– Jag tror att det stod i någon eller ett par recensioner där i början, sedan har det liksom hängt med, förklarar Pontus Stenshäll när genomgången är över.

Även om ”slakt” kan tyckas hårt så är just klassikerna vad Pontus Stenshäll ständigt återkommer till som regissör. Förutom Shakespeare så är det ett långt spann av pjäser som Ett dockhem, I väntan på Godot, Utvandrarna, med flera som passerat revy. De har helt enkelt blivit hans signum, och det finns flera anledningar till det.

– Dels så är klassikerna ofta just klassiker för att de är bra. Det är ju en av teaterns särarter att återuppliva samma pjäs om igen. Det är ingen annan konstform, utom klassisk musik, som jobbar så. Och sen kommer inte författaren och har några invändningar heller, och det är ju smidigt, förklarar Pontus Stenshäll skämtsamt.

Teaterns flagskepp

William Shakespeares pjäser beskriver han som teaterns flaggskepp.

– Jag är väldigt fascinerad av hans tid. Den Elisabetanska teatern och hur han och dom lyckades fånga ett så brett spektra av publik. Allt från de mest lågutbildade till kungahuset. Det är den totala folkligheten, och därför är pjäserna också så rika. Vissa partier tilltalar en del av publiken och andra någon annan.

Den delen, att blanda komik och tragik, högt och lågt med mera, ligger Pontus Stenshäll varmt om hjärtat.

– Ja, absolut, och det är det som jag tycker är teater, och även livet. I den mest svarta stund så finns det även komik. Men ofta får man inte göra så i svensk teater, för då anses det ytligt och att man skojar bort det, vilket jag tycker är så otroligt dumt, suckar han.

Sådan kritik dyker upp då och då vid Pontus Stenshälls uppsättningar. Han har fått ta en del stryk i recensioner för de mindre allvarsamma partierna i pjäserna.

– Det första jag gjorde här som chef var Mephisto. Den hyllades av vissa recensenter och andra tyckte det var ”lustifikationer”. Så jag är rätt van nu. Men jag blir glad av bra recensioner och mer uppgiven av dåliga, i bemärkelsen om jag tycker de är illa skrivna eller kommer med dåliga invändningar.

”Old school”

I Kung Lear vill Pontus Stenshäll ta med sig publiken in i den Elisabetanska teatern, och visa hur den troligtvis var tänkt att spelas på Shakespeares tid. Den är medvetet något gammaldags, eller ”old school” som man kanske sagt nu, för att ytterligare bre på det anakronistiska i det hela.

– Det är väldigt lite scenografi, gamla dekorer från teaterns källare och sådär. Så vi ”leker” nästan teater och det tycker jag gör att man hänger med i de snabba, ickenaturalistiska vändningarna som finns i pjäsen.

I samma anda har de lyft in prologen från ett annat Shake-speareverk, Henrik V, där publiken hälsas välkommen och ombeds se milt på skådespelet de strax ska få bevittna.

Pontus Stenshäll är i grunden skådespelare själv, innan regin mer och mer tog över. Det började han med 2006, på moment: teater, som ligger i Stockholmsförorten Gubbängen.

– Vi var ju en massa kompisar som startade moment. Konstnärer, musiker och allting. Men så vid första uppsättningen så saknade vi en regissör. Och då var det någon som tyckte att ”ska inte du göra det Pontus?”. Och så blev det. Innan det hade jag jobbat mycket i kollektiva processer, så det kändes som ett naturligt steg.

”Varit på samtliga teatrar”

På Göteborgs stadsteater hamnade han många år senare. Efter moment blev det uppsättningar på några institutionsteatrar, följt av några fler institutionsteatrar vilket till slut ledde till att Pontus i stort sett varit på samtliga stadsteatrar, enligt egna ord.

– Helt plötsligt hade det gått 15 år och jag började tänka att det kanske var dags att prova någonting nytt. Samtidigt regisserade jag en pjäs här och då frågade de om jag ville komma på en intervju helt enkelt.

Började i Karlskrona

Redan innan utbildningen vid Teaterhögskolan i Malmö, hade Pontus Stenshäll börjat med teater på något som kallades UDG-teatern i Karlskrona. Detta till trots så känner han sig rejält hemma i Göteborg.

– Jag har alltid känt mig som halvgöteborgare eftersom mamma och alla mina släktingar är härifrån. Jag tillbringade alla mina somrar och så här. Mormor och morfar möttes på Stora teatern när de tittade på operett och mamma och pappa träffades på Kungstorget. Så, ja, jag har alltid sett Göteborg som hemstad jämte Karlskrona.

Samarbete med 123 Schtunk

Skådespelarna i Kung Lear består av blandade delar av Stadsteaterns egna ensemble och inlånade aktörer. Bland annat ett samarbete med Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson från gruppen 123 Schtunk, som vanligtvis sysslar med Commedia dell’arte.

– Det finns inte så många äkta narrar, och jag ville att det skulle vara det. Lasse Beischer med sin erfarenhet var den jag kunde tänka mig skulle klara av den rollen. Vad han tillför är unikt. Och Josefin är en fantastisk skådespelare, så då kunde hon spela dotter, så de gemensamt kunde ta det här giget.

Narrens funktion i pjäsen rimmar väldigt väl med Pontus Stenshälls syn på teater.

– En del stryker den när de sätter upp Kung Lear, för att de tänker att den förstör tragedin. Men jag tycker att den förstärker. Narrens komik gör tragedin djupare och tragedins djup gör narren roligare. Det är de två klassiska teatermaskerna.