Korsbefruktad skräckthriller

Finney Shaw (Mason Thames) går balansgång på slak lina genom vedermödorna för en trettonåring i en småstad i Colorado på 70-talet. I skolan behöver han fly från mobbarnas lust att ge honom stryk, i hemmet från den alkoholiserade pappans humör, och ibland bälte. Den enda som egentligen är helt på hans sida är lillasystern Gwen (Madeleine McGraw) och så den allra hårdaste killen på skolan, Robin (Miguel Cazarez Mora). Robin som, sin ringa storlek till trots, fullkomligt spöar skiten ur mobbarna är Finns livlina.

Även lillasyster Gwen är av det allra tuffaste virke och drar sig inte för att dra en sten i huvudet på en av broderns plågoandar när hon finner det nödvändigt.

Men det allra farligaste elementet att passa sig för i den här småstaden är The Grabber. Kidnapparen och mass­mördaren som släpar med sig just unga tonårskillar i en svart skåpbil. När Robin blir nästa offer står Finney hjälplös kvar, tills det blir hans egen tur...

”The black phone” korsbefruktar ett rakare thrillerupplägg med en seriemördare som kidnappar barn, med övernaturliga inslag. Lillasyster Gwen sann­drömmer om The Grabber, välspelad av Ethan Hawke i läskig mask. När även Finn kastas in i först den svarta skåpbilen, och sen i den källare som The Grabber inrett åt sina offer – ringer de tidigare mördade tonåringarnas själar, eller spöken, till honom genom den svarta, urkopplade, telefonen på väggen.

Läskigast är filmen i de realistiska delarna. De mer jordade bitarna med mobbning och den alkoholiserade pappan känns rejält i magen. Våldet är brutalt filmat. Nästan FÖR brutalt, speciellt när det sker mellan tonåringar.

Även Ethan Hawkes kidnappare är läskig, utan att vara något annat än en psykopatisk människa i mask. Men för mig blir det lite ... grumligt, när ”The black phone” vill vara både realistisk skräckspänning och över­natur­ligt spökeri. Det är synd, för katt och råtta-leken mellan Finn och The Grabber är spänning på hög nivå även utan spökröster och sanndrömmar. Den råa verkligheten hade stått starkare ensam i det här fallet.

Det är nu ingen anledning att avfärda ”The Black phone”, utan mer att se som ett ­minus eller kanske frågetecken i kanten. Hantverket och karaktärsbyggena är gedigna och den isande spänningen, 70-talsatmosfären och skådespelarinsatserna sitter klockrent. En stark trea, ramlande nära en fyra, blir betyget.