Hon spelar Amira i hyllade musikalen ”Kärlek skonar ingen” på Göteborgsoperan. Hon medverkar på Backa teaters 40-årsjubileumskonserter, skriver ny musik till föreställningen ”Hemma hos” på Angeredsteatern och släpper mitt i allt sin tredje soloskiva.

– Jag är skittrött, men det är okej. Jag får ju också skylla mig själv som tackat ja till allt.

Musiken är den egentliga hemmaplanen. Kristina Issa började göra sitt namn hört redan under sista året på Musikhögskolan 2015, när hon satte upp den egna föreställningen ”Arabic spring”, och släppte tillhörande skiva. Sedan liksom råkade hon bli skådespelare på kuppen.

– Jag vet inte hur allting har börjat, eller slutat, eller om det är något kvar, säger Kristina med ett skratt, och fortsätter.

– Jag har bara råkat hamna där jag hamnat, som många så klyschigt säger. Men det är såklart inte helt sant heller. Anna Ulén, som är regissör, såg min föreställning på Stora teatern, vilket ledde till att jag skrev musik till ”Alexandras odyssé” på Stadsteatern.

Efter det ringde Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Pontus Stenshäll upp och frågade om Kristina hade lust att göra en sångroll i ”Utvandrarna”.

– Först skulle jag egentligen bara sjunga, men sen behövde skådespelaren som skulle göra just Ulrika vara tjänstledig. Då frågade han bara ”Men kan inte du ta den rollen då?” Det var ju jättekonstigt, men då fick jag upptäcka hur kul det var igen.

”Igen” syftar till att det var där hon började en gång i tiden. På kulturskolan i hemstaden Katrineholm, som nioåring. Sen blev det vidare in på amatörteatrar innan musiken tog över som största kreativa källa.

– Jag ville göra så mycket själv, utan att någon annan bestämde över mig. Men sen tänkte jag också att alla skådespelare var långa, blonda, smala tjejer – och jag själv var ju inte det. Jag var ett stort hår och ett ögonbryn.

Roller med musikanknytning

De flesta rollerna har dock musikanknytning. Inte minst i ”Kärlek skonar ingen” som är baserad på Håkan Hellströms låtar.

– Det här är min första mer riktiga musikal. Och det är otroligt hur roligt det är. Jag ville först bli musikalartist, men sen kom den där grejen igen att jag vill bestämma själv. Jag hade aldrig kommit in på någon utbildning ändå eftersom jag inte kan dansa för fem öre.

På musikalscenen står hon fyra eller fem kvällar i veckan, samtidigt som hon alltså nu släpper sin tredje soloskiva. ”Where do we go”, som skivan heter, har ett mer elektroniskt sound än hennes tidigare plattor.

– Det är ett samarbete med Simeon Hillert, som varit ljudtekniker till stora band som The Cardigans, Yung Lean och massa andra. Vi började jobba med varandra på Backa och klickade. När jag lyssnar på min första skiva så är det väldigt mycket: gå musikhögskolan, skriva pop fast lite jazzigt blandat med folkmusik, för att man var inne i en sådan bubbla då. Men jag har känt sedan dess att jag vill göra en poppig, poppig skiva där alla mina influenser får ta plats.

Uppbrott i olika former

Det sammanhållande temat på skivan är uppbrott, om än i olika former.

– Titeln ”Where do we go ”kommer från att det tog slut mellan mig och...min vän. Det känns så konstigt att säga ex. Men det blev någon form av tanke på vad uppbrott är egentligen. Vad är det man sörjer som gör ont? Jag insåg väl mer och mer att det är sorgen över en dröm som förloras.

Men det är inte bara det elektroniska som är nytt.

– Jag har alltid varit jätte-neggo inför gitarrer. Jag har alltid hatat dem. Mest för att man har någon slags aggressivitet inför ”killar med gitarrer”. Men sen, fan, jag vill ha skräniga gitarrer och riff. Det har växt för mig. Jag insåg att mina största referenser inom pop är skräniga tjejer med gitarrer. St Vincent, Those dancing days, Patti Smith med flera.