Kravallerna blev början på dagens hårda samhälle

Några månader tidigare hade jag kommit hem med blåmärken på armarna efter att jag oprovocerat blivit rappad av malmöpolisen när jag demonstrerade mot EU:s ”Ekofinmöte” i Malmö. Redan då pratades det om att det var polisens generalrepetition inför toppmötet i Göteborg.

När jag ser Nils Petter Löfstedts dokumentär ”På Hvitfeldska bodde vi” som i fredags hade premiär på Folkets bio, väcks många känslor.

Polisens narrativ

I dokumentären får vi höra polisens narrativ formuleras tydligt av en polisman som förklarar att syftet med insatsen på Hvitfeltdska var att ”gripa de onda och släppa ut de snälla”.

Även om jag aldrig bodde på Hvitfeldtska minns jag tydligt när ryktet nådde gymnasie­skolan där jag sov under de här dagarna. Jag var i Göteborg med Ung Vänster. Mitt tydligaste minne är hur de äldre aktivisterna försöker mana till lugn. Diskussioner bryter ut om vad belägringen av Hvitfeldtska betyder. Idén om de onda och de snälla demonstranterna fanns hos oss och klöv oss alla mitt itu. De äldre aktivisterna som ansvarade för mig och flera andra barn, förstår jag idag, var själva knappt vuxna.

Då framstod de som representanter för vuxenvärlden. En vuxenvärld som tycktes spela ett politiskt spel efter regler som sedan länge var brutna.

Dokumentären fångar skickligt denna samhälleliga process. Protesterna mot toppmötet handlade trots allt om begränsa elitens makt och att stärka demokratin för vanliga människor. Att den rika världen var tvungen att följa de lagar och regler som förhindrade dem från att med våld ta vad de ville från det globala syd.

Samtidigt som Hvitfeldtska spärrades av med containrar landade George W Bush. Demonstrationerna skulle bli en del av de folkrörelser som ville komma till rätta med orättvisorna.

I dokumentären får vi följa hur medelålders aktivister in i det sista tror på sin dialog. Som med gråten i halsen berättar hur de förgäves förhandlade med polisen som varken tänkte lyssna eller ens låtsas att de följde svensk lag.

En spegelbild av det globala.

På Hvitfeldtska skedde radikaliseringen i ultrarapid. Livskraftiga rörelser är aldrig homogena. Likt ett kalejdoskop är de ständigt skiftande och antar nya mönster beroende på hur man tittar.

Olika strömningar blandades

På så sätt hade polisen rätt.

Inom samma rörelse fanns det strömningar som sökte konfrontation och de som aldrig skulle kunna tänka sig att bruka våld mot någon och fortfarande levde med föreställningen att dialog och ickevåldsprinciper respekterades.

Om denna distinktion fanns hos aktivisterna inne på Hvitfeldtska upphörde den att att existera när polisen red in i ryggen på de skumgummiklädda ickevåldsaktivisterna som försökt pressa sig genom polisens linjer.

I filmen beskriver förhandlaren Hans Abrahamsson träffsäkert processen. Hur en kraft framträder när alla förhoppningar krossas.

Jag minns denna process i mig själv.

Hur alla radikala idéer förstärktes och bekräftades i minsta detalj av polisen och den efterföljande debatten. Jag är övertygad om att Hvitfeldtska var startpunkten på det storskaliga våld som utspelade sig under toppmötet. Det är troligt att det hade blivit oroligt och våldsamt även utan belägringen, men det var Hvitfeldtska som synliggjorde att makten kunde göra vad den ville helt utan repressalier.

Inga upprörda liberaler

Efteråt hörde jag inga upprörda liberaler som frågade sig varför staten fick spärra in ungdomar utan brottsmisstanke. Eller varför polisen fick frånta medborgare deras grundläggande demokratiska rättigheter. Det väckte ett djupt förakt inom mig för vuxenvärlden. Inte bara de vuxna som krävde att demonstranter i Göteborg skulle skjutas utan även de som försökte mana till lugn där och då.

De försökte naivt klamra sig fast vid ett samhällskontrakt som inte fanns. De, precis som alla andra, tycktes bara ljuga och spela med i ett skådespel.

Polisens agerande i Göteborg var troligtvis noga planerat. Avspärrningarna med containrar var väl förberedda. Syftet var att tidigt försöka tämja de mer radikala demonstranterna och på så sätt minska risken för konfrontation.

Resultatet blev det omvända.

Polisens tuffa kommenderingschef Håkan Jaldung hade fullständigt missförstått hur rörelser ochrepression fungerar. Insatsen var ett fiasko.

Det var pinsamt dåligt skött och det var uppenbart att polisen tappade kontrollen.

Med sitt breda och generella våld lyckades de istället skapa en våldsam kraft. En kraft sprungen ur demokratins självaste kärna. Om makten behandlar folket hur de vill får de vara beredda på att folket gör detsamma tillbaka.

Farhågor besannade

Idag tycks alla våra farhågor blivit besannade. Ett par månader efter Göteborgskravallerna skedde terrorattentaten mot World Trade Center och USA invaderade Afghanistan. Nyliberalismen trängde in alla samhällets sfärer med ökande ojämlikhet till följd.

På många sätt är den politiska charaden numera över.

Drönare övervakar våra bostadsområden. Regeringen vill läsa all vår privata kommunikation. Det pratas i riksdagen om att sätta in militären mot brottslingar. Politiker kan till och med öppet önska att polisen ska skjuta in i folksamlingar.

Den hårda väg som samhället trätt in på riskerar att inte ge dem lydiga medborgare utan ett växande motstånd.

Om det inte hanteras varsamt kan det explodera som det gjorde i Göteborg.