Bakgrunden: Härom veckan befann sig den snart åttio år gamla dokumentärfilmaren och journalisten på konferens i Tällberg. Hotellet där han bodde vilade på en hög höjd, överblickande Siljan. Under en promenad med sin sambo Heleen Rebel fick han syn på en spark. 

Jag frågar om upptäckten utgjordes av en elsparkcykel. Tom Alandh viftar avvärjande med den ej bandagerade vänsterhanden. Det här var alltså en klassisk spark. En rest från barndomens landskap. Ett högst livsandelyftande återseende. 

– Det var väl sextio år sedan jag åkte spark senast. Så jag tänkte: wow, vad roligt att åka spark. Sedan blev det trettiofem sekunder av förtjusande utförsåk ner för backen. 

Efter de trettiofem förtjusande sekunderna nådde Tom Alandh fram till foten av kullen. Där hade marken sandats. 

– Då blev det en dubbelvolt. Du trodde att jag hade slagit ihjäl mig, säger Tom Alandh vänd mot Heleen Rebel.

– Jag trodde att Tom hade slagit ihjäl sig. Han är ju gammal. Han hade kunnat bryta lårbenshalsen. 

Tom Alandh överlevde av allt att döma sparkolyckan. Men hans annars aktiva fritid har satts på paus. Han sörjer den – om än temporära – förlusten av fredagstennisen. 

Ovanpå detta har en misstanke smugit sig på Tom Alandh. Kanske har han gått upp i vikt? 

– Jag tror att jag har gått upp ett kilo.

Heleen Rebel säger att Tom Alandh har samma vikt som han hade i lumpen. Han är en man med god ämnesomsättning. Själv väljer hon av försiktighetsskäl att vänta med att äta sin del av den medhavda fikan tills efter lunch.

Vi sitter i deras gemensamma arbetsyta i SVT-huset: klipprummet. En halvtimme tidigare har Tom Alandh hämtat mig och fotografen Filippa Ljung i receptionen, när han förstår att ingen av oss förut satt sin fot på hans arbetsplats växer hans redan påtagliga entusiasm. Han är ingen strosare direkt; han formligen skuttar fram genom byggnaden medan han för oss på håll identifierar sina SVT-kollegor, medan han redogör för vem och vilka som vunnit Stora journalistpriset, medan han pekar ut platser förevigade i hans senaste dokumentärserie ”Tack och hej”, ett slags bokslut i tre delar över hans femtiofyra år i televisionens tjänst. 

De är så korkade här uppe

Snart ska han gå i pension. Tom Alandh hade gärna blivit kvar i SVT:s sköte några decennier till. Han har ingen som helst lust att lägga dokumentärfilmandet på hyllan. Han är fortfarande till brädden fylld av idéer till filmer och han ger flera gånger uttryck för sin frustration över att dessa nu inte kommer att förverkligas – åtminstone inte i det format som han är van vid – eller över att ledningen inte begripit sig på potentialen i de projekt som han pitchat för dem.

– De är så korkade här uppe. Vi gjorde ju Juholt när han var ambassadör på Island, därefter blev han ambassadör i Sydafrika. Det är ett enormt arbete han gör där nere, du skulle knappt tro det om jag berättade. Då sa jag till SVT, det är bara att åka ner en vecka till honom och inte berätta om Håkan Juholt utan om Sydafrika genom hans ögon. Med tillträdet har han till olika platser hade det kunnat bli fantastiskt. 

– Men det tackade man nej till. 

Tom Alandhs privata arbetsrum ligger i SVT:s dokumentärkorridor, han pekar på de av pärmar fyllda bokhyllorna som löper längs med den vänstra sidan av rummet, säger att där har vi allra program jag någonsin har gjort. Pärmarna i fråga innehåller intervjuutskrifter, speakertexter, minnesanteckningar; på väggen mittemot hänger över skrivbordet en anslagstavla där vykort och brev trängs med fotografier, de flesta av dessa har några decennier på nacken.

– Jag brukar säga att det här är dödens anslagstavla. Nästan alla är döda. Förutom mina döttrar. Och kungen lever ju naturligtvis. Han är slitstark.

