En nyhet som fick det att knytas lite i magen på de föräldrar som undviker att gå på Gröna lund sen i somras. Naturhistoriska är ett av de mest populära besöksmålen för förskolor och skolor i Stockholmsområdet. 

Det är inte det första statliga museum som inte längre kan hålla öppet. Nyligen rapporterades att Nationalmuseum kan tvingas att stänga på grund av orimliga hyreskrav från den statliga fastighetsägaren. 

Huset har just lyxrenoverats, men de gamla hyresgästerna har inte råd att stanna kvar. En fälla som drabbar många hyresgäster i Stockholm. Men just på Nationalmuseum kommer det bli svårt att hitta nyrika hyresgäster som kan ersätta de gamla. Eller vad vet jag, förresten. Det kanske funkar utmärkt att hyra ut huset till någon nyrik tech-entreprenör. 

Men kulturpolitiken står just nu inför ett vägskäl. 

Kulturministerns statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall har trumpetat ut att hon är trött på den ”identitetspolitik” som präglat svensk kultur och att hon nu vill ha ett tydligt fokus på kulturarvet istället. I mars ville ministern instifta ett ”nationellt kulturskyddsråd” som ska jobba för att bevara vår kulturhistoria i händelse av kris.

Perfekt.

Kulturarvet behöver dig mer än någonsin, kulturministern. Det håller bokstavligt talat på att rasa samman över våra huvuden. 

Det är dags att sluta snacka och börja agera.

Om inte minister Liljestrand kan förhandla fram ett rejält krispaket och se till att våra mest populära museer håller öppet så finns det inte mycket sanning bakom orden.

Den löjeväckande hyresmodellen måste så klart också bort. För om det är något som faktiskt kan stämplas som ”kulturarv” (ett hopplöst och överanvänt ord) så är det samlingarna på våra statliga museer. 

Personligen har jag inga större förhoppningar på att denna kris blir en väckarklocka för kulturministern och hennes stab. Moderaternas kulturpolitik har alltid haft som ledstjärna att den ska kosta så lite skattepengar som möjligt. 

Det ser i grunden kulturlivet som en del av besöksnäringen.

Deras nya kulturkrigsbabbel om kanonbildning och kulturhistoria, är troligen bara roligt så länge det inte kostar något.

I slutändan är det Norrköpings-modellen som visar färdriktningen för den moderata kulturpolitiken. Mer av samma vanliga. Hyvla och spara tills innertaket rasar in. 

Förhoppningsvis kan marknadskrafterna putsa upp ett nytt.