Hur gör man teater av elva barnböcker, en serie flickboksklassiker som inte bara berättar om den olycksaliga som fick prinsen och kungariket utan också om hur fattig-Sverige reformerades, hur folket slets upp ur lervällingen och förnedringen av den framväxande arbetarrörelsen och att det inte var överhetens goda vilja utan socialismen som gjorde skillnaden?
Efter att ha sett lite för många duktigt och träigt redovisande försök att iscensätta breda berättelser var mina förväntningar inte skyhöga inför Kulturhuset Stadsteaterns ”Kulla-Gulla”. Trots att jag vuxit upp med böckerna i famnen – lärt mig nästan allt jag vet om torparsystem och det tidiga 1900-talets rurala Sverige genom dem.
Men regissören Maria Sid har gripit sig an berättelsen om den guldlockiga torparflickan Gulla och hennes egen resa från misär till överflöd, med en befriande självständighet gentemot böckerna. Sids fokus i sin regi ligger på kropparnas uttryck och på känslor som inte kan låta bli att ta form i kropparna, också när människorna vill låtsas som något annat.
Maja Rungs Gulla saknar välgörande nog den sockersöta sidan av böckernas hjältinna. Istället för guldlockig ängel är denna Kulla-Gulla sprittande barnslig och skevande mänsklig med en beska och ett bett i sig som bättre förklarar hur hon kan bli den revolutionär som hon faktiskt blir.
Dans och akrobatik och spridda sångnummer löper genom den maffiga helaftonsföreställning som ”Kulla-Gulla” blivit. Ensemblen byter roller, spelar barn och gummor, gestaltar eld eller lantarbetare. Scenkonsten essens – att här är det levande människor i ett rum som står för hela magin – framträder och det blir just väldigt levande. Rytmiskt och suggestivt och väldigt charmigt.
Enstaka insatser lyser extra starkt, utöver Rung så Ynge Dahlbergs oemotståndliga gestaltning av mamsell på stora godset och Matilda Ragnerstams Lillungen, bara en av många lysande rolltolkningar där vuxna blir barn, med respekten för barnalivet kvar i varje gest. Och dansaren Sandra Medina som både utslitna torparfrun Ellen och fina fröken Beate som ska försöka göra dam av bonnungen Gulla.
Ibland går det väl raskt rent dramaturgiskt, konflikter som knappt hinner uppstå innan de löses, sidospår utan ordentligt avslut, men det är nog oundvikligt. Sammantaget är det härligt, bitvis berörande, ibland underbart, som när unga fröknarnas kåthet får ta plats i deras kroppar just som de ska tuktas på flickpensionatet. En lek med en barnlitterär klassiker som dundrar fram i storslaget hopp om att förändring är möjligt.