Ett av de upphängda breven skickades till Radionämnden efter att Tom Alandh på 70-talet intervjuade kungen, i detta ger avsändaren uttryck för en förhoppning om att nämnden ”stoppar en sådan lymmel i fortsättningen”. Den ifrågavarande lymmeln hade nämligen genomgående duat monarken under samtalet. På ett annat – som Tom Alandh efter vårt samtal citerar för mig i ett mejl liksom för att understryka att han verkligen inte lider av något slags grandios självbild – kan man läsa: ”Tom Alandhs samlade verk i en DVD-box skulle vara så grå, nästan genomskinlig, att den försvinner i hyllan, hur man än letar.”

I förbigående sagt är mitt intryck att Tom Alandh roas – kanske rentav njuter – av kritik riktad mot hans person och produktion. Vilket om något tyder på att han anser att det han ägnat sig åt det senaste halvseklet inte varit fullt så medelmåttigt som hans brevvedersakare vill göra gällande.  

Bjellerstam är ju fortfarande jävligt fräsch, eller hur? Kolla på den hårmanen. Han har haft mer tur än vad jag haft

Det ska också sägas att när jag drar bort till SVT-huset så är det i tron att Tom Alandh gjort sin sista film för public service. Därför blir jag en aning förvånad när jag får höra att ytterligare två filmer är att vänta. I klipprummet pågår just nu det avslutande arbetet med den näst sista av filmerna, ett porträtt över den snart hundraårige dokumentärfilmaren Bo Bjelvenstam. Paret Tom och Heleen visar glatt upp snuttar från dokumentären, läser högt ur manushögen med speakertexter som ska ackompanjera bilderna som rullar på skärmen framför oss. Tom Alandh konstaterar att det är något fascinerande med en åttioåring som intervjuar en hundraåring; det är ett möte mellan två dronter.

– Men Bjellerstam är ju fortfarande jävligt fräsch, eller hur? Kolla på den hårmanen. Han har haft mer tur än vad jag haft.  

Om något hade sagt till mig att vi skulle bli ett par, då hade jag sagt sluta. Det kommer vi aldrig i livet bli, haha

Ännu en sak ska tilläggas. Intervjun blev inte helt vad jag först tänkt mig. Under de nästan tre timmar vi tillbringar tillsammans är Heleen Rebel, som i sexton år enbart jobbat som klippare ihop med Tom Alandh, nästan hela tiden närvarande – de två kivas och pratar i mun på varandra, och när de inte gör det så pratar de om varandra eller visar upp delar av sitt pågående arbete för mig och fotograf Filippa Ljung. 

– Det är en slump att vi blev ett par. De första tio åren var vi inte ens intresserade av varandra. Inte ett dugg, säger Heleen Rebel.

– Det är ju också en jävla åldersskillnad där emellan. Sjutton år, säger Tom Alandh.

– Om något hade sagt till mig att vi skulle bli ett par, då hade jag sagt sluta. Det kommer vi aldrig i livet bli, haha. Det hade du också sagt. Du tyckte att jag var en besserwisser.

– Men det är klart att med min oemotståndliga charm så fick jag dig på knä naturligtvis, trots min gedigna ålder, säger Tom Alandh.

Egentligen var det Heleen Rebel som fick Tom Alandh på knä, som tog det första initiativet. De levde båda i relationer sedan tidigare men under det decennium som de jobbade tillsammans i klipprummet växte förtroligheten. 

– Du vet, man blir väldigt mycket kollegor när man sitter i det här lilla utrymmet. Det är ju inte så att man sitter klämd på varandra men man pratar väldigt mycket. För mig har pratet varit väldigt viktigt mellan människor. Att man är på ungefär samma nivå. När jag och Heleen började jobba ihop kunde vi inte prata om kriminalvård, för där var vi väldigt olika. Vi kunde inte tala dödshjälp heller. Så vi pratade om allting annat. Nu har vi på något sätt nivellerat allt det där och närmat oss varandra. 

– Men det är en märkvärdig atmosfär, man sitter ju tillsammans från 08.00 till 17.00 va? Bredvid varandra, utan några som helst sensuella upplevelser. Man jobbar. 

För åtta år sedan sa Heleen Rebell till Tom Alandh att han var hennes bästa vän. Han insåg att han kände detsamma för henne. Hon gjorde det klart för honom att hon var beredd att lämna sin relation för honom. Tom Alandh behövde betänketid. 

– Det är klart att vi inte hade världens bästa äktenskap. Hade vi haft det så hade det ju aldrig hänt. Men jag tog det första steget till ett nytt liv. Sedan tog det rätt lång tid för dig. Men du är ju äldre, säger Heleen Rebel. 

