Efter att ha svultit, överlevt de allierades bombningar av Berlin och blivit skenavrättad av sovjetiska soldater kom han tillbaka till universitetet för att återuppta sina studier när kriget var över.
Studentkåren bestämde då att nollningen måste göras om. Direkt efter kriget tvingades alla de unga studenterna att på nytt bli inlåsta i en källare och förödmjukade.
– Jag var förvånad över att de stod ut med det efter allt de varit med om under kriget. Men min far förklarade att de inte tyckte att det var något märkligt, berättar Ian Buruma stillsamt med sin brittiska accent när Dagens ETC träffar honom på ett café i New York-stadsdelen Harlem, ett kvarter från hans lägenhet.
– Min slutsats var att de så gärna ville ha tillbaka världen så som den såg ut före kriget. Trakasserierna blev en symbol för normalitet.
Pappans berättelse gjorde Ian Buruma nyfiken på perioden direkt efter det mest förödande kriget i mänsklighetens historia, på hur människor mitt under svält och hämndbegär försökte hitta tillbaka till det ”normala”.
Inga prydliga slut
Ian Buruma är professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College i New York, och skriver regelbundet i tidningar som New York Times och New Yorker. På senare år har hans texter ofta kretsat kring frågor om islam, islamofobi och integration. Även när han arbetade med År noll fanns några av samtidens stora frågor i bakhuvudet.
– Ett skäl till att jag ville skriva boken är att många av de som förespråkat krig på senare tid, som invasionen av Irak 2003, är av en yngre generation utan egna erfarenheter av krig. De kunde inte riktigt föreställa sig konsekvenserna och tänkte sig att ”bara vi blir av med Saddam Hussein så kommer allt att bli bra”. Det viktigaste vi kan lära oss av andra världskriget är att det aldrig blir ett snyggt och prydligt slut på ett krig.
”Sista minuten-hjältar”
I År noll berättar Ian Buruma om brutaliteten i samband med krigsslutet. Holländska och franska trupper slog skoningslöst ner uppror mot kolonialväldet i Vietnam, Algeriet, och nuvarande Indonesien. Britterna tvingade tiotalet miljoner etniska tyskar som bott i Östeuropa i flera generationer tillbaka till ett söndertrasat Tyskland, något som ledde till att omkring en halv miljon människor dog av hunger och hämndattacker.
– Skuld spelar en roll i tider av förtryck, umbäranden och fara. De flesta människor är inte hjältar, utan tittar åt andra hållet eller deltar själva i våldet. Hämnd är ofta ett sätt att vara heroisk i efterhand, när det inte längre är farligt, säger Ian Buruma. Motståndsrörelserna som stred mot nazisterna (och som enligt Buruma spelade en minimal roll för den militära segern trots att berättelsen i efterhand blivit en annan) fick ett stort tillskott av ”sista minuten-hjältar” som anslöt sig efter krigsslutet.
Massvåldtäkter som hämnd
Omkring 1,9 miljoner tyska kvinnor ska ha våldtagits av ryska soldater efter krigsslutet, något som uppmuntrades uppifrån.
För många av de judar som suttit fångna i nazisternas dödsläger var inte faran över i och med krigsslutet. På den polska landsbygden mördades tusentals judar som försökt återvända till sina hem som tagits över av deras grannar.
När koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades dog tusentals judiska lägerfångar efter att brittiska soldater givit dem militärproviant som deras utsvultna kroppar inte kunde hantera.
Omöjligt straffa alla ansvariga
Samtidigt klarade sig många av krafterna bakom förintelsen och Japans brutala invasionspolitik undan rättvisan, och kunde efter kriget åter ta plats inom sina länders ekonomiska och politiska eliter.
– Problemet är att praktiska aspekter ofta kolliderar med viljan att skipa rättvisa. Diktaturen har sin egen byråkrati, sina egna väpnade styrkor och så vidare. Om man monterar ner alltihop, som man försökte göra i Irak efter Saddam Husseins fall, skapar man sådant kaos att landet blir omöjligt att regera. I både Japan och Tyskland försökte de allierade ställa de viktigaste ledarna inför rätta men kände sig tvungna att låta en stor del av den elit som samarbetade med diktaturen sitta kvar på sina positioner för att hålla länderna flytande.
Japan, där Ian Buruma studerade och arbetade under 1970- och 1980-talen, hamnade liksom Tyskland under de allierades kontroll efter krigsslutet, och i båda länderna skulle folk skolas om från diktatur till demokrati.
– I Tyskland föreföll det ganska enkelt: om man rensade bort nazisterna kunde det bli en vanlig västeuropeisk nation igen. I Japan fanns det ingen Hitler och inget nazistparti. Därför drog amerikanerna slutsatsen att japansk kultur, med samurajerna och militaristisk tradition, behövde förändras fullständigt, och pacifism skrevs in i landets konstitution.
Förödmjukelse ger hämndbegär
Vad gjorde då de allierade rätt efter att de vunnit? Framförallt intog de en mjukare hållning än under Versaillesfreden 1919, då Tyskland fick betala enorma skadestånd, menar Ian Buruma.
– De hade lärt sig läxan att om du får fienden på knä så ska du inte förödmjuka den ännu mer, eftersom det utlöser hämndbegär, vilket blev en grogrund till fascismen på 1930-talet.
