Nästan var som helst i Buenos Aires vidsträckta förorter kan man stöta på dem: bönehusen. Med namn som ”det heliga ordet” eller ”herrens hjord”. Några har pompösa marmorfasader, men de flesta ute i slummen och arbetarklassområden är enkla, ofta inte mer än uppfräschade lagerlokaler.
Ibland passerar man en predikant på ett torg, med Bibeln höjd framför sig, med den typiskt kraftfulla, stigande och fallande rösten som de alla verkar lära sig av varandra, ibland med en liten följarskara som klappar i händerna och jublar, som om de hela tiden vinner en seger bara genom att vara där.
Nästan alla argentinare har stött på det evangelistiska fenomenet, men det har inte varit något som skildrats i fiktionen (och inte i dokumentärform heller) i någon högre grad. I alla fall inte innan serien ”El Reino” (Riket), som kretsar kring en väckelsekristen megakyrka. Den är den första Netflixproduktionen från Argentina och hade premiär i augusti; en andra säsong har redan fått klartecken.
Det dröjde inte länge innan den blev föremål för attack från de Evangelistiska Kyrkornas Allians i Argentina, som uppmanade till bojkott och hävdade bland annat att serien vill ”segregera, sätta upp listor över och stämpla de troende som farliga”. En rad lokala kulturprofiler, liksom argentinska Författarförbundet, stod i sin tur upp till försvar för ”El Reino” och fördömde ”försöken till censur”.
Sedelbuntar bakom väggarna
I ”El Reino” har pastorn Emilio Vazquez Pena, ledare för ett religiöst imperium, blivit vicepresidentkandidat åt det sekulära högerpartiets kandidat, Joaquin Badajoz. När denna mördas av en knivman under ett av duons valmöten börjar en härva av hemligheter att nystas upp.
En poäng hade kritikerna med att seriens skildring har sina brister i realism. Mycket är hämtat från den verkliga frikyrkliga rörelsen i Argentina, som dess närvaro i fängelserna där det ofta finns en ”evangelistisk paviljong” med frälsta fångar som brukar vara den lugnaste avdelningen. Men megakyrkor med kändispastorer och djupa politiska kontakter har hittills inte utvecklats här i någon högre grad, utan är snarare modellerat efter förebilder i USA och Brasilien. Och kedjan av barnhem, och vad som döljs bakom deras fasad, har mer likheter med den katolska kyrkan och några av dess skandaler i argentinsk nutidshistoria.
Penas kyrka har sedelbuntar bakom väggarna och huvuden skulle rulla om dess bokföring granskades närmre, något som inte är alltför verklighetsfrämmande; i Guatemala, som har störst andel evangelister av befolkningen av alla länder i Latinamerika, drogs för ett par år sedan pastorer-företagare in en stor mutskandal, där det visade sig att de utnyttjat kyrkan som fasad för att dölja transaktioner. Ett av de stora brasilianska kristna nätverken, Iglesia Universal Reino de Dios (som troligen är TV-seriens närmaste förebild) som stött president Bolsonaro, har också utretts för bland annat skatteflykt och penningtvätt. ”El Reino” ger dock aldrig någon begriplig bild av vad dessa suspekta affärer mer exakt består i, vilket är något av en svaghet.
”Återförtrollning”
Det den däremot ger är en bild av är vardagen i väckelsekyrkorna: musiken, dansarna, hänryckningen, svimningarna, de improviserade exorcismerna, de överväldigande känslorna. De flesta argentinare är redan tämligen bekanta med denna miljö, men det är sällan vi fått se det skildrat på tv tidigare, med den förfrämligande effekt det ger att se scenerna utifrån på en skärm, istället för att ryckas med av stämningen och magin som de närvarande upplever.
Evangelismen står för en ”återförtrollning” av verkligheten, säger socialantropologen Pablo Seman. Mirakel och ”den helige andes närvaro” är inte förvissat till historier i Bibeln från ett avlägset förflutet, utan något som kan ske och sker i de troendes liv här och nu – genom mirakulösa tillfrisknanden, profetiska drömmar eller andra gudomliga ingripanden.
Andra sidan av myntet är att evanglisterna också tror på ”andligt krig” – djävulen och hans demoner är en konkret, aktiv kraft i världen som kan ligga bakom exempelvis sjukdomar, och som måste bekämpas.
”De kanske inte har rätt om allt, men de stod för något annorlunda, något rent...”, säger Julio Clammens, en av huvudpersonerna i ”El Reino”, som förklaring till att han vänt ryggen åt sin familj, där fadern är den (fifflande) motkandidaten till pastor Vazquez Pena.
”El Reino” skildrar ett samhälle där korruption inom polisen, rättsväsendet, politiken och media är rutin, vilket argentinska deckare och thrillers ofta gör. Här bildar det dock också bakgrunden som förklarar en del av evangelismens psykologiska dragkraft. Långt ifrån alla personer inom kyrkan är heller osympatiska; en del drivs uppriktigt av längtan efter ”något rent”.
Samtidigt visar den hur lätt tron lånar sig till manipulationer: Ledargestalter som kämpar om makten över kyrkan låtsas vara besatta av den helige ande medan de passar på att droppa budskap som stärker deras egen sak.
I Argentina som i många andra latinamerikanska länder har frikyrkorna hittills till stor del hållit sig utanför politiken, och i de flesta politiska frågor finns heller ingen samsyn mellan de troende. ”El Reino” kan på så sätt ses som en varning om vad som skulle kunna ske om det ändrades.