– Hon hade sitt liv och jag hade ju mitt. Jag har ju en jävla massa barnbarn också som cementerar hur gammal jag är. Men vänskap är ju en väldigt bra bas för en relation, säger Tom Alandh.

Faktum är, säger Tom Alandh, är att om det inte varit för att han började jobba med Heleen Rebel så hade han gått i pension för sådär femton år sedan. Dels handlade det om deras personkemi, dels om att hennes sätt att arbeta på gjorde det möjligt för honom att trappa upp sitt eget tempo. Hans tidigare klippare hade velat att han var delaktig under hela klipprocessen, för Heleen Rebels del var det inte önskvärt. Därmed kunde han i det närmaste fördubbla tiden som han tillbringade ute på fältet.

Tom Alandh blir inte så lite frustrerad när han inte får arbeta. 

Heleen Rebel har ett fint exempel på detta. Långt innan de blev ett par – det var i samband med att hon fyllde femtio – så bestämde hon sig för att tillbringa ett år i Spanien. Det var inte värt att vänta på att leva ut sina drömmar efter pensionen, resonerade hon, men hon var bekymrad över hur Tom Alandh skulle reagera på hennes beslut att ta tjänstledigt. 

När han kommer in så tittar han knappt på mig. Han säger bara, Gud så skönt att du är tillbaka, nu sätter vi igång

– Eftersom han gillar att jobba så mycket, då måste jag verkligen förbereda och berätta det här på ett bra sätt. Så jag jobbade jättemycket och sedan sa jag till honom att jag skulle vilja åka bort ett år. Då blev han helt knäpptyst. Han sa att han var tvungen att gå till sitt rum och tänka en stund. Tom springer alltid, han går aldrig, men nu lunkade han till sitt rum. 

– Sedan tog det tjugo minuter och jag var alldeles stressad. Så kom han nerspringande och öppnade dörren. Han sa att han visste vad han skulle göra när jag var borta. Han skulle göra tre uppföljningsfilmer. Sedan när jag kom hem skulle vi klippa alla på en gång.

Blev det så?

– Ja, och när jag kom tillbaka var jag alldeles uppfylld av alla upplevelser jag haft. Jag ville gärna berätta vad jag upplevt. Så då sitter jag och väntar på honom och när han kommer in så tittar han knappt på mig. Han säger bara, Gud så skönt att du är tillbaka, nu sätter vi igång. Efter en vecka vänder han sig om och frågar, hur han du haft det egentligen? 

– Det är en bra historia och det stämmer ju faktiskt. Jag tycker att det är så jävla roligt att hitta och berätta grejer, säger Tom Alandh.

När Tom Alandh springer ut från rummet för att hämta ett glas vatten berättar Heleen Rebel att hon först insåg att han var mer än kollega för henne när hon kom cyklande mot SVT-huset och fick syn på honom vid ett övergångsställe. Där stod han blickstilla, något framåtlutad. Heleen Rebel trampade fram till honom och frågade vad han sysslade med. ”Jag tittar på livets teater”, svarade han. Heleen Rebel blir rörd av minnet, säger att det stockar sig i halsen på henne.  

Tom Alandhs hemlighet som journalist, säger han, är han har ett gott bollsinne: han har ett sinne för vad som är en god historia. Enligt honom är han egentligen inte speciellt insatt i någonting, har inga specialistkunskaper, men för hans del har det varit en del av ett medvetet program. 

– Jag minns när jag jobbade på SVT:s aktualitetsprogram Fokus, det fanns alltid någon som var jävligt duktig på jordbrukspolitik eller någon som kunde försvarsindustrin. De gjorde alltid så jävla tråkiga program. Alltså jag betraktar mig fortfarande som allmänreporter, jag är inte bra på någonting egentligen. 

– Jag kommer ihåg att min chef Bengt Askelöf sa till mig att för i helvete Tom, bli inte för jävla kunnig eller expert på det här ämnet. Då kan du skriva i Dagens ETC till exempel eller göra djuplodande analyser i någon kulturtidning. Men jag har en förmåga att förenkla. 

Frågan är nu vad han ska göra av sitt berättarsinne? 

