– Den är inte för allmän beskådan! svarar han skrikande genom publiksorlet. 

Mannen ler medan han gör ett försök att vrida sig ur konstnärens grepp. Vaginal Davis för in handen i hans byxor. 

– Nej, den är inte för allmän beskådan! upprepar han.

– Oh my goooooood, det är en väääldigt stor ... titta på den, den är inte omskuren!

Den amerikanska multikonstnären Vaginal Davis ställer just nu ut på flera stockholmska konstinstitutioner. Bland annat görs ett retrospektiv på Moderna muséet. Fallosar, rosa drömmar och bögsex möter besökaren på museets nedervåning, där delar av den nu Berlinbaserade queerikonens liv och verk visas upp.

I ett mörkt hörn projiceras 30-minutersfilmen ”The last club sucker”. Videon visar finalkvällen på ett klubbevent som anordnades mellan 1994 och 1999 i Los Angeles. 

Utrymmet är utformat som en kyrka, vilket är tänkt att representera hur viktigt stället var för stadens punk-queers, säger Hendrik Folkerts, utställningens curator och intendent för internationell samtidskonst på Moderna muséet. 

– Club sucker gav en scen till så många okända band, främst frontade av kvinnor. I filmen kan man se hur en av dem tackar Ms Davis och blir känslosam. Det är tydligt hur mycket det här stället betydde för dem.

I filmen syns också hur Vaginal Davis, iklädd en jordgubbsblond peruk, går runt och tar på manliga besökare. Några av dem ger hon en stunds oralsex. Det är kvällens performanceverk, en iscensättning av sexualitet och identitet, förklarar Hendrik Folkerts.

– Vaginal Davis är en fantasi. Hon uppfann sig själv, bokstavligt talat. Namnet använde hon först under tidigt 1980-tal och är en sammanslagning av ”Angela Davis” och ”Vaginal”. Sexualiteten och det politiska finns alltid där. Genomgående i hennes arbete är att det handlar om hur sexualiteten iscensätter sig själv – inklusive den här kvällen, där hon är en ”larger than life”-värdinna som går omkring och tar på folk och ger dem oralsex. Det är självklart ett fullständigt extravagant sätt att vara värdinna på. 

Det är helt tillknäppt, du gör det svårt för mig!

Joakim Westman är projektledare på RFSL Stockholm. När han såg verket reagerade han på att flera av männen såg ut att vara obekväma. 

– Känslan jag fick var: ”oj, nu gick det lite för långt, känns det här verkligen okej?” Och när man får en sådan magkänsla brukar det vara ganska bra att gå på den.

Tycker du att gränser passeras som inte borde göra det?

– Det korta svaret är ja.

Joakim Westman poängterar att filmen är skakig och har dålig upplösning, samt att man inte ser männens ansiktsuttryck när Vaginal Davis ger dem oralsex. 

– Däremot finns annat kroppsspråk som visar att de är ganska stela. De är inte så inbjudande, det känns mer som att de observerar situationen på ett ganska ”awkward” sätt. 

På filmens informationsskylt omfamnas det queera utanförskapet: ”Att vara queer är inte bara sexualitet”, citeras Vaginal Davis. ”Queer för mig betyder att inte att inte vilja passa in någonstans. Det är att njuta av sin outsiderstatus som en avvikare, knäppskalle, freakazoid. Att alltid vara misstänkt, pervers, missanpassad.”

Många normbrytare kan känna igen känslan av att först stå ensam mot världen, och sedan hitta sin plats, kommenterar Joakim Westman. Äntligen är man sedd. Folk vill prata med en, dansa med en. 

– Då är det lätt att man går in i en känsla av: ”Nu är plötsligt alla gäster i min värld. Jag bryr mig inte om någonting, allt är bara en fest och nu kan jag vara mig själv och bara ha kul.” Men hur långt kan man göra det utan att det blir på bekostnad av andra människor? Hur långt är det okej att ta med folk på sin egen åktur, bara för att man är stjärnan?

Orden ”stor kuk” tränger igenom de distade gitarrerna, medan Vaginal Davis greppar en man i skrevet. Han trycker bort henne och hon vänder sig till personen bredvid, en rödhårig man med glasögon. Han nickar, knappt märkbart. Vems eller vilken fråga huvudrörelsen utgör ett svar på går inte att uppfatta. Mannen ser stel ut, ler nervöst medan Vaginal Davis går ner på knä och börjar knäppa upp hans byxor. Det är en svår uppgift och mannen hjälper inte till. Däremot för han upprepat sina händer mot gylfen. 

– Det är helt tillknäppt, du gör det svårt för mig! 

