Det är ungefär en vecka kvar till Markus Krunegårds Rastlöst blod släpps. Skivan har legat klar i ett halvår, men först nu når den offentligheten. Trots den långa väntan är Markus Krunegård lugnare än vanligt.

– Det är väldigt skönt att det har dröjt, jag har hunnit vänja mig vid vad jag har gjort. Det känns som att jag har köpt mig ett halvårs lugn. Annars brukar det vara ren panik i samband med skivsläpp, säger han.

Den långa jäsningen har också gjort att skivan blivit ordentligt genomarbetad. Småsaker har justerats, låtordningen har ändrats i oändlighet.

– Jag har ägnat löjligt många timmar åt att flytta om låtar. Veckor säkert. Det är kanske helt oviktigt egentligen, men för mig är det viktigt. Jag måste ju ta det jag gör på allvar, annars är livet meningslöst.

Och han tar sitt musikskapande på allvar. Samtidigt som han inte gör det. Eller, han tar det på allvar men inte på bekostnad av lekfullheten. Markus Krunegård måste ha roligt när han gör musik.

– Är det roligt så blir det någonting, då flyter det på. Det är vad det går ut på för mig, säger han.

Mer som ett band

Att göra skiva har den här gången varit roligare än någonsin. Det är i alla fall så Markus Krunegård känner nu. Mycket beror det på att han inte har ­varit själv. Sedan han startade sitt soloprojekt har han annars gjort i princip allt. Men nu har det fungerat mer som ett band, med Jari Haapalainen och ­Patrik Berger som medskapare.

– Jag har ju alltid gillat att vara med i band, annars är det ganska ensamt att göra musik. Man kan inte begära att någon annan ska engagera sig i det som är ens eget projekt liksom, men nu har Patrik och Jari varit med i processen och det har varit skitkul. Jag tror att det märks på resultatet, att det finns en lekfullhet fast vi också varit väldigt noggranna.

Deras inblandning har också bidragit till att Rastlöst blod är mer genomarbetad än vad Markus Krunegård är van vid. Istället för att bara köra på har det funnits någon som ibland pausat. Och tanken Markus Krunegård hade från början – att göra någonting taffligt och tunt – blev det inte så mycket av. Men det är mest bra.

– Det vore ju tråkigt om jag hade gjort något som blev precis så som jag tänkt. Jag vill gärna själv bli överraskad. Det måste kännas nytt. Inte nytt som i att ingen har gjort något liknande, men nytt för mig själv, jag vill inte hålla på och upprepa mig.

Hyllar rastlösheten

Så istället för att göra en ”klassisk popskiva” som han kallar sin förra, Mänsklig värme, blev det en ­tillåtande och yvig samling låtar. Lite det skivans titel speglar. Rastlöst blod. En hyllning till sin egen och andras rastlöshet.

– Att vara rastlös tycker jag mest är bra, det gör ju också att man kommer vidare, säger han.

Den som känner till Markus Krunegårds historia kan lätt spåra den där rastlösheten. Han har läst en halv arkitektutbildning, varit en del av banden Laakso, Hets och Serenades. Och släppt fem skivor i eget namn. Han står sällan stilla. Har svårt att vila från musiken.

– Men att göra musik känns inte riktigt som att jobba ­heller. Folk ägnar sin fritid åt att väva mattor eller jogga, jag gör musik.

Tolkat Gärdestad

Den här våren, efter att skivan var klar, har han ändå försökt ta det ganska lugnt. Han har till exempel semestrat i USA (och samtidigt skrivit lite musik). Och dessutom gjort musik till LO:s valfilm. Här tolkar han Ted Gärdestad ”Oh vilken härlig dag”.

– Jag gillar budskapet, att vi kan bättre. För det tycker jag verkligen. Det känns särskilt viktigt att bekänna färg nu, att visa att vi är många som inte vill ha ökade klyftor, och att vi inte bara kan låta rasisterna skrika högt oemotsagda.