Journalistiken vill han i varje fall inte släppa taget om. Och vad som skrämmer honom med åldrandet – ett ämne som han ägnat åtskilliga dokumentärtimmar åt genom åren – är inte döden; han har förlikat sig med tanken på att inte finnas till längre. Men att däremot leva vidare utan att kunna ägna sig åt sitt kall, det är något helt annat. 

Hans allra sista film behandlar på sätt och vis det här temat. ”Min död är min” är titeln och handlar om kompositören Stefan Nilssons val att själv ända sitt liv efter att ha drabbats av Als. 

En äldre kvinna som hade med sig den drycken, den dödande drycken, som han själv tog

Tom Alandh och Heleen Rebel visar den inledande sekvensen i filmen, vilken har premiär i maj. Fritt ur minnet läser Heleen Rebel speakertexten:

 ”Den 17 februari 2023 fick Stefan Nilsson beskedet: ALS. Under sjukdomstiden, berättade han för mig, hade han funderat mycket på att man i Sverige inte har rätt till sin egen död.”

Det var Stefan Nilssons sista önskan att Tom Alandh skulle göra en film av hans död, för att det skulle väckas en debatt om aktiv dödshjälp. 

Lämnade han landet för detta?

– Nä, han gjorde aldrig det. Han hade talat om att åka till Schweiz men det kom en så kallad doula eller vad de kallar det för. En äldre kvinna som hade med sig den drycken, den dödande drycken, som han själv tog.

Sokratesslutet. 

– Ja, det här blir ju såklart en debatt förhoppningsvis om förfarandet.

Från att ha varit emot aktiv dödshjälp har Tom Alandh med tiden börjat svänga något i frågan.

– Jag har svårt för det institutionella dödandet i så fall. Men efter filmen om Stefan och om Jocke, som var förlamad efter en bilolycka, och efter att flera av mina kamrater har valt det slutet, har jag närmat mig Heleen väldigt mycket. Min ålder spelar ju också in.

Heleen Rebel har alltid varit positivt inställd till aktiv dödshjälp.   

– Jag tycker att man ska få bestämma själv. Man skulle inte låta en hund dö utan att den fått hjälp, säger Heleen Rebel.

– Stefan Nilsson hade också väldiga smärtor. Inte bara Als, utan han hade också ett krossat höftben från en tidigare olycka. I och med sjukdomen kunde inte kroppen hålla upp det. Sedan hade han en väldigt snabb och progressiv ALS-diagnos så han visste ju vad han hade att vänta. 

De båda är oroliga för hur framtiden för hur den här typen av reportage och dokumentärer ser ut inom public service. De är medvetna om att de under sin tid på SVT haft en frihet att genomföra projekt som är få andra förunnade, men med nerskärningarna inom företagen och prioriteringen av yngre målgrupper misstänker de att det sociala reportaget hädanefter kommer att bortprioriteras. 

Gamlingarna, som ledningen faktiskt kallar dem i promemorior, de är inte intressanta längre. De ska ju ändå dö

– Under mina år här har jag varit ganska fri från att bekymra mig över målgrupper och tittarsiffror. Men nu läggs tonvikten vid det, man ska hitta personer mellan 18 och 35 år som inte vill se på tv. Men de vill ju inte göra det. Och dejtingprogram och liknande, det kan ju TV3 och TV5 göra lika bra, säger Tom Alandh.

– Vi har ju tagit alla de program som alla andra var bättre på. Jag tycker egentligen att det är lite fult. Men gamlingarna, som ledningen faktiskt kallar dem i promemorior, de är inte intressanta längre. De ska ju ändå dö, säger Heleen Rebel.

Tom Alandh säger att det är viktigt att public service inte glömmer bort vad som egentligen är deras kärnuppdrag. Själv har han försökt leva upp till det i 54 år, och han säger att på det hela taget tycker att det görs oerhört mycket god journalistik i Sverige även fast kändisbesattheten inom journalisten nu är än större än förr. 

– Man bygger upp fullständigt ointressanta människor, som familjen Wahlgren, vilka får alldeles ohemult mycket utrymme i media.

Han hoppas att de vanliga människorna inte ska glömmas bort av journalisterna. Vad gäller hans egen gärning så är det antagligen skrivandet som hädanefter hägrar. Och egentligen är det kanske inte någon dålig deal. 

– Det är rätt märkligt, men jag är ändå mer stolt över de få böcker jag skrivit än alla de hundratals filmer jag spelat in, säger Tom Alandh.