Någon bakom kameran erbjuder sig att hålla Vaginal Davis godisklubba så värdinnan kan använda båda sina händer. Mannen för en hand mot kameran, ett litet men uppenbart försök att dölja sin snart blottade penis. 

Filmaren fortsätter att dokumentera och Vaginal Davis får ut hans slaka kön. Hon suger in det i munnen. Det man ser av mannen visar en orörlig gestalt, den högra handen hängande vid sidan. Några sekunder hinner passera innan han tycks få nog. Han för handen mot sina byxor för att avbryta och dra upp gylfen. Vaginal Davis reser sig upp. 

– Woooo! Oh my gooood. 

Klubbvärdinnan ger upp ett segervrål. Någon tjuter i kapp, någon applåderar. Mannen står kvar med ett generat leende. 

Det kan ha känts okej i stundens hetta när man var packad och det var fest och kul, men man kanske inte hade tänkt att det här klippet skulle visas 25 år senare i en konstutställning

Suzann Larsdotter är sexolog och har arbetat med övergrepp mot män. När hon ser videon reagerar hon på flera av männens kroppsspråk.

– Det finns små motståndshandlingar i agerandet hos den som blir antastad. Ibland tycker jag Vaginal Davis lyssnar in det och går vidare, och ibland forcerar hon de här små motståndshandlingarna.

Hon poängterar att man behöver vara extra noga med samtycke i klubbmiljöer. Stället i fråga må vara hur sexinriktat som helst – det betyder inte att man har gett sin tillåtelse bara genom att vara där.

– Kan man bara knäppa upp gylfen och börja suga av någon? Är kontexten verkligen så att alla är trygga och bekväma med det? Nej, det verkar ju inte riktigt så. Med förbehållet att jag kan ha missuppfattat det, så tyckte inte jag att hon inhämtade samtycke i alla interaktioner. 

Är det övergrepp?

– Det beror helt på hur personerna uppfattade det. Det är mottagaren som avgör om det är välkommet eller ovälkommet. 

Joakim Westman poängterar att det kan finnas en maktobalans i filmen mellan Vaginal Davis och besökarna. Det är hennes nattklubb. Hon är värdinna och kvällens huvudperson – omständigheter som skulle kunna göra det svårt att säga nej. 

– Dessutom är de onyktra när de filmas. Det kan ha känts okej i stundens hetta när man var packad och det var fest och kul, men man kanske inte hade tänkt att det här klippet skulle visas 25 år senare i en konstutställning. 

Titta på hans rumpa! Wooooooo! skriker hon och fingrar efter hans anus.

Han känner igen gråzonsproblematiken från sin egen klubbdebut i queervärlden. Han är inte så gammal att han har egen erfarenhet av hur det var när filmen spelades in. Men samtalet om samtycke är väldigt annorlunda idag jämfört med för 10–15 år sedan. 

– En del av de som hon antastar är nog lite yngre än henne, och inte lika öppna och flamboyanta. Det kan jag känna igen mig i. När man började gå ut på den här typen av ställen fanns det ofta äldre personer som kom fram och skulle tycka att man var gullig och ta på en lite. När jag ser tillbaka på det nu tycker jag inte att det kändes okej, men i den situationen drog jag mig ibland för att säga ifrån, och tänkte att ”det är väl så det går till”.

– Oh my gooood, titta på hans bröst!

Mannen står, stel som en pinne, med händerna i byxfickorna medan Vaginal Davis drar upp hans tröja. Hon spänner ut byxlinningen och blottar hans könshår, sedan öppnar hon skärpet, sedan gylfen. Då för han ena handen mot sitt skrev. Den andra är upptagen med att hålla en öl. Vaginal Davis fortsätter att dra ner byxorna, drar under många ”Oooooh my gooood” och ”woooooo!” fram hans pung och slickar på den.

– Den är ljuvlig!

Sedan greppar hon mot hans bakre delar, medan mannen för sin hand mot könet, som nu är gömt bakom kalsongtyg.

– Titta på hans rumpa! Wooooooo! skriker hon och fingrar efter hans anus. 

Efter några sekunder är hon klar. Hon reser sig, tjuter igen, och går vidare. 

Hade det varit en man som gjorde så på kvinnor skulle det i första hand ha tolkats som övergrepp

Utställningen har recenserats i de stora tidningarna och i flera av texterna omnämns ”The last Club sucker”. Donia Saleh skriver i Aftonbladet: ”Hon tar sig fram till de svettiga killarna, ger dem komplimanger, rufsar till håret, drar ner gylfen på dem, och så vidare.” I Arbetet skriver Tobias Dunér-Axelsson att konstpubliken får se Vaginal Davis ”bokstavligen dra ner brallorna på en muskelpugga på ett fullpackat dansgolv.”

