BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är här som vi träffar Johnny Larsson och Anna Ganslandt, två konstnärer som på olika sätt är involverade i VSA.
Organisationen har huserat i lokalen i Majorna sedan 2008. Innan dess hade de sin verksamhet på Hisingen.
– Då var vi väldigt isolerade och hade svårt att nå ut. De enda som hittade hit var de som målade. Men det har det blivit ändring på sen vi blev mer centrala, säger Johnny Larsson.
Performanceartist
Han har varit anställd på VSA sedan 2005 men är även aktiv konstnär. Han berättar om en gång då han gjorde ett performance i VSA:s lokaler. På väggarna sitter stödhandtag i märkliga positioner och under sitt performance höll han sig i dem och stapplade runt. Han gjorde det nog lite för bra, då många av besökarna genast sprang fram och ville hjälpa honom genom att erbjuda en stol.
– Så var det någon som kom på att det var ett performance och alla satte sig ned för att titta, så då dog det på en gång. Men det blev ändå väldigt lyckat, säger Johnny Larsson och skrattar.
Han titulerar sig dock främst som poet och musiker. Hjärtat finns i musiken, men hjärnan i poesin, konstaterar han.
– Jag tycker du behandlar din poesi väldigt styvmoderligt, du är en fantastisk skribent, flikar Anna Ganslandt in.
Fokus på konsten
Hon är konstnär och driver konstnärskollektivet Skup Palet tillsammans med Jan Pilgaard. Under många år har hon dock hjälp VSA med ekonomi och administration och har ett aktivt samarbete med dem.
Konceptet kommer från början från USA. Där grundades den första VSA-föreningen år 1974 av Jean Kennedy Smith, president John F. Kennedys syster. I dag finns ett 30-tal föreningar i USA, och drygt 50 föreningar internationellt. Göteborg är platsen för det svenska huvudkontoret. Medan dagens amerikanska VSA-föreningar har sitt huvudfokus på välgörenhet, där administrativa kontor främst arbetar med att dela ut pengar till olika organisationer för funktionsnedsatta, fokuserar man i Sverige mer på att bistå med verktyg för att utveckla konstnärliga förmågor. Tidigare var det mer uttalat att den svenska organisationen var en förening för funktionsnedsatta, men det är något som man har velat komma bort ifrån.
– Det centrala för oss är det konstnärliga uttrycket, inte funktionshindret. Vi är inte en daglig verksamhet. Ibland har vi fått förfrågningar om att ställa ut just eftersom vi är funktionsnedsatta, men det är ju inte där som vi vill att fokus ska ligga, säger Anna Ganslandt.
Det har dock inneburit att organisationen kämpar om kulturpengarna på samma villkor som många andra. Tidigare fick de till exempel bidrag från Arvsfonden.
– Det får vi inte längre. Men Göteborg stads social resursnämnd har hjälpt oss otroligt mycket med omställningen, berättar Johnny Larsson.
Plats att söka efter uttryck
Under två dagar i veckan kan föreningens medlemmar komma till VSA och måla i ateljén, skriva manus, skapa musik, eller ägna sig åt något annat konstnärligt uttryck.
– Medlemmarna kan komma hit och söka efter sitt uttryck, de behöver inte ha en färdig idé innan. De kan också möta folk att samarbeta med. Någon kanske har en idé till ett performance, men vill inte själv vara den som genomför det. Eller så vill någon fotografera, men kan inte själv hålla i kameran. Då kan den personen få hjälp av sin assistent genom att beskriva precis vilken bild som ska tas, säger Anna Ganslandt.
På VSA och i Rehab-shop anordnas även samarbeten med andra kulturutövare. Som i kväll, då konstfanzinet Okkult har release för sitt femte nummer i VSA:s lokaler. Magasinet publicerar konst som annars inte har ett självklart forum, och flera av VSA:s medlemmar har tidigare blivit publicerade där. Under releasen blir det utställning samt spelning, bland annat med Njurmännen och Nachdenken.
– Vi har inget fast schema, men samarbeten är viktiga för en förening som denna. Det hjälper oss att synliggöra verksamheten och nå ut med våra frågor. För att det ska bli lyckat är det viktigt med schyssta och gemensamma värderingar. Att tänka icke-normativt, säger Anna Ganslandt.
Måste kräva sitt utrymme
Att ge medlemmarna självförtroende att ta plats i kulturlivet är en annan viktig del av verksamheten. Johnny och Anna menar att kulturen kan vara svårtillgänglig för många.
– Det finns ju vissa som aldrig går på ett konstgalleri. På många sätt är det en väldigt stängd värld, säger Johnny.
– Precis. Och det är en värld där man måste slå sig fram för att synas och höras, där man måste tränga in och kräva sitt utrymme, för det är ingen som blir inbjuden. Det kan bli ännu svårare att göra när du bryter normen på något sätt, oavsett om du gör det genom etnicitet, kön eller genom din kropp, säger Anna.
Samtidigt är det normbrytarna som är bärare av erfarenheter andra inte har. Erfarenheter som kan vara betydelsefulla i skapandet, och som ger infallsvinklar den breda massan annars inte skulle komma i kontakt med.
– De perspektiven som personer med funktionsnedsättningar har saknas ofta i kulturlivet. Jag tror att det är väldigt olyckligt om kulturen blir homogen. Konst är en specialistkunskap med traditioner och koder, så måste det vara också, men efter-som konst även är erfarenhet berättad på ett visst sätt tillhör den alla. Då är det viktigt att inte bara en berättelse upprepas, säger Anna.
”I dag krävs plattformen”
Och det är där som VSA kan göra skillnad.
– Egentligen hade ju det bästa varit ifall vi inte behövdes. Men i dag krävs den plattformen för att ge förutsättningar till våra medlemmar att utöva konst. Och tanken på att vi gör skillnad är det som gör att vi fortfarande kämpar. Vi kan se till att de här frågorna lyfts och att samtalet förs i det offentliga rummet, säger Anna.
– Det är så många som tror att deras berättelser inte har något utrymme. Vi vill visa att de har det.