Hon är tragikomisk. Inte minst när hon ska ut på fotbollsplan och börjar spela, säger Pernilla August.

Växlande roller

Både Pernilla August och Tuva Novotny har under sina karriärer växlat mellan skådespeleri och regi, där Tuva Novotny nu har samtidig svensk premiär för två filmer som hon har regisserat. Att ha varit på båda spelplanerna är något de båda ser som en fördel som ger ökad förståelse, men hur de upplever det skiljer sig åt.

– När jag regisserar  spelar jag alla roller i huvudet, vilket kan bli ansträngande. Att få gå in i en roll som Britt-Marie och bara fokusera på den är i jämförelse a piece of cake, säger Pernilla August.

Tuva Novotny delar inte upplevelsen av att spela alla roller, utan beskriver regiarbetet på ett annat sätt.

– Den stora skillnaden för mig ligger i att man måste se till alla som deltar, både dem som är framför kameran och alla de som arbetar vid sidan om, där man som arbetsledare måste se till så att allt fungerar.

Även om Tuva Novotny ­kommer att fortsätta arbeta som skådespelare ser nu också fram emot att både få skriva och regissera på nytt.

– Jag trivs med att sitta hemma och skriva i ett år, för att sedan komma ut på en filminspelning med andra. Även om jag fortsätter att skådespela en del kan jag tycka att det är väldigt dränerande att bara göra det hela tiden.