Regissören Magnus Carlsson är relationsfantast. Framförallt är han intresserad av de misstag vi begår i förhållanden – som vi visserligen lär oss av men som aldrig gör oss till fulländade relationsexperter. Nu är han aktuell med pjäsen Faces, omarbetad från den amerikanska filmen från 1968 med samma namn, regisserad av filmpionjären John Cassavetes.

Den kretsar kring det gifta paret Richard och Maria vars förhållande är på upphällningen. Skilsmässan står för dörren och Richard inleder en relation med den prostituerade Jeannie, medan Maria påbörjar en förbindelse med en yngre man, Chet.

– Jag gillar när det skaver, säger Magnus Carlsson om den närgångna skildringen av paret.

Den lilla scenen i Göteborgs dramatiska teater, där publiken sitter så nära att de kan sträcka ut en hand och nudda skådespelarna, bidrar till en liknande obekväm intimitet, menar han.

– Det är en plats i Cassavetes anda.

En rakare föreställning

Men när Faces nu sätts upp i teaterform för första gången i Sverige verkar den bli både enklare och mer komplicerad än sin föregångare. Medan skådespelarna uppmanades att improvisera under inspelningen av den över två timmar långa filmen är den nutida föreställningen rakare.

– Det är inga 25 minuter långa improvisationer. Jag tror att jag har gjort teaterversionen mer lättillgänglig, det är inte en experimentpjäs, utan ganska klassisk. Men jag har behållit komplexiteten i rollerna, berättar Magnus Carlsson.

Samtidigt för han med sig element från filmvärlden, där hans egen karriär som regissör tog sin början. Ironiskt nog är det just dem som Magnus Carlsson menar kommer skilja pjäsen från filmen.

– Jag är inne i en period där jag vill bli mycket mer teknisk. Jag kommer från en Cassavetes-anda där man alltid förlitar sig på skådespeleriet, men den här föreställningen är alldeles för teknisk för att vara Cassavetes. Det hade han avskytt.

Det är över 50 år sedan filmen hade premiär. Förhåller sig pjäsen annorlunda till könsrollerna jämfört med hur de porträtterades då?

– Vi försöker vara i tiden och inte återupprepa könsrollsbilder, till exempel genom scenografin och hur skådespelarna förhåller sig till olika rum. Samtidigt utspelar den sig 1968, rollerna måste vara från den tiden och karaktärerna kunna få göra fel.