En storhjärtad gatuprostituerad visar vägen åt en nydumpad finansman när han kört vilse på Los Angeles gator, och när den känslomässigt handikappade finansmannen betalar henne för att spendera en vecka med honom i hans luxuösa hotellsvit uppstår snart ljuva känslor. Låter inte som ett vidare realistiskt scenario, eller? När ”Pretty woman” nu firar tre decennier finns hur som helst all anledning att titta tillbaka på den film som inte bara blivit en av de mest inkomstbringande romantiska komedierna någonsin, utan även kritiserats för vad många menat är en glorifierande bild av prostitution.
När den aspirerande manusförfattaren J.F Lawton i slutet av åttiotalet skrev manuset till vad som då gick under titeln ”3 000”, den summa som finansmannen Edward betalar Vivian för att tillbringa en vecka med honom, rörde det sig från början om ett mörkt drama där en kokainberoende Vivian med nöd och näppe lyckas hålla sig drogfri under deras vecka tillsammans. I det ursprungliga slutet blir Vivian utkastad ur Edwards bil, och tar i filmens sista scen en buss till Disneyland tillsammans med rumskompisen Kit. Men i händerna på produktionsbolaget Disney kom historien snart att göras om till en Pygmalion-betonad prinsess-saga utan vidare mycket droger, men med ett riktigt Hollywood-lyckligt slut – allt med Lawtons eget godkännande, ska tilläggas. Producenten Laura Ziskin bidrog dock till det plåster på såren-feministiska slutet, där Edward efter att ha klättrat uppför brandstegen till Vivians fönster frågar vad som händer efter att hennes drömmars riddare räddat henne, och får till svar ”Hon räddar honom tillbaka”.
”Före sin tid”
Att filmens Vivian ägnade så pass mycket kraft på känslomässigt arbete innan begreppet ens var uppfunnet, plus alla myriader med frågor den förmenta jämställdheten i deras spirande handelsvarurelation väcker, är en sak. Men är Vivian, trots all kritik av filmen, egentligen en feministisk karaktär med sina uttalade krav på Edward och hans behandling av henne? Den amerikanska feministen och författaren Roxane Gay, som har beskrivit ”Pretty woman” som sin absoluta favoritfilm, menar att filmen i själva verket var före sin tid vad gäller frågan om samtycke. När Edward spontant outat Vivian som prostituerad för sin advokat på den societetsmässiga hästpolotävling dit han tagit henne, återvänder hon sammanbitet till hotellrummet innan hon briserar i ett rasande ”Du äger mig inte, jag bestämmer! Jag säger vem, jag säger när, jag säger vem!”. Det är svårt att se samma benhårda attityd hos låt säga Sandra Bullocks karaktär i misogyna ”The proposal”, där en kvinna i karriären hunsas till giftermål av sin kärlekskranke kontorsmedarbetare, eller i humordebaclet ”The ugly truth” där ett sexistiskt kräk lär en kvinnlig tv-producent att vägen till en mans hjärta är att aldrig kritisera eller nämna egna problem.
Vivian tackar också med eftertryck nej när Edward erbjuder henne älskarinnestatus med egen lägenhet, vägrar inledningsvis att kyssas och har ett knippe kolorerade kondomer i stövelskaftet som inte är förhandlingsbara. Det är med andra ord hon själv som definierar villkoren för det sexarbete hon utför, där hon och väninnan Kit, spelad av Laura San Giacomo, dessutom verkar självständigt utan någon dikterande hallick.
Högst diskutabel
Samtidigt vet alla med den minsta kunskap om sexhandel att det är ungefär triljoner större chans för en prostituerad att bli uppspöad av sin klient än att bli överöst med tjusiga märkeskläder, och att det ursprungliga manuset förmodligen skulle gett en långt mer trovärdig bild av vad prostitution faktiskt innebär. ”Innan jag blev prostituerad, våldtagen, misshandlad, kidnappad och inspärrad som ett resultat av prostitution, såg jag också filmen som en romantisk komedi”, konstaterar före detta traffickingoffret Marian Hatcher i en artikel i tidningen Time. Det är heller inte svårt att se ”Pretty woman” som en högst diskutabel tvåtimmarsreklam för sugar daddy-fenomenet. Det råder i ytlighetskulturens namn dessutom inget tvivel om att en mer alldaglig version av Vivian förmodligen hade fått stanna i den rännsten Edward valt att hämtat upp henne ur. Genom filmen löper ett pärlband av blickar och kommentarer som understryker hur Vivians skönhet också gör henne – till skillnad från de andra gatflickorna och från drogberoende kompisen Kit– värd ett bättre liv.
Guilty pleasure
Så varför fortsätter då ”Pretty woman” att vara en guilty pleasure-film för tredje vågens feminister och andra? Kanske för att Vivians självdefinierande slutreplik ändå inger någon form av hopp för en framtida jämställd relation paret emellan. Och för att vår instabila samtid kanske också kräver sina doser av fluffigt förljugna sagoberättelser, hur mycket de än får oss att vilja gömma oss bakom soffkudden.
