Berusande våldssaga flexar filmmediets muskler

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

En dag får hon sin före detta man Edwards (Jake Gyllenhaal) kommande roman, betitlad Nocturnal Animals – en referens till Susans nattugglande – skickad till sig.   

Publiken förflyttas in i boken, till en kolmörk natt på vägarna i västra Texas. 

Familjefarsan Tony (också spelad av Jake Gyllenhaal) tillsammans med fru och dotter (båda lika rödhåriga som Susan) terroriseras av ett våldsamt gäng män. Familjen prejas av vägen och de lokala psykopaterna leker med dem som i en hyllning till det psykologiska våldet från Michael Hanekes Funny Games. De lovar att fixa punkteringen de själva orsakat innan situationen glider över i en hotfull mardröm. 

Tonys symboliska kastration fulländas när hans fru och dotter kidnappas utan att han gjort motstånd. 

Det är en extremt spännande story i sig själv, och Tonys sökande efter hämnd ekar tillbaka till Susan och Edwards förhållande i den riktiga världen. 

I flashback-scener ser vi hur Susan brukade vara lycklig. Hon hade kreativa ambitioner och vågade leva ut dem tillsammans med Edward, till skillnad från i sitt "kurerade" liv. Susans konservativa mamma varnar dock för att drömmaren Edward är "svag". Och Edwards känslighet inför sitt skrivande triggar Susans misstankar om hur mamman kanske haft rätt.

Nocturnal Animals är en fritt flytande genreblandning, där den grova hämndthrillern reflekterar de undermedvetna rädslor, osäkerheter och den sociala kontroll som försvårar relationsdramat mellan Edward och Susan.   

Kända genregrepp får nytändning i berättelsens flera lager, som långsamt skalas av genom Edwards skrivande och Susans tillbakablickar. Vi lär oss att hon lämnade honom på ett hjärtlöst sätt som får indirekta konsekvenser i den fruktansvärda våldssagan.

Modedesignern Tom Ford, som kommer från Austin, rör alltså sig i två välbekanta världar. Han fångar förstås tomheten bland det vackra folket väl (som när Susan har sönder en kollegas telefon, men ursäktas med att "det kommer ändå en ny nästa vecka").

Ford lyckas dock bäst med att fånga den ödsliga brutaliteten i de laglösa delarna av Texas. 

Det mesta, från skådespeleri till manus är felfritt och kompakt. Särskilt tempot är underbart avvägt utan en scen för mycket.  

Vi har sett hundra skräckfilmer enligt liknande premisser, och vi drunknar samtidigt i biopics och "sanna historier" där sensmoralen inte sällan landar i någonting uppbyggligt. 

Fords remixande grepp är i jämförelse berusande fantasifullt. En resa från verklighetens krossande sanning in i den våldsamma fiktion den genererar – som i sin tur blir ett verktyg för en kallt serverad hämnd. 

Nocturnal Animals flexar helt enkelt filmmediets muskler, och snacket om att Ford förlorat sig i det estetiska måste komma från kritiker som hatar visuell skönhet.