3 500 kvadratmeter och 250 rum i det stora kontorshuset på Sickla industriväg 6 har börjat förvandlas till en dystopisk och surrealistisk värld. I veckan har de första konstnärerna flyttat in och i november blir det premiär för Stockholms första vandringsinstallation Satans demokrati.
– Konstnärerna skapar scenografin, säger curatorn Andreas Blom när han visar runt konstnärerna Emelie Wahlman och Kristoffer Nolgren.
– Så det är ett hus vi bara får gå loss på? Häftigt, säger Emelie Wahlman.
Hon jobbar med dans och koreografi. Kristoffer Nolgren bygger installationer med teknik i centrum. Nu funderar de på om de ska göra ett projekt tillsammans som kan få plats någonstans i den långa föreställningen och därigenom vara två av de 100 konstnärer som ingår i projektet.
Många samarbeten
Enligt Andreas Blom kommer Satans demokrati att vara något helt unikt. Något som aldrig tidigare har gjorts. Det hela började med att Jimmy Meurling hamnade bredvid en representant från fastighetsbolaget Atrium Ljungberg. De pratade om Punchdrunks uppmärksammade vandringsföreställning Sleep no more i New York. Jimmie Meurling ville göra något liknande i Stockholm. Fastighetsmannen sade:
– Ni kan få göra det i en av våra fastigheter.
På den vägen är det. Jimmy Meurling och den andra initiativtagaren Py Huss-Wallin såg en möjlighet att göra en föreställning som kommenterar vår tids religion – demokratin. Under namnet Satans demokrati har de startat samarbete med allt från teatrar, konstskolor och arkitekturhögskolan till återvinningscentraler. Resursteamet som jobbar med personer med hjärnskador och neuropsykiatriska diagnoser, och har lokaler i husets översta våningar, är också med i arbetet.
– Vi vill att det här ska vara en kollektiv process där alla är med och bidrar, säger Andreas Blom.
Han såg själv Punchdrunks Sleep no more i New York och beskriver den som den bästa föreställningen han har sett.
– Du som besökare blir inte passiv, även om du inte behöver interagera med skådespelarna. När jag såg Sleep no more fattade jag ingenting under en timme och mådde illa. Sedan hittade jag en dyrk.
– Jag har alltid drömt om att dyrka lås och tänkte att den måste finnas där just för mig. Sedan låg jag en timme och dyrkade lås, berättar han.
”Kalabalik”
Det är så Satans demokrati ska fånga publiken, berättar Andreas Blom medan han visar Kristoffer Nolgren och Emilie Wahlman ner till källaren. Här i den gamla föreläsningssalen är det tänkt att föreställningen ska börja. Efter den scenen får publiken själva bestämma vart de vill gå.
– Det kommer bli kalabalik till en början, skrattar Andreas Blom.
– Men sedan kommer man att fatta att man kan gå åt olika håll och besöka de 40 skådespelarna i deras hem och på deras arbetsplatser några våningar upp.
”Måste finnas grå nyanser”
Även om publiken kommer att få styra sig själva runt i huset finns det en handling. Berättelsen bygger på en känd bok, vilken vill Andreas Blom inte avslöja eftersom det skulle förstöra upplevelsen.
– Men så mycket kan jag säga att vi har flyttat handlingen till Stockholm år 2015 och att det handlar om demokrati. En av huvudrollerna är en journalist. Det är en bra utgångspunkt, ta till exempel journalisten Alexandra Pascalidou som tidigare i år skrev att hon inte orkade jobba mer på grund av alla hot. Om sådana hot kan förekomma – är det då verkligen en demokrati, undrar Andreas Blom retoriskt.
Han menar att samtidigt som debatten hela tiden går varm i dagens samhälle så blir det helt hysteriskt när någon säger något avvikande.
– Det är som när kyrkor fryser ute någon som väljer att lämna. Det gör ju att man egentligen inte säger vad man tycker. Samtalet måste ha mer grå nyanser, säger han.
Kristoffer Nolgren och Emelie Wahlman håller med.
– Ja, allt görs i demokratins namn. Ta frågan om vapenexport till exempel, man tycker att det är okej att Sverige exporterar vapen om det är till en demokrati. Man missar själva kärnfrågan, säger Kristoffer Nolgren.
– Samtidigt fuckar det ju upp hela ens bild av mänskligheten om man inte kan förhålla sig till vad som är vitt och svart, ont och gott. Det är som när en religiös börjar tvivla på gud, säger Emelie Wahlman.
Så vad tänker då Emelie och Kristoffer efter rundvandringen i de långa korridorerna? Båda är peppade på att vara med.
– Jag går i gång som fan på det här projektet, säger Emelie Wahlman.
