Manus: Anna Muylaert
Medverkande: Regina Casé, Michel Joelsas, Camila Márdila
Betyg: 4/5
Under valrörelsen 2014 uppstod tv-magi när Ali Esbati (V) kallade rut-anställda för tjänstefolk, varpå Martin Ådahl (C) dundrade att Ali Esbati skulle ”Ta tillbaka det!”. Huruvida Ali Esbati spred moralism som stigmatiserar en yrkesgrupp, eller satte fingret på överklassvärderingar som förklätts i omsorg för de svaga, låter jag vara osagt. Men det finns helt klart platser där gamla tiders hierarkiska normer lever kvar.
Som i Brasilien, där dramakomedin Den andra mamman utspelar sig. Filmen är en av många att på senare år ta sig an kontinentens rigida orättvisor som gjort överklassen till något av en adel.
Brasilien var länge slaveriets hemland. Av de 9,5 miljoner slavar som korsade Atlanten anlände närmare 4 miljoner till Rio de Janeiro. Landet var sist i västvärlden med att avskaffa slaveriet – 1888 – och vid den tiden var hela 40 procent av Rios befolkning i bojor, och näst efter Nigeria har Brasilien i dag störst befolkning med afrikanska rötter i världen.
De privilegierade har tagit till alla tänkbara medel för att behålla sin position – såsom en militärdiktatur mellan 1964 och 1985 – och landet är fortfarande präglat av tiderna av slaveri och auktoritärt styre. Dels genom att cirka 50 000 slavar och barnarbetare fortfarande svettas på sockerrörsfälten, vilket regeringen skamset fick erkänna inför FN för några år sedan. Och dels genom att klasskillnaderna i övrigt är så vida att gamla tiders normer dröjt sig kvar.
Om detta moderna kastsystem handlar Den andra mamman, vars titel syftar på det inneboende hembiträdet Val. Hon har flyttat till São Paolo från nordöstra Brasilien för att skicka hem pengar till sin dotter Jéssica. Förutom att sköta hushållsarbetet är hon en andra mamma åt sina arbetsgivares son Fabinho, då de är för upptagna med sina karriärer: mamma Barbara med glassiga tv-framträdanden och pappa Carlos med självömkan över en konstnärskarriär som är över. Fabinho pratar knappt med sina föräldrar, men inför Val öppnar han sig om sex och förhållanden, och när han har svårt att sova kryper han till och med ner i hennes säng. Familjen är så modern att de lagt ut ömheten på entreprenad.
Vals kontakt med egna dottern Jéssica blir däremot allt mer sporadisk, och sedan tre år kommunicerar de bara via pengakuverten. Så en dag hör dottern av sig och behöver någonstans att bo, då hon vill studera arkitektur på São Paolos universitet. Val blir helt till sig och trycker in en madrass i sitt lilla rum, men Jéssica gillar inte tanken att bo som tjänstefolk, eller att klassposition skall gå i arv. När en betuttad Carlos – som uppvaktar Jéssica med smygrökning och arkitekturutflykter – erbjuder henne det hemtrevliga gästrummet tackar hon omedelbart ja, och rubbar därmed husets tysta överenskommelse.
”Se det här huset som ditt eget”, säger Carlos till Jéssica. Men Val vet hur det fungerar. ”När de ger dig något som är deras är de bara artiga. De är säkra på att vi ska säga nej.” Inte för att det finns någon manual; i tidigare samhällen var reglerna för umgänge mellan klasser uttalade och lagfästa, men i samhällen som är politiskt jämlika, men ekonomiskt ojämlika, är det ofint om reglerna uttalas. Särskilt av människor som i övrigt anser sig upplysta.
Det genialiska med Den andra mamman är att dessa sociologiska poänger förs fram med humor och hjärta, vilket både beror på ett smart manus och på subtilt skådespeleri. Den brasilianska stjärnan Regina Casé gör ett förträffligt jobb som Val, och ger henne många charmiga små husmoderliga egenheter utan att bli en karikatyr.
Detsamma gäller hennes arbetsgivare, som inte görs till slavdrivare, utan till modern, ängslig överklass. De kan inte riktigt njuta av sina privilegier, så de slår i stället vakt om dem: med särskild god glass som tjänstefolket inte får äta, och smaklös inredning såsom en träservis från Sverige.
Och slagfältet i denna tysta konflikt utgörs av poolen, där Val aldrig ens vågat doppa tån. Jéssicas kaxighet, världsvana och intelligens sticker hål på familjens sköra känsla av överlägsenhet, och att hon en varm dag tar ett dopp med Fabinho blir droppen för Barbara.
För, som Den andra mamman visar – eller som en safari till valfritt villaområde med stora, välklippta trädgårdar som är tomma på liv och lek – handlar privilegier inte alltid om vad man har. Ibland är det viktiga kanske att andra inte har det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
