Det blev ingen 37-årsfest. Vi skulle ha maskerad. Jag slängde upp min Marie Fredriksson-peruk på hatthyllan, och där blev den liggande. Jag skulle sjunga ”Ännu doftar kärlek”, eller, ännu hellre, ”It must have been love”, i skinnpaj, med mick. Det blev inget Dramatenbesök heller, ingen Klotty-teater på Scalateatern. Tre veckor in i karantänen såg jag Greta Gris familj stiga på en färja mellan England och Frankrike, och hela hjärtat började bulta. Jag insåg: Jag var svältfödd på kultur. Hade binge-kollat mig igenom hela ”Love Is Blind” på Netflix, alla andra serier också, lyssnat mig mätt på mitt eget knaprande på chips och stoppat ner handen en gång för mycket mellan linning och mage. Jag hade förvandlats till en monokultur, förhöll mig bara till Anders Tegnell, Aktuellt, Greta Gris och coronascrollen.
Det tog mig inte lång tid att inse de allvarliga verkningarna av ett liv utan kultur. Och med kultur menar jag inte bara det lilla Dramatenbesöket, jag menar kulturen som uppstår i det mänskliga mötet där vi pratar, skrattar, drar en anekdot och inspireras av varandra på ett sätt som inte kan ske via Zoom. Kultur är också kärlek, riter (min kusins bröllop! talen! kramarna!), och vårt sätt att bli till inför varandra genom att, ja, dra på oss en skinnpaj och sjunga Roxette-covers tillsammans på en fest.
Vi som jobbar med kultur måste ibland försvara vår existens, motivera varför kultur behövs (Va? Har ni konsert på schemat? Vad leder det till?) men nu tog det inte lång tid att fatta att ett samhälle bärs inte bara av Tegnell-människor och en vårdapparat som fungerar. Vi som jobbar med kultur är också samhällsbärare.
Särskilt lång tid tog det inte heller innan politikerna skulle börja använda coronakrisen för sina syften. Wiks folkhögskola, där jag jobbar på skrivarlinjen, hade kulturnämnden i Region Uppsala redan börjat montera ner, eftersom de inte längre kunde se värdet av kulturutbildningar i regionen vägt mot allt annat de måste bekosta. Och nu, när krisen kom, blev det snabbt möjligt att lägga ner alla estetiska linjer på skolan; det vill säga ”pausa” tre av dem och lägga ner teaterlinjen helt. Nämndordförande Cecilia Linder (M) hänvisar i UNT till den ”arbetsplatskonflikt” som pågått i ett läsår mellan ledning och skola, och som enligt Region Uppsala resulterat i ”brister som trots omfattande insatser i arbetstid, ekonomiska resurser, medarbetarstöd, konsultation genom externa aktörer, företagshälsovård och kuratorstöd kvarstår.” (Det enda jag såg av detta var dyrt inhyrda konsulter, i övrigt undervisade jag i månader utan rektor, utan företagshälsovård, utan APT, kuratorstöd eller medarbetarsamtal, och med ett uppsagt fack och stor otrygghet). Wiks folkhögskola ska nu användas till allmän kurs som ska hjälpa Sverige genom krisen.
Och visst. Folkhögskolan har alltid kunnat användas där samhället behövt den som mest. Men även i en kris tar man ställning. Vi vet att Sverige bärs upp av ett starkt demokratifundament där var och en ska kunna påverka sin situation i livet. Alla kan inte gå Läkarlinjen eller KTH, men alla vuxna kan gå på en folkhögskola, och det uppdrag staten har gett oss – att 1. Främja demokrati, 2. Ge varje deltagare möjlighet att påverka sitt liv, 3. Utbilda befolkningen och 4. Skapa en relation till konst och kultur, fogas på folkhögskolan ihop på ett unikt sätt till ett av grundsegmenten i vårt demokratiska samhälle. För demokrati är inte av naturen givet, det måste skapas, varje dag. Precis som konsten; den hänger inte bara i ett chefsrum och är vacker, den måste göras, och ha ett rum där den blir gjord.
Hur? Vem ska erbjuda det rummet? Ska vi i Sverige låta marknaden sätta sina käftar i allt vårt offentliga? Jag vet att det finns andra rum som erbjuder förlösning och inspiration för en ung person med konstnärsdrömmar: det finns droger, det finns gurus på Instagram, det finns dyra kulturutbildningar för den från rätt samhällsklass och med cash på banken. Men det våra panikslagna regionpolitiker saknar känsla för, är att mångas väg in i samhället sker via kulturen. Såret på samhällskroppen kan bli svårt att återhämta sig från ifall kulturutbildningarna i Sverige släcks ner.
