Det är den 16 januari 2004. Gunilla Sköld Feiler står på Historiska museets innergård och småfryser. Alldeles snart ska invigningen av utställningen Making Differences börja. Gården är nästan tom. De flesta har sökt sig in till värmen i Barockhallen. Men Gunilla Sköld Feiler står kvar ett tag till vid sitt och Dror Feilers konstverk Snövit och sanningens vansinne. Konstverket som snart är känt världen över. I alla fall delar av det. Den lilla båten som guppar på ett rödfärgat vatten. Ansiktet på båtens segel – Hanadi Jaradat, en palestinsk självmordsbombare. Ett konstverk vars syfte är att försöka belysa en destruktiv och långvarig konflikt som fick en ung kvinna att döda sig själv och 21 oskyldiga israeler.

Klockan är några minuter i åtta när Gunilla ser en man i mörk kostym öppna dörren ut till innergården. Hon ser hur han kliver in med bestämda steg, och inser att det är Israels ambassadör Zvi Mazel.

– Först blev jag väldigt glad över att se honom, jag tänkte att vilken tur att vi har en översättning av textkollaget, säger hon.

Rasande ambassadör i Barockhallen

Men ambassadören läser aldrig textkollaget där Dror och Gunilla har varvat citat från israeliska morgontidningar om självmordsbombaren och vilken skada hon orsakat, med meningar ur sagan om Snövit. Istället går han direkt fram till de strålkastare som lyser upp den röda dammen. Resolut drar han ut sladdarna till de tre strålkastarna. Den sista kastar han i vattnet. Allt blir mörkt. Bachs ”Mitt hjärta simmar i blod” är det enda som inte har tystnat. Gunilla har svårt att ta in vad som just har skett.

– Det frös till inom mig. Jag tänkte bara att jag måste berätta det här för min partner, som jag gjort konstverket med. Jag måste gå in till Dror.

Overklighetskänslan ligger kvar resten av kvällen. Invigningen som skulle bli så som invigningar av konstutställningar oftast är, trivsamt stillsam, blir något helt annat. Ambassadör Zvi Mazel är fortfarande rasande. Han stormar in i Barockhallen. Tränger sig fram bland människorna och vill upp på scenen. Samtidigt börjar allt fler förstå vad det är som har hänt. Att han faktiskt har förstört ett av konstverken. Läkaren och människorättsaktivisten Henry Ascher är en dem som ser Zvi Mazel storma in.

– Det är en av de mest omtumlande upplevelser jag har varit med om. En ambassadör som förstör ett konstverk! Sedan rusar han in och försöker ta över scenen. Dror ska upp och spela men säger att han inte tänker göra det så länge ambassadören är i lokalen. Folk börjar ropa att han måste ut.

Museichefen ber ambassadören lämna lokalen. Till slut gör han också det. Samtidigt har nyheten om händelsen spridit sig till nyhetsredaktionerna. Ingela Lind, som då var redaktionschef på DN:s kulturredaktion, blir intervjuad på innegården.

– Jag var ju väldigt upprörd, men sa inte så mycket mer än att det är helt oacceptabelt att man förstör ett konstverk. Man kan reagera på det, men man kan inte ha sönder det, säger hon.

Mängder av hot

När Ingela Lind kommer till redaktionen morgonen efter och sätter på sin dator, möts hon av flera hundra hotmejl där avsändarna önskar livet ut henne. Det bestäms att hon ska få säkerhetsvakter. Hon fortsätter att skriva om konstverket och händelsen, och hoten fortsätter att ramla in.

– Jag fick bevakning i några veckor. Det var inte klokt, det kändes som jag var i en krigssituation. Men det var fullkomligt självklart för mig att fortsätta skriva om det. Min roll som konstkritiker var att förhålla mig till konstverket, och det gjorde jag. Jag upplevde det som ett bra konstverk, absolut inte antisemitiskt men möjligen aktivistiskt. Men det är knappast unikt.

