Future Perfect
Författare: Mara Lee
Förlag: Bonniers
Mitt i sin nya bok Future perfect börjar Mara Lee plötsligt skriva en äkta konstnärsroman. En skildring av bohemernas liv i Paris, som är något av det bästa som skrivits i genren på mycket länge.
Konstnärsromanen hade sin storhetstid i Frankrike på 1800-talet. Emile Zola skrev en, bröderna Goncourt en annan. Henry Murger skrev den mest berömda, Scènes de la vie de bohème, som blev till operan La bohème.
Huvudpersonen hos Mara Lee kallas Trip och är inte konstnär utan konstnärsmodell. Han blir berömd för sin skönhet och sin hämningslöshet. Precis som på 1800-talet är modellsittandet nära besläktat med prostitution, och Trip låter sig utnyttjas i parker och skumma gränder.
Trip vill förlora sig i smärta och självförnedring, han vill krossas för att krossa den kärlekssorg han bär med sig hemifrån Sverige. Utan avsikt snubblar han över sin okände halvbror, en aristokratisk överklassman med exklusiv smak och neurotiska störningar. Liksom i förbifarten knyter Mara Lee ihop lösa trådar och gåtor som hängt med till Paris från romanens ramhandling.
Ursprungligen kommer Trip från ett litet samhälle i nordöstra Skåne. Mara Lee kallar det Kvitorp. Kanske är förebilden Osby, Glimåkra eller Hästveda. Där lever han med några andra utkantsvarelser: fria själar omgivna av små inskränkta brackor. Det är utkantsvarelsernas historier som är romanens ram. Men det är bohemskildringen från Paris som är dess centrala styrka.
Svensk landsbygd passar annars perfekt för Mara Lees syften: att gestalta hur avvikare definieras och stämplas ut, med normalitetsideal, rätvinkliga drömmar om ”kubiska moln” och förstucken dubbelmoral.
I Kvitorp bor den vackra, utlevande och föga ordningssamma sömmerskan Dora, som haft ett föraktat förhållande med en handikappad yngling och fött sonen Lex. Denne är i sin tur förbittrad på sitt ursprung, på sin mor och på sin halvbror Trip: gyllenblond sångfågel med guld i strupen och guld i hjärtat. Till trion kommer Chandra, projektionsduk för pedofila fantasier och rasistiskt skvaller. Liknar hon inte en rom, trots hemförhållanden i solitt mexitegelvit familj?
Det går illa för kvartetten. Dora är en allt annat än omhändertagande mor, barnen svälter periodvis. Efter en skandal med sexuella och våldsamma inslag blir hon tvångsintagen på mentalsjukhus. Chandra hamnar på ungdomsvårdsanstalt för vanartiga flickor med ätstörningar och andra diagnoser som nymfomani. Där kommer även hon i kontakt med prostitution, unkna handlingar på det lilla samhällets skuggsidor. Trip räddas undan en hotande dom för misshandel, och hamnar alltså i Paris som ett slags flykting.
Romanen berättas ur de tre barnens perspektiv. Först Lex, som är en gränsgångare mellan aggression och kärlek, mellan ansvarsfull ordning och avundsjuk beundran för Doras, Chandras och Trips frihet. Lex betyder lag på latin, förmodligen en avsiktlig vink från författaren.
Chandra och Trip försöker däremot, var och en på sitt sätt, orientera sig mot självförverkligande och mer eller mindre destruktiva njutningar.
Mara Lee är inspirerad av den franske författaren Pascal Quignard, främst prosapoemet Sarx, sarkasm, som betyder ”att bita i köttet”. Sarkasmen, säger Quignard, är yta istället för djup, kropp istället för symbol.
Främst Chandra reflekterar över, och drabbas av, hur sexistiska och rasistiska sarkasmer används för våld och kontroll: ”Om vissa ord faller som piskrapp, slungas andra som stenar.” Inte bara ord utan även syner kan vara smärtsamma för den som är estetiskt känslig.
Mara Lees språk pendlar mellan krass realism och intensiv naturromanticism, där naturen också innefattar otämjda kvinnor och barn. När kategorierna uppgår i varandra uppstår svindlande vackra passager.
Future Perfect är en fantastiskt rik, bitvis komplicerad roman, som också innehåller annat stoff. Dora har skapat en kollektion av kläder för människor med kroppsliga handikapp. De ska få bära någonting vackert, men kläderna är uppenbarligen lika avvikande från normerande former som bärarna. Frågan är om de handikappade får vara subjekt, eller om de är fetischer.
Till detta kopplar Mara Lee en avancerad fiktion om ett historiskt klädesplagg, kallat l’amovibla, som koncentrerar sexualiteten till utopisk frihet, tvångsmässig boja och extatiskt vansinne.
Doktor Charcots beryktade hysteridemonstrationer på sinnessjukhuset Salpêtrière figurerar. En viss läkarstudent vid namn Sigmund Freud var en av åskådarna, och Dora hette en av hans senare patienter.
Klänningen blir en symbol för ”moderns svek och därmed hatet till modern samt den vuxna, hotfulla sexualiteten. Men den symboliserar också den unga flickans tysta medgivande, njutningen i att passivt ge efter, samt inta rollen som objekt (gåva) till en okänd betraktare eller förövare”.
Thomas Alva Edisons berömda talande dockor kopplas till myten. De ser verkligen ut som en sadomasochistisk pedofils våta dröm.
Mara Lees roman är präglad av ambivalensen mellan underkastelsens njutningsfulla självutplåning och troheten mot okränkbar integritet. Som i de flesta skildringar av sadomasochism handlar det om smärtans och förnedringens förförelse snarare än om förförelsens smärta.
Smärta botas med mera smärta och sår samt svart romantisk dyrkan av självförbrännelsen. Frågan är om klänningen är ett uppror mot den perfekta framtid som det rätlinjiga samhället eftersträvar. Eller om den också är ett fängelse. En tvångströja under den patriarkala blicken.
Patriarkatet härskar med våld och pengar, det är en poäng i Mara Lees bok. Chandra är den enda i Kvitorpskvartetten som kommer undan med livet i behåll och någorlunda friskt psyke.