Dunér-Axelsson anspelar på den bildliga betydelsen av ”dra ner brallorna”, som om mannens egentliga och mindre tilltalande natur avslöjas av Vaginal Davis. Som om han på grund av konstnärens agerande förlorar ansiktet. 

Förtjänar ”muskelpuggan” (en bög med muskler) att behandlas som han gör, enbart i kraft av sitt yttre?

– Hade det varit en man som gjorde så på kvinnor skulle det i första hand ha tolkats som övergrepp, kommenterar Suzann Larsdotter frånvaron av kritik mot performanceverket.

Hon tror att Vaginal Davis beteende kan gå under radarn delvis därför att det finns en myt om att män, och inte minst de som har sex med andra män, vill ligga med alla, överallt och hela tiden.

– Det kan jag känna mig rädd för. Jag ser ett stort problem hos män som har sex med män att sätta gränser. Man riskerar att förlora i maskulinitet, att förlora i sin bild av att vara en ”bra bög”. Min farhåga är att det här reproducerar en bild av homosexualitet som delvis kan vara skadlig. 

Ms Davis betedde sig inte som en förövare på Club sucker

Dagens ETC har sökt Vaginal Davis upprepade gånger via mail och via Moderna museet, men hon har inte återkommit. Hendrik Folkerts meddelar att hon inte kan ge en intervju på grund av hälsoproblem och ett intensivt arbetsschema. 

Själv försvarar han performanceverket. 

– Folk hade absolut möjligheten att säga ”nej, jag vill inte”, och det händer i filmen. Men om hon hittade en väg in tog hon den, för det var del av performancet den kvällen. Jag vågar påstå att alla i det rummet visste exakt vem hon var och hade säkert varit på många Club sucker-kvällar tidigare. 

Frånvaron av ett nej är ju inte synonymt med samtycke?

– Det är jag självklart medveten om. 

Kroppsspråket på flera av männen signalerar att de är ganska obekväma. En håller upp sin hand mot kameran, en håller sin hand mot gylfen. I flera fall rör de henne inte tillbaka. De hjälper henne inte att ta av sina kläder. Hon agerar på dem.

– Det är ett sätt att tolka det och jag delar inte den tolkningen. Med kameran var det också tydligt att det skedde inom ramen för ett performance, det är inte samma sak som att tafsa på någon i ett darkroom. Självklart finns det ett ögonblick där de blir överraskade, men ingen tvingas och det tycker jag är det viktigaste.

Hendrik Folkerts känner igen att det ibland kan finnas ett antagande på queera klubbar om att samtycke är underförstått. Samtalet om den problematiken har kommit långt sedan filmen spelades in, vilket han tycker är bra. Men han säger att det kan vara svårt att applicera samtida ramverk på historiska situationer. 

– Ms Davis betedde sig inte som en förövare på Club sucker. Folk förstod att hon tog på sig olika roller, ibland i drag, ibland som värdinna, ibland som en ”tempelprostituerad”. Hon lekte alltid med sexualiteten på olika sätt. Det här är också en konstnär som har främjat människors sexuella uttryck, och även främjat diskussionen om flera av de problem som vi pratar om nu. 

Om hon var en man och det var kvinnor hon tog på, hade det varit okej?

– Jag kan inte svara på det. Det är en hypotetisk fråga som inte motsvarar det här performanceverket. 

Det handlar ju bara om att byta plats på könen?

– Ja, men du försöker få mig att reagera på en situation som inte är verklig.

Det är svårt att föreställa sig att det skulle anses vara okej om en man gjorde så på kvinnor.

– Jag förstår vad du menar. Könstillhörigheten spelar roll. En del av den här konstnärens styrka är att hon kan leka med det. Hon placerar sig alltid mitt i genusordningens politiska dimensioner och vänder dem upp och ner. Hade situationen varit som du beskriver den hade det varit väldigt annorlunda, och en annan typ av konstnär. 

Är det okej för att de är män och hon är kvinna?

– Det är nog din uppgift att skriva om det, jag har inget svar på det. 

En del av förarbetet med att ställa ut filmen bestod i att prata med så många Club sucker-besökare som möjligt, förklarar Hendrik Folkerts. Men det rörde sig om ett stort antal människor, och han lyckades inte få kontakt med alla. Därför finns det en gråzon gällande samtycke när det gäller att visa upp klubbgästernas könsorgan, medger han. 

– Men jag beslutade att visa upp filmen som en del av hennes arbete, och det står jag bakom.