Ingela Lind är inte den enda som får ta emot hot. För konstnärerna Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler följer en period som inte liknar något de har varit med om tidigare. Hoten börjar strömma in redan morgonen efter. Och i takt med att uppmärksamheten blir allt större, accelererar det. Samtidigt kan de bara se på när rapporteringen tar nya vägar.

– På söndagen, bara två dagar efter invigningen, satte jag på tv:n på morgonen och ser Israels premiärminister Ariel Sharon sitta i CNN och tala om vårt verk! Att han försvarar ambassadören. Det var surrealistiskt, säger Dror Feiler.

Veckorna som följer får de vänja sig vid att vara brickor i ett spel de själva inte kan påverka. Plötsligt handlar debatten om ifall, eller hur mycket, antisemiter Dror och Gunilla är. För Zvi Mazel är det självklart – konstverket är en hyllning till en person som mördat judar. Att Dror själv är jude och uppväxt i Israel spelar ingen roll. I en intervju i Svenska dagbladet en vecka efter händelsen på Historiska museet berättar Zvi Mazel om hur nöjd han är över sin handling. Han pratar om hur svensk press uppmanar till att döda judar. Hur judar varje dag attackeras av muslimer i Stockholm, och att Snövit absolut inte kan ses som ett konstverk. Även politiker ger sig in i debatten. Moderaten Gunnar Hökmark, som då också är ordförande i samfundet Israel-Sverige, skriver i en debattartikel i Expressen om Dror och Gunilla, ”Ni hyllar mord på judar”.

– Det var bisarrt. Vi hade inte kunnat föreställa oss att installationen skulle kunna missuppfattas så. Eftersom vi själva har släktingar och vänner i Israel, så finns mina sympatier emotionellt med dem i Israel. Och så blir vi utmålade som några som uppmanar till mord, säger Gunilla.

Står vid konstverket varje dag

Dror och Gunillas strategi är att ställa upp på intervjuer, att försöka förklara sitt syfte. Varje dag som utställningen är öppen står Dror vid konstverket för att kunna svara på frågor. Han känner att han måste.

– Vi ville inte såra någon, jag kände att jag hade ett ansvar. Samtidigt var det svårt för många ville missförstå, och ville vilseleda andra. Deras bästa vapen var att kalla oss antisemiter och terroristkramare, säger Dror.

I den antologi Dror och Gunilla nu har skrivit tillsammans med sex andra, diskuterar de hur allt kunde bli som det blev. En anledning är förstås ämnet konstverket behandlade – konflikten mellan Israel och Palestina, och kanske framförallt, den världsbild som växte fram efter terrordådet 11 september – att det finns ett gott och ett ont.

– Vid den här tiden fanns det ett sådant tabu kring att på något sätt ens närma sig terroristernas erfarenheter, vad som lett till att det skedde, säger Gunilla.

– Att försöka förklara är inte att rättfärdiga. Det är ju när vi inte ens försöker förstå som vad som helst kan hända, säger Dror.

Men Zvi Mazel vill inte förstå. Han fortsätter att prata om det fruktansvärda konstverket i internationell media. Fortsätter kräva att konstverket ska tas bort. Men istället förlängs utställningen. Och dåvarande kulturminister Marita Ulvskog är en av dem som markerar att det är uteslutet att stänga en konstutställning bara för att en ambassadör kräver det.

– Konst kan framkalla starka känslor, men att någon som ska fungera som diplomat ger sig på konst på det sättet är extremt. Han tappade fullständigt kontrollen. För oss var det viktigt att markera att så får det inte gå till, säger hon.

Några månader senare avslutade Zvi Mazel sitt uppdrag som ambassadör. Utställningen var över och Dror och Gunilla började lägga händelsen bakom sig. Men spåren satt kvar länge. Känslan av maktlöshet. Att bli utpekad för resten av världen som något man inte är. Att aldrig riktigt få plats att förklara och fördjupa.

– Vi som konstnärer fick inte komma till tals, vi blev inte riktigt framsläppta. Med den här boken tar vi oss den friheten nu.