Kanske har Daniel Sjölin ändå till sist med armar långa och starka som en jättebläckfisk från havets botten, nått gränsen. Finförfattaren som blev folklig Babel-programledare och sedan lagom vass och självironisk Expressen-penna och mansrollspoddare tillsammans med kumpanen Eric Schüldt, framstår som alldeles för snäll för att vara en riktig kulturman.
Epitetet vars innebörd vridits mot en alltmer vidrig position under det senaste decenniet. Från att det betecknade en visserligen uppblåst men också lite vek och fjantig typ i kofta eller manchesterkavaj med en sönderläst pocketupplaga av Gunnar Ekelöf i bakfickan på formlösa jeansbyxor. Till att bli ett av asen som tar syre på alla andras bekostnad och dessutom förgriper sig på kvinnor, utan påföljder, eftersom han anses/anser sig vara ett geni.
Vridningen mot gärningsman hade redan påbörjats när metoo-rörelsen tog fart hösten 2017, men efter det är det stört omöjligt att höra talas om en kulturman utan att tänka på mörka källare. Både i Stockholms kulturvärld och i den manliga sexualiteten.
Ingen vill ju vara han.
Men när nu attack och rekyl, uppror och backlash, slagit fram och tillbaka så många gånger i svallvågorna efter metoo, har allt blivit meta. Då kanske det absolut bästa sättet att konfrontera kulturmannen är att slita upp allt som associeras med honom och kasta det vilt omkring sig. Som Daniel Sjölin gör i en ny kortroman.
Som en sommarföljetong åt sin forna arbetsplats, Expressen Kultur, har han skrivit en kortroman med titeln ”Erövraren”. En text på 55 sidor som vällustigt vältrar sig i allt det vidrigaste med både kulturmannen och den kulturvärld som fött fram honom. Man kan tänka lite Michel Houellebeq, i svensk lightvariant.
Jaget är programledare för ett kulturprogram i SVT. Han är också gift och har barn. Men allra helst sitter han i källaren på 10 miljonersvillan i Enskede och super, medan husets grund skevar allt mer, gradvis sjunker ned i den instabila lerjorden – helt utan subtilitet i sin metafor över jagets fall ned i dyn.
En satir över smutsig maskulinitet framodlad i en kontaminerad PK-miljö, där läpparnas bekännelse aldrig haft fäste i vare sig hjärta eller ryggrad. I alla fall inte hos x, som försökt puttra på som en ”god” man ledd av feminism och antirasism men hela tiden haft koll på, och utnyttjat, sitt överläge …
”Jag skulle givetvis aldrig hålla en manlig kollega om ryggen. Dem måste man alltid kunna bräcka för de konkurrerar ju på riktigt – med sina meriter. Ja, såvida de inte har identitetspolitisk kredd förstås. I vart kan man ju inte ligga med dem.”
Han har bestämt sig för att börja ligga runt, bland redaktionens praktikanter. Kasta av sig pk-förklädnaden och bli en riktig kulturman. Först går det så där. Sedan visar det sig att just exakt i epicentret av det djupaste misslyckandet – det är där kulturmannen finner sin heliga graal.
Så klart. Bara i sin naknaste, fulaste form blir mannen kultur.
”Erövraren” är rätt så tramsig och lite rolig, Daniel Sjölin skriver utan stora litterära ambitioner rakt och yvigt. Det är en text som slåss och fäktar mot vitt skilda ting som SVT:s personalpolitik, instagramfeminism och parterapi. Allt är villebråd. Allra mest utsatta är författarens egna planteringar i texten, som att han låter sin jagberättare vara ingift i en svenskiransk familj (men åååh så pk). Till sist landar Daniel Sjölin läsaren i en krater, orsakad av den enorma implosion av självhat som bara kan komma ur ett riktigt väl tilltaget ego.
Vilket ändå är en perfekt bild av en manstyp som blivit anpasslig och överlevnadsduglig som en kackerlacka: det går inte att förgöra kulturmannen, han bara göds av ditt och mitt och sitt eget förakt.
Kulturmannen är död. Leve kulturmannen.
